Salvador

måndag 4 juli – onsdag 6 juli

måndag

Upp tidigt som vanligt, det är inplanerat en guide idag, men vi vet inte riktigt när, hur och var eftersom vi missade den informationen som vi skulle fått via den bokade taxin igår (som vi missade pga flygförseningen). Telefonen ringer 8.10, då är det guiden som flaggar för hämtning om tio minuter!! Nja, vi behövde iallafall till halvnio på oss, svarade vi! Det var med viss protest från dem ok. Så det blev snabbfix på toan igen, och snabb frukost! Men vi hade ju tränat på detta någon dag innan, så vi hade vanan inne…

En taxibuss hämtade oss och körde oss vidare till fästningen, där en annan taxibuss väntade med några par turister till, som vi skulle ansluta till. Nu insåg vi vilken lyx vi haft tidigare under resan med ”egen” guide… Guiden pratade knappt ens spanska och maken och jag var de enda på bussen som pratade engelska, i minoritet således. Guiden gjorde sitt jobb, dvs att redovisa rena reseboksfakta och räkna in flocken vid av- och påstigningar. Inte mycket mer heller. Faktan kan man ju läsa in i böcker så den informationen gick man så att säga inte miste om…

Fästningen är landmärket för Salvador, byggdes då portugiserna hittade hit och blev också marknadsplatsen för slavhandeln. Vi åkte upp i en hiss för att få skåda hela bukten och staden. Nedanför låg stadens saluhall (inget besök där tyvärr), en kort busstur vidare till gamla stan för att flanera och få lite mer osammanhängande guidning. Det första man möts av är bastanta kvinnor klädda i vit folkdräkt. De går fram till en och genast kommer en fotograf. Tack, men nej tack! (Maken fotograferade istället…) Snart dyker en kille upp, drar ett långt vassblad och på några sekunder har han vikt ihop det till en ros. Den ger han till varje turist som han möter, så även mig. Jag tackar vänligt nej, men han propsar på – den är gratis. Tar till slut emot den, men jag lägger den snabbt i min väska. Det kändes lite skumt, skulle den måhända agera som en markör…? Visserligen hade jag som vanligt glada färger på mig, men jag smälte definitivt inte in ändå.

Några steg till och en annan ”säljare” med massa färgade smala band över axeln ville ge mig ett. Återigen försöker jag snällt neka honom. Vi går inte många steg till förrän en annan säljare vill knyta ett liknande band om min handled. Efter tredje säljaren, tror jag, resignerade jag och lät få ett lila band med frasen ”Välkommen till Bahia”, bandet knöts tre gånger runt min handled.

Jag har svårt att förhålla mig till dessa säljare (fick kanske nog av dem i Mexico… eller där de finns där det vittras turister). Ska jag köpa deras pryttlar för den goda sakens skull? Vem lurar vem egentligen? Jag tog av bandet efter en stund, för jag kände mig ”märkt” som turist. På kvällen i foajén på hotellet kunde jag läsa ett anslag om just dessa band. Syftet med dessa är enbart som en vänlig gest; ett sätt att visa att man var välkommen till Salvador/Bahia. Bandet knöts med tre knutar för att bringa tur. Bandet låter man sitta kvar tills det trillar av. Jag skämdes… för min otacksamhet! Att inte guiden kunde informerat om detta innan vi steg av på torget (kanske han gjorde, men på brasilianska då…), men ingen av de övriga på bussen agerade som om det var okej väl nere vid torget. Och kroppsspråk fungerar ju faktiskt också långt, guiden var i närheten när säljarströmmen kom, men han ignorerade bara händelsen. Tilläggas bör att deras broschyren är både på portugisiska och engelska, då kan man kanske också hoppas att guiderna ska kunna kommunicera med sina turister. Otur där!

