Foz do Iguaçu

fredag 1 juli – söndag 3 juli

fredag

Packa väskorna, säga hejdå till hotellet och São Paulo. Taxin kom vid tio och vi skulle borda planet söderut vid tolvtiden. Saxen fastnade som vanligt i kontrollen, men godtogs då jag hävdade att den minsann är godkänd… Käkade lite på flygplatsen eftersom vi visste att det inte vankades något lustigt på flygplanet.

Klockan närmade sig tolv och gaten var oroväckande tom. Kollar tavlan, inget anges. Herr Resvan frågar i informationen, men ingen kan svara. Plong, så ändras gate lite diskret – från 19 till 25. Och en halvtimmes senare avgång. Så närmar sig tiden och det ser lika dött  ut igen. Plong! Det är visserligen en överdrift att påstå att det plongade, varken utrop eller plong uppstod när tavlans status ändrades. Jaha, nu skulle vi borda vid gate 22! Så höll det på i fyra timmar! Tror att vi fick ”testat” samtliga gater mellan 19-25 under den eftermiddagen. Med irriterad spänning vakade vi över tavlan och kollade, sista budet var tillbaka till gate 19. Min man den resvane började ana oråd, detta flackande betyder att flighten kommer att bli helt inställd, befarade han.

Mycket riktigt, han hade så rätt. Alla flyg inställda denna dag, var god återkom imorgon…!! Sedan blev det väldigt intressant irrfärd på flygplatsen för att ta reda på hur flygbolaget hade tänkt lösa boende över natten mm. Ingen visste något, eller pekade till någon kreativ plats på terminalen. Slutligen blev vi hänvisade in bakom incheckningen där GOL (flygbolaget) hade sitt kontor – en lång korridor…!? Någon kom gående som kunde kalla på någon som kallade på någon som i princip bara kunde säga att det var inte deras problem att hitta boende till oss. Däremot fick vi nya flygtider för morgondagen av dem. Inget som heller var givet att serva oss med, det blev ordnat tack vare att vi bad om det! Detta var första gången vi tackade för att vi hade valt att packa i kabinväskor och således slapp checka in bagage och strula med att behöva checka ut det igen. Klockan var nu närmare fem på eftermiddagen och vi tog en chans och ringde ”agenten” Polly, som bokat flyg etc medan vi väntade på att GOL skulle lösa vårt problem. Polly, kontakten via min mans företag, vår lilla ängel, ringde ganska snabbt tillbaka och hade då fixat ett rum på hotellet strax utanför flygplatsen. Kort därefter återkom flygbolaget med endast ett telefonnummer till ett annat hotell vi eventuellt kunde få plats hos, alla hotell var fullbokade, menade de… Problemet som orsakat kaoset var ett askmoln från Chile eller om det regnat för mycket i Iguacu (alltså force majeure) och inget som flygbolaget egentligen behöver eller kan råda över.

Skumpig väg till hotellet någon kilometer ifrån till Marriott hotell, värsta lyxhotellet. Strax utanför bodde några familjer i några plåtskjul… Kändes onekligen absurt!

Rummet var stort som hela vår villa, med två sängar anpassade för amerikaner. Lyxade med att fläka ut oss i varsin säng på natten. Det fanns ju inte heller så många restaurangval, det blev att stanna på hotellet. Hotellet bjöd på en drink, så det blev såklart en Caipirinha i baren i väntan på mat. Man kunde välja buffé eller meny, vi valde buffén och det var inget dumt val alls. Maten var utsökt och väldigt brasiliansk. En kock stod och stekte kött enligt önskemål, det fanns picanha (nötkött som motsvarar rumpstek härhemma) vilket är väldigt omtyckt här. Det är den biten närmast svansen på ytterlåret som används och köttet är grymt mört, sin trådighet till trots. Kocken penslar bara lite olivolja och strösslar flingsalt på, sedan låter han den grilla några minuter. Den ska vara rosa/rå i mitten, dvs medium. Man äter i princip bara lite bladsallad till, det behövs inget mer. Så underbart gott!

lördag

På morgonen åker vi tillbaka till flygplatsen, åter igenom kontrollen, inga saxprotester denna gången. Ganska skumpig resa på två timmar söderut mot Argentinas gräns där målet var de mäktiga vattenfallen. Molnen låg lågt och det regnade.

Eftersom vi hade förlorat en dag pga flygkaoset blev ju också övrigt inbokat i kedjan korrupt. Den taxi som skulle hämta oss dagen innan fick åka tillbaka igen (minns inte om den blev meddelad om flyget som inte avgick) och idag fanns ingen där som plockade upp oss givetvis. Vi kunde inte kontakta vår kontakt eller agenten eftersom det var lördag. Vi fick istället boka en egen taxi och av ren impuls så bad maken om kvitto av taxichauffören vid hotellet. Denna ort kändes som en liten håla, ändå fanns vaktkur utanför hotellet. Orten var dock  inte så liten, en MacDonalds-skylt skymtade längre bort. Hotellet var väl ok, ett avdankat medelklasshotell. Inget vi brydde oss så mycket om, vi skulle vara här bara en natt. Kanske det enda positiva i att vi inte kunde resa dagen innan, vi slapp bo här två nätter.

