Gott Nytt År

Det är sista dagen på året, jag har just kommit hem från en tredagarsresa i Spanien och tänker nu tillbaka lite på året som gått.

Året har varit verkligt bra!

– Önskeresan till Brasilien blev ju äntligen av. Den gjorde vi för att vi firade femårig bröllopsdag bl a. (läs mer om resan i mina tidigare inlägg).

– Tre resor har vi hunnit med i år: en vecka i Torremolinos i februari, två veckor i Brasilien (Sao Paulo, Foz de Iguazu, Salvador, Rio de Janeiro) i juli, och nu en kortsemester i Spanien (Estepona) under mellandagarna.

– Jag vann nyligen en iPad, som jag från den dag den lanserades bara sååå gärna velat ha. Samma dag som jag vann den, fick jag även kontakt med en tidigare arbetskamrat vars kontakt på sätt och vis också var en vinst!

– Under hösten började jag affärsmingla/nätverka intensivt och under dessa träffar har jag även här fått nya intressanta kontakter och väldigt goda vänner.

Men även lite mindre positiva händelser har markerat 2011:

– Steve Jobs dog, kort därefter dog min f d chef, båda alldeles för unga.

– Utöya var givetivs sjukt tragiskt och så väldigt onödigt.

– Mina studier i programmering gick otroligt dåligt, kanske delvis pga en alltför överambitiöst planerad vårtermin med fyra halvtidsstudier under samma period! Jag har således inte fått examen som webbmaster. Men å andra sidan, råprogrammering lär aldrig bli min kopp av Java ändå…

Det är min summering av 2011, med detta önskar jag alla som läser min blogg ett gott slut och ett gott nytt år!

Annonser

Rio de Janeiro

onsdag 6 juli – lördag 9 juli

onsdag

Vi hade förmiddagen kvar att utnyttja i Salvador innan nästa flygresa. Vi tog en lugn frukost och solade en stund vid poolen. Jag åt en tapioka igen till frukost men fyllde den idag med kokosflingor och kondenserad mjölk. Tycker visserligen om kokos, men detta var lite över min gräns, det blev lite väl sött…

På flygplatsen blev det återigen reaktion på saxen i kontrollen men den godkändes… Vid tvåtiden skulle flyget avgå, vi kom i god tid. Jag lyssnade på Gilberto Gil (tyckte det var dags att byta låt, Realce hade ekat i flera dagar i mitt huvud) för att nu komma i rätt stämning för Rio; Aquele Abrace, Refazenda och Mar de Copacabana Vi skulle landa vid fyratiden så maken längtade redan efter ett dopp i Ipanema. Men så var det dags igen – ändringar på tavlan, flyget försenat osv. Vi fick till svar att de hade problem med ena vingen. Mycket intressant, men vi ville främst veta när nästa flyg skulle avgå istället… Två timmar senare var det iallafall dags för start (i ett annat plan). ”Aldrig mera GOL” ringde i öronen igen… 

Vid åttatiden på kvällen var vi istället i Rio. En ung kille hämtar upp oss, ser egentligen varken ut som en kille eller tjej, och när han började prata var det än mindre solklart. Av hans namn att döma kunde vi dock summera könet – Juliano. Hans roll var endast att ledsaga oss till rätt taxi, därefter var han ur vårt sikte. Taxin körde värsta rally mot centrum och man kunde se den belysta Kristusstatyn hela vägen i mörkret.

Vi checkade in på Hotel Ipanema Plaza vid niotiden, vilket låg på en tvärgata till stranden, dopp i havet kändes inte så aktuellt. Vårt rum var på 16e våningen, näst högst upp. Till höger från fönstret kunde vi se Kristus-statyn och till vänster havet. Det var vi inte direkt besvikna över. På taket fanns en mysig bar och en pool, dock höll baren på att renoveras så det blev inget häftigt mingel av där tyvärr.

