São Paulo

måndag 28 juni – torsdag 30 juni

måndag

Vi landade i São Paulo tidigt på morgonen, vid sextiden. Svensk tid är fem timmar plus, dvs 11.00. Solen har inte riktigt gått upp, men färgar himlen knallcerise och palmernas siluett ramar in den vackra bakgrunden. Vilket välkomnande för denna fantast av cerise! Insikten slog mig väl också, jag är i Brasilien. Vad ska jag tycka om landet, kommer jag bli besviken? Eller än mer förälskad… Chauffören vid utgången var lätthittad med tydligt makens namn på skylten. Tyvärr pratade han knappt spanska och än mindre engelska. Vi var lite bekymrade ifall han skulle vara vår guide under morgondagen…

Bilen hade imma på rutorna, det var ungefär några grader plus, kanske 4 grader! Det är ju vinter i Brasilien, och temperaturen går snabbt ner under natten, men återhämtar sig framemot förmiddagen då det blir kring 25 grader och uppåt.

Pao de queijoVi kom till hotellet vid tiotiden. Vi fick ju inte tillgång till rummet meddetsamma, men de kunde iallafall städa ett rum. Under tiden fick vi äta frukost där. Maken har ju varit i Brasilien några gånger tidigare, i en ”håla” några mil utanför São Paulo. Den lilla förorten har ca en miljon invånare… Han tipsade om en liten ostbulle som man äter till frukost – pao de queijo. Kanske fyra cm i diameter små bollar, de smakar som bröd med smält ost inuti, som de flesta hotell säkerligen serverar. Riktigt smarriga. Mycket frukt som vattenmelon, ananas, mango, melon, papaya, passionsfrukt fanns också. Bröd är inte så vanligt här, men däremot serveras mängder av varierande sötade bröd, vet inte om det ingår i kontinentala frukosten. Det är iallafall inget jag vill ha på morgonen. Å andra sidan används tapioka i princip i allt så de får tillräckligt med stärkelse i sig ändå… Ett buffébord med japanska rätter fanns också, vilket förvånade mig en smula… Men fick veta senare att väldigt många japaner bor i São Paulo.

Frukosten avklarad och rummet var städat åt oss. Vi bodde högst upp och hade fin utsikt över stadens skyskrapor. Det visade sig att vi bodde på en tvärgata till Avenida Paulista, stadens finansgata och pulsåder kan man väl säga. Ett kvarter bort och vi var på den gatan, 5th Avenue i New York påminner den om lite grand. Inte långt från hotellet ligger MASP – Museo de Arte de São Paulo – ett besök dit var ju givet. Jag brukar inte gilla videoinstallationer, men denna var den första för mig som var riktigt intressant.

”6 billions Others” heter utställningen och jag hoppas verkligen den visas här i närheten (dvs i Europa) också. 78 länder och 5600 porträtt har sammanställts i dessa videos och utställning. Folk har fått svara på några frågor som huvudsakligen fokuserar kring de viktigaste livsfrågorna. Några stationer med datorer (mac givetvis!) och mikrofon var utplacerade i lokalen också om man nu skulle vilja bidra med sina egna tankar. Det fanns åtta olika tält som summerade olika ämnen. I ett tält satt två killar och sov gott – uteliggare eller drogade?

Vi promenerade vidare längs gatan och i slutet av gatan fanns ett gammalt litet slott, mitt ibland alla skyskrapor, med en liten rosenträdgård. En vacker oas mitt i betongdjungeln – Casa das Rosas.

Ungefär mittemot Moderna Museet ligger Trianon-parken, stadens lunga, som svalkar skönt under de varma eftermiddagarna. Jag var klädd i knäkort svart kjol, sandaler, tshirt och en huvjacka (om-ifall-att). Kände mig riktigt malplacé då paulisterna själva gick klädda i täckjacka, mössa, vantar och pälsbrämade stövlar. De hade ju vinter och frös. I 25 grader!

Trottoarerna var väldigt breda och tyvärr fanns det gott om plats för uteliggare, som låg precis överallt. Tragiskt! Beväpnade poliser fanns det överallt och de ignorerade problemet. Nåväl, uteliggare är väl harmlösa och polisen har väl ingen anledning att agera på dem. Men ändå så ohyggligt att fattigdomen blir så påtaglig och kontrasterar med de pompösa multiföretagen som tronar längs gatan. I detta området kändes också hotet om rånare, snattare etc överdrivet.

Vid femtiden började vår vanliga dygnsklocka göra sig gällande. Då hade vi också promenerat ca 15 km, vi traskade därför ”hem” till hotellet och tog en timmes siesta. Gryning och skymning sker snabbt. Klockan sex var det ljust, tio minuter senare var det mörkt. Vi tog en ny promenad i jakt på kvällsmat och landade till slut i en av galleriorna på Paulistan, käkade japanskt.

tisdag

Tidig frukost eftersom en guide var bokad och som plockade upp oss vid hotellet klockan åtta. Det var en kvinna, som faktiskt kunde både spanska och engelska. Hon var född och boende i São Paulo, men var japansk ättling. Det visade sig att många japaner flyttades hit för kaffeplantagernas skull, det finns således en japansk stadsdel här – Liberdade. Utmärkt att bekosta en guide när man har så kort tid på sig i staden och vilken lyx att få vara ensam om guiden. Första besöket vill man ju också avverka de typiska turistmålen.