Kullerstensgator, lite backigt, små hus målade i pastellfärger. Väldigt vackert – på foto. Men det som inte framgår så tydligt på bilderna är att det tyvärr var väldigt nedgånget, smutsigt och slitet. De fyra timmarna som guideturen rymde, började nu ta slut, det som var kvar att slussa oss hem till respektive hotell. Det fanns ju fler guideturer de anordnade, som de flaggade för. T ex rundtur i den moderna delen av stan (shopping således), strandturer etc. Han ville gärna sälja på oss en Bahia by night-tur, dvs en föreställning på teatern med brasiliansk buffé. Föreställningen skulle då främst vara ett potpurri av traditionell brasiliansk dans och musik. Nej, vi nappade inte på det (mer turistfälla och inte så mycket kultur, misstänkte vi).

Vi var som ni kan ana inte riktigt nöjda eller mätta av denna guidetur, och kände att för att uppleva/se något nästa dag måste vi ändå ta oss en bit (läs med diverse transportmedel) ifrån hotellet. Då kunde vi lika bra välja en annan guidning från bolagets utbud. Vi fastnade för två val, båda som hade inplanerat bad. Den ena var en båttur för slutmål till en ö för badande, den andra var busstur några mil norrut längs kustlinjen för slutmål vid en badstrand. Efter många om och men blev det bussturen vi valde (mer om den senare).

Vi åkte hem till hotellet. Vi bodde högst upp på 17e våningen, rummet var egentligen två rum, så nu hade vi varsin toalett och två tv’s och en stor soffa. Utsikt via stora fönster och två balkonger. På bordet låg ett hotellmagasin med Gilberto Gil på framsidan(!) passande nog. Det var soligt och och vi var badsugna. Hotellets pool dög bra. Vi vinkade på servitör nere vid bassängen som kom med hamburgare och kall öl i ishink som vi intog när vi solade. Livet kändes bra!

På kvällen promenerade vi till kvarteren kring hotellet. Hotellrestaurangen var väldigt fin och bra, men priset också därefter. Lokala barer utanför kunde funka minst lika bra för oss. Två kvarter bort (slitna trottoarer osv) fanns två torg med uteservering. Alla hade fula plaststolar, men de flesta lokalinvånarna hängde här, inte så många turister. När man har svalt aversen mot plaststolarna inser man att det minsann är hur bra hak som helst. Vi startade med en Caipirinha (betydligt billigare här än i São Paulo, eller hotellet för den delen…). Mitt bland borden stod en man och grillade grillspett. Han verkade inte tillhöra restaurangen men vi tyckte givetvis det var märkligt att han kunde få lov att stå där och sälja sina spett. Vi gick över till det andra torget och de andra plaststolarna. Här fanns kanske tio ”restauranger” – eller snarare små kök, på rad  i samma byggnad med kanske tio rätter på vardera meny. Vi beställde en sorts inhemsk fiskgryta. Det tog sin lilla stund, men den var gudomligt god.

På hotellet senare på kvällen slötittar vi lite på tv och ett inslag från CNN får oss båda att rysa. Det var ett bilrån. I alla storstäder tar man sig fram med bil och det genererar givetvis trafikstockningar och långsamma bilköer. Vid rusning får man t ex räkna med två timmar till flygplatsen, mot kanske 20 minuter när det är lugnare. I inslaget visades en kille i huvjacka som stod och kurade vid ett räcke intill den stillastående bilkön. Han går fram, tittar in i bilens sidruta på passagerarsidan. Kanske han knackar på rutan – det framgår inte, kanske han bara checkar vad som finns i bilen – men bilisten vevar ju naturligtvis inte ner rutan. Då smäller killen i sönder glaset och rycker väskan som givetvis ligger på sätet, och springer därifrån med bytet!! Föraren är helt maktlös, kan ju inte förflytta sig eftersom den är fast i kön, fy för. Man kan ju bara tänka vad som fanns i den väskan. Plånbok, agenda, mobil, telefonbok etc… Usch!

