Linkade in…

Jag skulle på en intervju i Skanör i fredags. Fick lite bråttom men hade ringat in busstider i god tid, missade jag en hade jag ändå tidsbuffert för kommande två.

Utanför trappan har vi ett järngaller som inte är nedsänkt. Detta har jag närapå snubblat på tidigare men hittills klarat mig. Idag var dagen det inte skulle ske. Jag kom litegrand utanför med foten på gallret och foten viker sig och jag singlar ner och landar på alla fyra.

Där låg jag och vrålar rakt ut (om grannarna hörde mig så vet ni nu varför). Jag kan säga att det var ett vrål av ren och pur ilska, känslan var starkare än smärtan. Stark och intensiv. Måste fått en rejäl adreanlinkick antagligen. Jag har lyckats med att vika fotleden förut (dock inte vid dörrgallret) och vet vad som väntar. Detta kom så olägligt, jag hade planerat in så mycket under dagen, som nu sumpades av det där eländiga gallret. Reste mig upp och undrade om jag ändå skulle kunna ta mig till bussen. Jag kunde gå och stå på foten så jag valde att linka iväg. Kunde lika bra sitta på bussen och vila än hemma i fåtöljen ansåg jag. Och jag hade i princip ett omslag i form av jympasko som dämpade svullnaden.

Jag linkade sakta fram och fantastiskt nog hann jag ändå i tid till intervjun. Svåraste var att gå av buss och gå i trappor. Intervjun gick förmodligen bra också. Fick iallafall en snackis som kanske lättade upp stämningen…

Första jag gör när jag kommer hem är att flytta gallret, det var sista gången jag tänker ramla pga det! Jag undrar hur många gånger kroppen har i sin buffert att klara vrickningar. Istället för att storstäda, hälsa på en butik i byn, baka bröd etc fick jag istället försöka göra klart en plugguppgift. Gick sådär, nu var smärtan starkare än ilskan… Mitt i allt elände blir jag sugen på gräddbullar, dessa finns i källaren. Finns inte en chans att jag linkar ner för att hämta dem.

Maken ringde och när han hörde hur landet låg, avslutade han direkt sin göranden på jobb och körde hem till mig. Han köpte kvällsmat, lindade min fot, hämtade gräddbullarna i källaren och en käpp, dvs paraply. Det är kärlek det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s