Guiden var bra, vi fick bra insyn i staden, både historiskt, hon gav aktuell fakta och delgav sina personliga tips osv. Vi åkte söderut till Parque Ibirapuera, där arkitekten Oscar Niemeyer har skapat en del av sina arkitektoniska rymdfarkoster. I denna park arrangeras också modemässor, São Paulo har de senaste åren etablerat sig som modehuvudstad (dock inget jag märkte av ute på gatan direkt, alla var klädda i klassiskt färglös stil, som i Sverige typ) och här samlas modeeliten två gånger om året. I kvarteren bredvid parken bor också de rikaste i staden. Gatorna är döpta efter länder och hon körde oss till Rue de Suisse… Förstår nu varför det är så lätt att ta fel på Schweiz och Sverige… Hon tipsade också om en av stadens högsta skyskrapa med utsikt på toppen, som vi kunde besöka på egen hand. Vi åkte vidare till centrum, stannade bl a till vid Parque de Sé och åkte genom Liberdade, den japanska stadsdelen. Hon rekommenderade inte att vi skulle besöka Saluhallen eftersom det ligger i lite skummare område. Fyra timmar senare släppte hon av oss vid hotellet.

Vi beslöt oss att gå andra hållet (riktning från Paulistan) mot Liberdade och kanske Saluhallen rentav. Vi hittade Edificio Italia och åkte hissen upp, 40 våningar. Fin utblick över hela staden, New York är litet jämfört med detta, kan jag säga. Vi valde inte att sippa ens ett glas vin från restaurangen där, utsikten till trots. Budgeten skulle sprängas då…

Vi gick lite vilse och frågade folk på gatan. Lite förvånade blev de när vi ville veta att vi ville gå dit. Vaddå gå? tyckte de.

Hemma igen efter 16 km promenad. Nu hade jag odlat skoskav, så oväntat. Vi gick kring smågatorna för att hitta en trevlig restaurang, vilket sagts att gourmetstaden São Paulo ska krylla av. Vi hittade inte så många, många var dessutom stängda. Det blev istället ett annat galleria på Av. Paulista igen, denna gången hittade vi en restaurang där som hade brasiliansk buffémat. Man plockade vad man ville ha och vägde tallriken och betalade per hg. Jag brukar kunna behärska mig men nu tog nyfikenheten överhand och jag stoppade på för alldeles för mycket på tallriken. Väldigt synd, det mesta var gott och jag hatar att lämna frisk mat. Palmmärg, grillat kött, salsorna är fantastiskt gott. Delar från feijoadan fanns också, i synnerhet den svarta bönsåsen. Just bönsåsen smakade inte så mycket.

Feoijadan serveras på restauranger var onsdag och det är väldigt populärt. Jag tänkte prova det, men avstod då det verkade väldigt stabbigt.

onsdag

Vi tog det lugnt denna morgon och unnade oss lite sovmorgon. Efter frukosten traskade vi vidare mot gamla stan etc. Vi samlade mod och gick mot Saluhallen – eftersom det ändå rekommenderas att besökas, så kan det väl inte vara så farligt. Man får vara försiktig och använda sitt sunda förnuft (inte skylta med sina pengar och prylar typ). Det var riktigt skrotigt och skitigt ju närmare vi kom. Vid en mur precis innan saluhallen stank det… Uteliggarna hade hittat sin kollektiva sovplats här. Vi gick förbi dem, höll lite hårdare i väskan och ögonen extra vaksamma. Maken var så fokuserad att han inte ens upptäckte försäljaren med kokosvatten. Jag började koppla av, även om det var sunkigt område, var det ingen hotfull stämning.

Huset innan saluhallen verkade vara grossistförsäljning av grönsaker etc, odlare hade sitt lager här och hade i princip ett hål i väggen där försäljning pågick. Väl inne i saluhallen inköptes det första kokosvattnet, 3 reals (ca 12 kr) för en halvliter, här hemma kostar det minst det tredubbla.

Saluhallar är alltid ett av våra prioriteringar besöka, mat är ju halva kulturen av ett land! Vi hittade enorma cherimoyas, som vi bara måste ha. Vi glömde dock att fråga om priset innan säljaren skar upp den i portionsbitar åt oss. 80 spänn!! Vad  trodde han, ser vi ut som turister eller!!… Nåväl, det mättade ett tag.

Vi gick vidare till Liberdade, den japanska stadsdelen. Alla gator här har speciella lyktstolpar som är designade i japansk stil (röda och med klotformade lampor). Vi hittade ett lunchställe och åt där sushi, sukiyaki, misosoppa. Sista minuten tydligen för de stängde dörren strax efter vi hade gått in. I Brasilien kan man i regel (vad jag förstår) beställa hel eller halv portion, så även här, vilket är suveränt. Jag är inte skapt för att äta mansanpassade portioner och tycker det är positivt att jag slipper lämna mat. Min halva portion räckte för mig, även om den ändå var väl tilltagen. Vi traskade vidare hemåt. Slitna kvarter, mycket grafitti. Väldigt vackra målningar, så jag passade på att fotografera dem till min samling av porträtt a la grafitti.

I Brasiliens storstäder är bilarna högst upp i näringskedjan. De kör enormt fort och det är ingen garanti att de stannar för att de råkar ha rött vid övergångsställen. Man får helt enkelt stå en stund och vänta (hemlig vila) och verkligen vara försäkrad att bilarna har stannat för en.

Vi hade säkert gått lika mycket denna dag och skoskavet gjorde sig såklart påmint. Hade nu fått ont i knät för att jag gick och parerade mot smärtan under foten. Kärt besvär i sammanhanget faktiskt.

Sista kvällen i São Paulo, vi intog en Caipirinha – den brasilianska drinken med rörsockersprit, rörsocker och lime – på en slamrig bar vid parken och krypavstånd till hotellet. Nästa dag skulle vi flyga söderut mot vattenfallen vid Argentinas gräns.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s