Vi tog en kort promenad i kvarteret och hittade en av många trevliga restauranger i närheten, för kvällsmat.

torsdag

Guidetur var bokat även här, vi skulle få en heldagstur. Det är mulet, molnen ligger lågt och man kan inte ens se Kristus-statyn från hotellfönstret. Det var en minibuss, vi var först att hämtas. Det tog ca en timme att hämta upp resterande turister som skulle med i området. Guiden var bra, pratade de språk som behövdes. Första målet var Corcovado-berget med Kristus-statyn på toppen. Halvvägs upp stannar vi kort för att se en favela som klättrar upp längs berget. I denna favela har filmen Tropa de Elite spelats in. Kåkstaden har ju en trevlig utsikt (när det inte regnar, vill säga), det kan man inte klaga på iallafall…

En bit några minuter längre upp finns en utsiktsplats och en helikopterplats. Vi stannade inte ens där, då vi redan var uppe i molnet, det fanns med andra inte mycket utsikt att se mer än flera nyanser av vitt. Till slut är vi nära statyn. Området är nationalpark och således får inte vem som helst köra här. Det blev därför byte av bil, områdets egna bilar med chaufförer körde oss upp de sista kilometerna. Man tar hiss eller trappor upp till statyn. Det var jag, min man, guiden och någon till av vårt resesällskap som åkte ända upp. Det regnade ju, ingen direkt trängsel däruppe heller. Mina tygskor var nu plaskvåta igen! Som tur var fanns det tavlor som visade hur utsikten skulle vara… Statyn gick att urskilja svagt ur dimman, väldigt unika bilder fick vi av statyn!! Guiden kunde berätta att cementen som statyn byggts av kommer från Sverige, till och med Malmö. Det imponerade mig såklart.

Nästa mål var Sockertoppen, man åkte linbana upp. Här har ju en annan känd film spelats in – Moonraker. Guiden undrade apropå Malmö om jag kände till Yngwie Malmsteen. Han verkade ha god kontakt med honom. Jo, jag vet ju att han spelar hårdrock och är mer känd utomlands än i lilla Sverige, men att han är från Malmö är jag inte riktigt säker på. Apropå rock så är tydligen hårdrock hett i Rio och i år – i september – är det dags för rockfestival i staden, Rock in Rio. Evenemanget startade i Rio 1985 och verkar inte återkomma regelbundet, men i år är det tydligen dags. Det har tydligen ägt rum i Madrid och Lissabon, men i år är det alltså tillbaka i sin hemstad. En gitarrskulptur i neon finns placerad i centrum som visar nedräkningen i sekunder till startdatumet. Alla världsartister verkar spelar här, inte enbart rockartister (Elton John, Shakira, Stevie Wonder, Jamiriquay sorterar inte som rock, enligt mig. Men det kvittar, idel ädel skara bra artister uppträder iallafall). Red Hot Chili Peppers hade jag gärna velat se och höra här. Några dagar senare hemma i Sverige läste jag också i Sydsvenskan om rockintresset.

Guiden berättade om Sockertoppen, som på brasilianska/portugisiska heter Pao de Acucar. Enligt alla reseguider och sägner har berget kallats så på grund av att det liknar gamla tiders sockertopp, sockret smältes till en kon. Enligt vår guide är det ett språkmässigt missförstånd, det är från början döpt så eftersom det liknar en fot (häl), fot heter pá, pao är topp på portugisiska. Häl heter calcanhar

Jag samlade poäng av guiden då jag snabbt kunde svara på vari staden fått sitt namn och vad invånarna kallas i Rio. När portugiserna såg land då en gång i januari (janeiro) tyckte de att bukten såg ut som en flod (rio), det blev alltså Januarifloden. Cariocas kallas äkta riofödda invånarna. Guiden själv är en carioca och namnet betyder vit mans hus. Infödingarna såg husen som byggdes upp vid bukten av portugiserna, så var namnet ett faktum.