tisdag

Vi skulle hämtas vid tiotiden så vi kunde denna morgon ta det lite lugnare och denan gången njuta av frukosten. Frukosten var riklig och här fanns även ett bås där man kunde få omelett gjord mm efter önskemål. Maken hade, under sin väntan på omeletten, sett någon sorts pannkaka som tillagades av enbart smör och något sorts mjöl. Han snappade upp vad hette och sade till mig att beställa ”tapioka”. Han visste väl inte vad det var och vågade säkert inte prova själv så då får han sätta mig i arbete… Hur gott som helst var det iallafall. Det var tapiokamjöl som strösslades över het stekpanna och det blev pannkaka av det, den fylldes med ost och skinka. Tapioka har en liten sötaktig smak och gifte sig bra mot det salta.

Denna gången pratade guiden utmärkt engelska, franska, spanska och portugisiska. Vi var kanske sex par i bussen, med varierande språk. Han var mer som en guide man förväntar sig, dvs spexig och intresserad av människorna han skulle guida… han gillade sitt jobb helt enkelt. Vi körde via en äldre bostadsdel i Salvador, som låg granne med dess favelor. Vi skulle ju norrut och körde Coconut Road mot först en lagun som skulle ha magiska krafter. Nästa stopp var på ett sköldpaddsmuseum, Tamar Project… Låter kanske tråkigt, men det var faktiskt riktigt intressant. Sköldpaddor är utrotningshotade och museets första syfte är att hjälpa fortplantningen och bibehålla att arten inte utplånas. Intill museet fanns en riktigt mysig semesterby med restauranger och små mysiga butiker, här skulle jag kunna tänka mig en liten semesterandel.  Guiden nämnde en maträtt som innehöll 2500 kcal(!!) – akarajé. Vi provade, och tur att man är två, så man kan dela på en. Det var gott och inte så flottigt som man trodde.

Nästa stopp var vid en restaurang och badstrand. Här kunde man luncha och de lånade ut sina toaletter för att byta om. Vi bokade bord där för någon timme framåt och drog till stranden sålänge. I Brasilien sparar man tydligen på vattnet, dvs man spolar inte alltid efter sig när man kissat. Visserligen en bra tanke, men om det får stå kvar ett tag så luktar det vedervärdigt, även i en vattenklosett. Jag tror nog att urin luktar värst, man vill instinktivt bara fly. Toan nödgades jag besöka tre gånger – byta om till bad, byta om till restaurang och kissa mig. Jag spolade iallafall efter mig. Och andra…

Stranden var alldeles underbar, vit sand och havet alldeles ljummet. Häftiga vågor, men hanterbara – man kastades inte runt som en vante! Öl och kokosvatten intogs (vi fick tillgång till stol och bord vid stranden således).

Restaurangen var specialiserad på fisk, vi beställde en liknande fiskgryta som vi hade ätit kvällen innan. Summa sumarium så var gårdagens gryta snäppet bättre. De hade en riklig salladsbuffé, jag hittade friterad cassava bland annat – riktigt gott. Om man ville kunde man vila siesta i hängmattorna i rummet intill.

Det började bli eftermiddag och det var dags att lämnas tillbaka på hotellet. Det blev en stunds softande vid hotellpoolen, därefter promenerade vi till torgen igen för att äta. Vi stannade vid det större torget och sippade igen på varsin Caipirinha. Det fanns en churrasceria (grillrestaurang) intill, men vi var inte tillräckligt hungriga för det äventyret. Man ska verkligen vara hungrig när man besöker detta, för det blir väldigt, väldigt mycket mat. Istället hade vi siktet på gubben som grillade grillspett på torget vid stolarna där vi senare satt oss. Det visade sig att han såklart hade en deal med restaurangen – så länge man beställde dryck där var det helt ok att köpa och äta hans grillspett på plats. De var goda, men vi vet i och för sig inte vad för kött vi åt… Inget vi ville veta heller.

Väskorna packades om, för nästa dag efter lunch skulle vi flyga vidare till Rio de Janeiro.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s