Tio minuter efter att vi fått vårt rum ringer telefonen. Det var vår guide! Han var här nu och redo för att köra oss till forsarna. Okej, ge oss tio minuter bad vi. Snabbt på med hela garderoben, det var ju grått och mulet och ute vid vattnet och vattenfallen kan det knappast vara varmare. Kan säga att det mesta av pryttlarna låg utspridda över sängar och bord för det snabbaste ombytet och ompackning jag varit med om!

Guiden var en trevlig grabb som bodde i ”byn”, han pratade spanska och lika mycket engelska som jag pratar spanska. Maken fick översätta lite då och då. Det visade sig att Antonio hade stått på flygplatsen för att hämta oss, men på skylten hade han agentens namn och han visste inte vad vi hette. Vi letade inte precis efter agentens namn på de skyltarna. Vid nästa kontakt med agenten bad vi dem att ordna det bättre med just den där kommunikationen… Kan ju vara bra för båda parter att veta vad man skall söka efter liksom. Antonio undrade om vi fått kvitto på taxituren, eftersom agenten kunde bekosta det. Toppen!

Vattenfallen var otroligt imponerande! Dessa gör en naturlig gräns mellan Paraguay, Argentina och Brasilien, där den största och vackraste delen finns i Argentina. Tanken var att vi skulle besöka båda sidor, men nu verkade det ju inte möjligt att besöka mer än den brasilianska delen, klockan var fyra på eftermiddagen och om två timmar var det mörkt. Men som tur var skulle vi resa vidare inte förrän på eftermiddagen dagen efter och Antonio kunde guida oss då också.

Fallen är ca 80 meter djupa och det finns totalt nästan 300 olika fall. Det finns hissar här längs med fallen som man kan se dem ifrån olika höjd. På en gångbro kunde man traska på för att till slut stå ovanför stupet och se vattnet forsa under 80 meter rakt ner under en. Det var här jag blev plaskblöt, mina ecco-tygjympaskor var inte direkt rätt val för detta ”äventyr”…

Antonio lämnade två dränkta turister vid hotellet. Han erbjöd oss att hämta oss senare om vi ville äta någonstans i ”byn”. Vi tackade nej, vi var väl trötta av resan och all frisk (och våt) luft vi fått. Hotellbuffén var av det trista slaget, kanske vi ångrade oss lite. Efter maten var det operation snabbtorkning av skor på rummet som gällde. Sulor och skor fick extra hjälp av fönen, fy för vad det luktade.

söndag

Upp tidigt, bulka med tråkiga hotellfrukosten. Vi checkade ut och Antonio hämtade oss kring åttatiden. Vädret var denna dag lite bättre, det regnade inte och solen ville titta fram lite emellanåt. Det var fortfarande kring 10-12 grader så visst frös man. På den argentinska sidan finns det trevliga stigar i ”djungeln” längs med fallen där man kan ta del av faunan – växter och djurliv. En sorts räv dök upp då och då på stigarna. Helt orädda och inte ovanligt att de ryckte både proviant eller prylar från människorna. Varnande skyltar om att man inte bör klappa dem, de kan ju bitas!

Det var mycket mer att se här och vi var väldigt imponerade. Antonio tipsade om ett ställe som sålde billiga cashmirtröjor  nära gränsen. Priserna är radikalt lägre  i Argentina och det är vanligt att man åker över gränsen och tankar, handlar mat osv.

Vid tolv var det dax att checka in på flygplatsen och vi tog farväl av vår väldigt trevliga guide Antonio. Så var det dax för nytt strul på flygplatsen. Det fanns ingen incheckningsautomat, och i incheckningsdisken var det helt omöjligt att våra väskor kunde godkännas som handbagage. De skulle utan pardon checkas in. Vi skulle dessutom byta i Rio vidare till Salvador, men det var stört omöjligt att checka in väskorna hela vägen till Salvador. Vi hade typ 40 minuter på oss i Rio att vänta på bagagebandet och sedan hitta gaten osv. Ganska omöjligt uppdrag typ… Maken fick iallafall till slut tjatat till sig en annan anslutning, ett senare plan som anslöt i Rio, tack och lov. Det innebar ju nytt strul med kedjan, dvs taxichaufför som skulle hämta oss i Salvador. Vi hade inte hans kontaktuppgifter och vi kunde inte få dem heller eftersom det var söndag. Vi började få ett mantra ekande i våra huvuden: ”Aldrig mera GOL”. På flyget kunde man beställa kokosvatten, det gjorde vi. Gör inte det, inte värt – smakar allt annat än vare sig kokos eller vatten.

Vi fick återigen hitta en egen taxi i Salvador som körde oss till hotellet. Kvitto skrevs ut denna gången (inte fullt så impulsivt nu).  Hotellet var beläget längst ut vid kusten, närmare havet kunde man verkligen inte komma. Hotellet hade också vaktkur… Klockan var nu strax innan 23, vi skyndade till hotellrestaurangen för lite kvällsmat, eftersom den stängde kl 23.

2 thoughts on “Foz do Iguaçu

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s