#13 Åka hem

Kanske får jag åka hem idag.

Jag får annan antibiotika igen i tablettform och verkar tydligen svara bättre på denna nya varianten. Jag duschar och går till frukosten. Herr Magsår sitter där, jag slår mig ner och pratar lite med honom. Han har jobbat på tryckeri minsann. I Småland, så inget jag direkt kände till. Det trodde jag inte om honom, tänkte mer att han varit sjöman eller något. Jag pratade om tryckvalsar och CMYK, men just CMYK verkade han inte känna till. Är det en för ny benämning för färgblandning eftersom han inte kände till det? Eller så hörde han kanske inte vad jag sa. När han har ätit klart går han utan att plocka undan efter sig!

Lägger mig i sängen, surfar lite. Läkarrond och de besöker först Herr Magsår. Han skall visst skrivas ut och de frågar om anhöriga och han får ange sitt personnummer som jag råkade höra. Men jag har ju också dålig hörsel och fick hans ålder till 94 år!? Nej jag måste ha hört fel… Snarare 74 möjligen. Han verkar inte ha någon anhörig i hans närhet, så det pratas larmknapp i hemmet, hemhjälp osv.

Mina värden är bra, och jag skall alltså skrivas ut. Det är lite rörigt idag, personalen verkar stressade just för ronden. Eftersom jag inte behöver ”infarten” längre ska den tas bort, men vi väntar med den tills allt stök lugnat ner sig, kom vi överens om.

Fru Tjocktarm sover och snarkar lite lätt. Det är ett mysigt ljud och jag slumrar till lite. Det blir lunch och jag hämtar en halv portion vegetariskt från andra avdelningens matsal. Bulgurröra och lite myntasås till från igår. Jättegott! Jag förundras över att det inte var mer standard med vegomaten, måste ju vara betydligt bättre att äta efter operationer generellt. Och för opererade magar dessutom.

Efter lunch rullas Herr Tunntarm in, han blev ju opererad inatt. Han vaknar upp och får frågan om vad han vill äta. De är de tråkiga sopporna som erbjuds. De där mjölkbaserade som jag bara tyckte var för kraftiga som första intag efter operation. Han valde sparrissoppan. Säkerligen pulverbas så så mycket sparris är där säkert inte i dem, men betydligt mer av artificiella tillsatser och annat som inte är bra för oss människor…

Jag packar ihop mina tillhörigheter. Maken ringer och säger att han kan hämta mig vid fyratiden. För personalen gick ju det bra. Jag får recept på smärtstillande och antibiotika och läkarintyg. Jag ska även göra återbesök på vårdcentral för att ta av stygnen, vilket också fanns med bland papprena jag fick.

Det känns lite vemodigt att lämna rummet och salen. Fru Tjocktarm hade jag velat få kontakt med, hon bor ensam i en lägenhet i Malmö. Hennes dotter (som också bor i närheten), syster och vän hade visserligen besökt henne under vistelsen, men jag hade gärna velat umgås med henne. Men så bromsade jag mig och tyckte att jag måste inte ha kontakt med alla jag möter. Så jag lät bli att fråga om hennes telefonnummer. Det ångrar jag faktiskt fortfarande – att jag inte frågade.

Jag har inte vantrivts alls på avdelningen, här hade jag ju sällskap och personalen hade koll på minsta förändring och kunde åtgärda direkt. Sängen var ju skön eftersom man kunde höja ryggdelen. Betydligt skönare att sova på rygg på det viset. Det fanns wi-fi på rummet så jag hade inget att sakna… Sjuksköterskorna kom in för kontrollrundan för de andra – jag var ju redan klar så att säga. Jag tackade dem för ett bra jobb och bra vecka. De har verkligen varit underbara, lyssnat på en och sett till att man mått bra.

Det kändes konstigt att ta på sig sina egna kläder och ytterkläderna dessutom – jag hade ju inte varit utomhus heller på en vecka. Väskorna blev tunga av presenter och pryttlar, framförallt datorn som väger förstås. Tar hissen ner, går till apoteket som finns i bottenplan och hämtar ut medicinen. Jag ska ta två Alvedon vid behov (om jag får ont) och antibiotika tre gånger om dagen i tio dagar. Det är jobbigt att bära väskorna och det är inte lätt att gå. Det känns som jag har en betongklump hängande på magen och inuti känns det som organen hänger fast på tunn tråd typ.

Maken kommer med bilen precis utanför entrén och vi åker hem. Minsta lilla gupp gör såklart ont. Inte jätteont men det ilar lite och det är ju såklart obehagligt. I bilen upptäcker jag att infarten sitter kvar i armen!!

Maken lagar mat till mig, torsk och potatismos. Jättegott.

Det känns konstigt att ligga i sin egen säng. Jag tar en ryggdyna från soffan i källaren och använder som extra kudde. Så jag får höjt ryggläge i sängen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s