Knäsvag…

I fredags kom den yngsta sonen och hans tjej Silje ner från Oslo, de ska vara här i några dagar. Maken föreslog en tripp till Nimis och de var intresserade.

I Skånes nordvästra hörn ligger Nimis, ett konstverk skapat av Lars Vilks för trettio år sedan. Skulpturerna är ihopsnickrade av drivved och det ser ju enbart galet kakafoniskt ut. Att dessa torn kan stå stadigt är lite mystiskt. Och varenda träbit är välgenomtänkt; när man sätter foten på en bräda vill man naturligt hitta någonstans och sätta handen på, och precis där finns ytterligare bräda i exakt rätt vinkel.

Vägen dit till fenomenet är ju mystiskt om något. Eftersom han fortfarande inte har bygglov över spektaklet bistår ju heller inte kommunen med vägledning i form av karta etc. Men man följer bara lemmeltåget på de snåriga stigarna så hittar man slutligen dit. Jag visste att vägen skulle vara krävande, men det var tio gånger värre. Min kondition är ju obefintlig dessutom. Träningsvärk i tre dagar var att vänta.Väl nere vid havskanten hör man någon som hamrar längre upp i skogen, bygger man fortfarande här…?

På vägen upp från byggnationerna, fortfarande i drivvedstunnlarna, som är så smala att man får hitta en glugg för att försöka få plats för att släppa fram mötande ”trafik”, fick ju även jag stanna. Smygpaus! Här kunde jag också se vem som bankade. Jag släppte fram en familj med några pojkar i tioårsåldern, den ena pojken muttrade högt: ”Vad är det för jävla idiot som har byggt det här knasiga skitet!?” Jag kände mig manad att bistå med svar, så jag pekade åt den bankade mannen fem meter ifrån oss. Pojkens min var obetalbar! Jag hade strax före detta själv yttrat min fundering, innan jag sett vem som hamrade, om gubben verkligen klarade att ta sig fram själv bland detta… Herr Vilks hade säkert hört det med!

Halvvägs från parkeringen och Nimis ligger en gammal gård som hade en mysig servering. Allt var genuint och verkligen hemlagat och de som ägde fiket var inte direkt purunga. De hade hemlagad fläderblomssaft och den var jag ju bara tvungen att dricka. Vi beställde goda mackor och satte oss i trädgården i solen. Och jag kom i sjunde himlen av saften. Jag är besatt av god hemmagjord flädersaft. Eller var jag redan knäsvag av strapatsen. Jag frågade fikaägarna om de varit själva i Nimis. Nej, det hade de faktiskt inte, även om de hade bott där och haft serveringen i över 35 år!

Tanken var att vi efteråt skulle till bland annat Ystad Jazzfestival och lyssna på Lars Danielsson, men ödet ville att vi skulle koka kräftor istället. Vi blev plötsligt med tre kilo nyfångade kräftor, så vi fick köra och hämta dem och ha en makaber kräftmassaker hemma i köket på kvällen. Vi fick ett fång i fjol också, då var det på gränsen att jag inte ville äta kräftor fler gånger. Men i år kände jag mig säker på att de stackarna definitivt dog omedelbart i det kokande badet. Sedan blev det ju kräftpremiär i uterummet tillsammans med Silje och Daniel. Gott-gott!

Annonser

2 thoughts on “Knäsvag…

  1. Monica Lindhe skriver:

    Lars Vilks gör precis vad som helst för att få publicitet eftersom han inte är tillräckligt skicklig som konstnär för att få det den vägen.
    Grabbens kommentar var sann och jag hoppas att Vilks tog åt sig.

  2. ingrita skriver:

    Ärligt, jag vet inte vad jag tycker om Nimis, men uppenbarligen är det en turistattraktion och kommunen kanske borde vara mer tacksam för det! Samtidigt är det ju häftigt att den knappt marknadsförs men ändå vet folk om den och hittar dit.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s