Det var dags för lunch och vi blev slussade till en churrasceria som serverade grillat. Först erbjöds vi plocka av buffén och det fanns allt möjligt där. Man fick behärska sig med buffén eftersom man visste att det var osmart att äta sig mätt på den, även om det hade räckt med den. Vid bordet ställdes ut tilltugg under tiden (mest friterat). Därefter blev man ständigt uppassad, det kom säkert tio servitörer inom loppet av mindre än fem minuter som serverade olika sorters grillat kött. Man fick peka och de skar upp en bit av önskat kött vid bordet. Ungefär i stil med de vanliga grillrestaurangerna, men här fick man inte den rödgröna brickan. Man får annars vanligtvis ett kort/bricka som är rött på ena sidan och grönt på andra sidan. Man har kortet vid sin tallrik, gröna sidan upp betyder att man vill ha mer – och får hela tiden mer kött på tallriken, rött betyder således att man är nöjd (läs proppmätt). Stackars tjejen som satt mittemot mig, hon åt inte kött (eller snarare begränsade sig till vitt kött), hon tyckte nog det hela var makabert. Tyvärr var inte pichanan lika god som vi hade smakat i Sã Paulo, den var mest torr här. Det är nog inte så att man ska äta på grillrestaurang under lunch, det är lite väl stressigt att äta såhär under en timme. Bättre att njuta av på kvällen. Lite kuriosa – toaletten var komisk, det fanns en minitoalett i toaletten, en egen för barn.

Jag kände en diffus aning om att jag hade ätit för häftigt, lite lätt magknip hade jag fått. Min mage brukar tro att den också ska ha semester och stänger av all sorts aktivitet ungefär efter två timmars flygtid, nu verkade som den protesterade lite över ofriden…

Det var dags för fortsatt guidning och vi åkte vidare mot Sambadromo. Det är här karnevalen startar och här finns sambaskolorna samlade. En enorm arena och jag som inte tycker karnivalen verkar så lockande blev faktiskt lite nyfiken. Kanske hade varit häftigt att se live ändå… Arkitekten Niemeyer har varit med även här och designat en skulpptur i ena ändan av arenan. Guiden menade att det var en hyllning till kvinnan – se bara vad den föreställer… Nå, jag vill hellre tro att den föreställer en fontän, men vad vet jag.

Nästa stopp i regnet var fotbollsarenan Maracanã. Den var tyvärr stängd pga ombyggnad inför kommande VM 2014. Guiden undrade sarkastiskt ifall den hinner bli färdig tills dess, de har ju vetat om i ca tio år att det ska bli av, men det är ingen större fart på upprustningsförberedelserna, menade han på.

Vi stannade till vid en kyrka – Metropolitan – som verkligen var annorlunda byggd, påminde lite om pyramiderna i Mexico från mayakulturen. Guiden blev lite sur, för det var ingen som hade tid att lyssna på honom… Alla drog fram kameror och började fotografera.

Som sista stopp åkte vi till en ädelstensbutik i centrum. Ädelstenar såsom till exempel ametist, circon, peridot etc  bryts det rikligt av i Brasilien. Denna butik sålde dessa betydligt billigare än konkurrenterna.

Det hade hunnit mörkna igen innan vi kom hem till hotellet, det blev inget bad av idag heller. Och det regnade dessutom så det hade inte blivit av ändå. Min magknip hade blivit värre, det enda att göra för mig är att vila. Maken fick gå själv och äta i området och jag saknade inte mat på hela den kvällen eller natten.

fredag

Hurra, solen sken! Vi åt frukost och funderade på vad vi skulle göra denna dag. Det var ganska givet att vi skulle upp till Corcovado igen, men hur? Det fanns halvdagsguideturer, men vi valde till slut att istället åka tåg till toppen. Till tåget åker man lämpligen taxi, så vi plockade upp en taxi från en gata i närheten av hotellet. Ny rallyfärd i staden. Jag funderade på varför alla bilars rutor har svart filter. Var det för solskydd, eller för att skydda mot insyn? Väl framme vid stationen var det typ två timmars kö till biljettluckan. Tack och lov har driftiga taxibolag insett nyttan av att sälja turer upp till toppen, dubbelt så dyrt som tågfärd men går fortare, tid är också pengar.

