#10 Plötsligt händer det…

Jag drömde! Inget jättekonstigt eller helgalet men jag minns det helt.

Jag var och shoppade i ett H&M. Lokalen var en före detta teater (på riktigt finns t ex en Zara i Murcia, Spanien som förvandlat en teatersalong till modebutik, mycket pampigt). De höll på med en påkostad kampanj som visualiserade lyx, glamour, elegans. Färgerna var i beige, aprikos, benvitt. Siden, pärlor, pälsbrämat, cashmir… Antika rustika möbler i mörkt trä som dekorelement. Jag kom i kontakt med dekoratören, vi pratade en stund och hon behövde hjälp med att hämta ett litet bord på vinden. För att komma åt bordet måste man klättra upp på en stege som inte räckte ända upp till vindsluckan, det var kanske en meters avstånd. Man måste alltså ta ett jättekliv. Jag kunde ju tyvärr inte hjälpa henne, eftersom jag nyss opererats… Någon ropar mitt namn.

Någon tar i min arm och säger mitt namn några gånger. Sjuksköterskan alltså. Klockan är halvåtta på morgonen och det är dags för de vanliga proverna med blodtryck, puls osv. Jag känner mig bubblande glad och berättar min dröm för henne. Hon lyssnar väl måttligt road men konstaterar att mina värden har börjat bli något bättre.

Upptäcker att aptiten är tillbaka. Aptit hade jag ju inte haft på en vecka, vilket är konstigt för mig. Jag har alltid aptit! Det är skillnad på aptit och hunger. Aptit är när man längtar efter smaker, hunger är när man inte är mätt. Jag är beredd att gå och äta frukost, men får beskedet att jag skall fasta idag. Får ens inte dricka mer än för att svälja ner medicin. Personal tycker att jag har fått färgen tillbaka i ansiktet – ett friskhetstecken tydligen. Jag tar en dusch istället och retar mig lite på att det bara finns schampo men inget balsam. Parfymfritt såklart. Jag använder inte shampo, håret blir bara torrt och omöjligt att kamma ur. Går några varv i korridoren några gången under dagen. Personal berömmer mig för att jag är så flitig. Passar på att väga mig, jag har gått ner de där sex kilona.

Jag får antibiotika intravenöst tre gånger om dagen, vilket gör mig dåsig. Man får först lätt frossa av den, sedan kommer tröttman. Jag sover, läser lite bok, kollar av mailen, slötittar på tv, kollektivflöjtar, bläddrar i tidningar. Sover lite till.

Den fjärde patienten hade anlänt till salen, en kille i trettioårsåldern. jag var alltså inte längre yngst i rummet. Han visste inte riktigt vad han hade för konkret magproblem men skulle röntgas så småningom.

Vid lunch höll jag honom sällskap. Det serverades tre olika grytor, kommer ej ihåg vad de innehöll, men det fanns tre varianter; en grön grytröra, en röd röra och en brun. De var ganska finfördelade och för mig påminde de mig utseendemässigt om något helt annat och jag sörjde inte att jag inte fick äta. Killen hade tagit den röda röran tillsammans med ris och jag kunde knappt titta på hans tallrik utan att få smärre kväljningar.

På kvällen, då matvagnen rullades in, fick jag faktiskt lov att dricka lite. Jag valde tranbärsdricka. Sjuksköterskan är helt säker på att den ska späs med vatten, vilket inte gör mig något. Den var betydligt godare så. Herr magsår var som vanligt butter och ville ha sitt kaffe med fem sockerbitar till. Jag viskade till sjuksköterskan om gårdagen och hon följde tricket. Nästan. Hon lade två sockerbitar sidan om till honom istället för att hälla dem i kaffet, varpå hon fick en utskällning av gubben. Jag fick lite dåligt samvete, det var ju inte min mening att hon skulle få skäll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s