Vi fick en guide/chaufför som var från New York som nu sedan några år bodde i Rio. Jag fick sitta där fram med henne och det var riktigt skönt att växla en mängd meningar på engelska med henne. Jag tror inte en enda kvadratcentimeter på hennes kropp och ansikte var osträckt. Hon såg ändå gammal ut…

Uppe på toppen var det betydligt fler folk denna gången. Utsikten var bedårande och i vanlig ordning finns det inga fotos i världen som kan motsvara hur fantastiskt det verkligen är. Jag hörde bland folkmassan lite danska, jag var ju tvungen att prata lite med dem. Nu såg man inte utsiktstavlorna längre (folk stod i vägen för dem), man fick nöja sig med den riktiga utsikten. Kunde man utstå…

På vägen ner fick vi en annan ”guide”, vi stannade till vid den första utsiktsplatsen – helikopterplattan – och det var lika imponerande utsikt här.

Vi tog taxi hem igen, bytte om och promenerade lite i omnejden. Vi hittade en torgplats några kvarter bort, där de sålde frukt och grönsaker. Vi köpte jordgubbar, cherimoya och körsbär. Som i São Paulo kostade detta mer än en lunch! Vad trodde de, att vi var turister, eller!!? Jag tror då knappast vi fick turistrabatt… Vi satte oss på en bänk i parken intill och njöt av vår ”lunch” och tittade på folk. Vi promenerade längs strandpromenaderna både vid Ipanema, Lagoa och Copacabana.

Jag såg inte uteliggare någonstans (eller jo, några fanns men de var lätträknade) vilket jag tyckte var konstigt. Läste senare att hotellen längs stranden betalar polisen för att hålla områdena ”rena”. I övrigt kändes det helt tryggt att flanera omkring i kvarteren och inte så farligt som de flesta vill påskina. Jag hade innan resan mailat en journalist som bor i Rio som rapporterar regelbundet i morgontidningen hemma om staden. Han svarade att det är ingen fara, vi kunde vara helt trygga. Och det stämde ju. Läste för några dagar sedan en krönika om vad man istället ska vara rädd för – nämligen flygande brunnslock!

Vi åkte aldrig upp i några favelos även om det numera går turistbussar upp dit. Kanske hade det varit intressant, men det känns mer som att besöka ett zoo. Förstå mig rätt, det känns inte rätt att sitta innanför glas och ram och åka runt och se på urinvånarna som om de var av en spektakulär art… Givetvis tycker jag det är sjukt att de rika här är så otroligt rika och de fattiga så otroligt fattiga. Men själva är vi (svenskar, europer m fl) ju otroligt rika och hur solidariska är vi då?

Vi käkade vår sista kvällsmåltid i Brasilien (för den här resan…) på en restarang i området kring hotellet. Det blev fisk- och skaldjursgryta med pasta. En sista Caipirinha i landet blev det också.

Tyvärr blev det inte så mycket barhäng, lyssna på musik, dansa etc under resan. Resan har varit intensiv och vi har fokuserat på de givna turistmålen, efter det är man någorlunda matt och orkar knappt ta in mer intryck. Reskassan har heller inte varit flödande, så vi har fått prioritera det som vi nu tyckte var viktigast. Jag ser inte att resa till Brasilien skulle vara en engångsföreteelse, jag åker gärna hit igen. Och isåfall kan man förhoppningsvis fokusera mer på ställen där folket är och undgå turistfällorna.

Ser ni flickan från Ipanema därborta?

lördag

Upp ganska tidigt för planen är att ta ett dopp i respektive strand innan vi skulle vidare till flygplatsen, om vädret tillåt. Och det gjorde det! Först frukost och sedan rask tripp till Copacabana. Ganska kraftiga vågor, en del surfare och annan träning fanns vid stranden. Två sköna dopp blev det för mig! På med kläder och en promenad tillbaka till Ipanema. Stranden är indelad i olika zoner upptäckte vi, surfare hade sin plats, regnbågsfolket en egen plats och vi lade oss sidan om denna zon. Lite kul att se dessa som verkligen stilade för varandra, jag pratar främst av den manliga sorten här. Sololja smörjs in så att muskelpaketen glänser lite extra, inte ett hårstrå i frisyren får inte ligga fel osv.

Här blåste det lite hårdare och vid vattenbrynet sluttade det kraftigare. Det var svårt att hålla sig på plats när vågorna kom, vilken otrolig kraft! Och nu förstår jag varför man har minimal bikini här – ju mindre bikini desto mindre sand samlas innanför! Det var ju vinter och därför gott om plats på stranden, väldigt skönt. Det var ju ändå 27 grader varmt och en del som badade och solade på stranden. Alla kvinnor, jag menar alla, bar bikini, oavsett ålder eller form. På stranden är väl syftet att sola, så vad har hel baddräkt då för roll? Nej, från och med nu ska jag inte använda baddräkt på stranden, jag tänker då inte skämmas för mitt fläsk! Visserligen har vi kallare vatten i Sverige, men baddräkt är för veklingar! Så det så!

Vi hade tid att ligga en stund. Strandsäljare fanns det gott om. Och maken köpte en sarong med motiv av de där banden från Bahia/Salvador, de som välkomnar en till Brasilien. Han prutade och fick ner det till 17.50 reals (70 kronor). Jag köpte senare en sarong med flaggan som motiv av en annan säljare, hon gav 14 reals. Jag tyckte inte jag hade anledning att pruta på det.

Det började bli dags för ny rallyfärd till flygplatsen, taxichauffören hade ändå tid att peka och berätta lite om favelor och annat som rusade förbi i farten. Vid säkerhetskontrollen var det knappt någon kö, två personer bara. Ändå var det ytterst viktigt att inte överträda den gula linjen som anger var kön börjar. Personen före oss blev varse om detta då han råkade ha ena foten lite framför linjen, damen i kontrollen pekade och viftade argsint. Kände på mig att det här kommer bli jobbigt… Min sax gjorde utslag och det fanns ingen pardon, den skulle inte passera. Tyvärr kunde jag inte lämna över saxen utan att protestera och det gjorde inte saken bättre. Men jag lämnade saxen iallafall. Det till trots rycktes boardingpasset burdust ur handen och mina personuppgifter antecknades ner! Så även om jag har rätt att ha sax med mig så finns det inte så mycket att argumentera emot när jag inte kunde bevisa att reglerna tillåter sax. Gissa om jag ältade länge varför jag inte hade skrivit ut reglerna. Men jag vill ju gärna komma tillbaka till Brasilien så jag fick snällt svälja den förtreten. Det var den första otrevliga människan jag möttes av under dessa två veckor. Jag är tacksam att det hände på hemresan.

Överlag har vi möts av otroligt trevliga människor, de är så glada och enormt vänliga. Ler man får man ett smajl tillbaka. Jag tycker alla är så vackra oavsett färg, form eller ålder. Och jag bara älskar språket, jag behövde ingen musikupplevelse – att bara lyssna på dem är som musik.

Mina röda tygjympaskor (och sax) fick stanna kvar i Rio, jag hoppas de trivs…

Salvador

måndag 4 juli – onsdag 6 juli

måndag

Upp tidigt som vanligt, det är inplanerat en guide idag, men vi vet inte riktigt när, hur och var eftersom vi missade den informationen som vi skulle fått via den bokade taxin igår (som vi missade pga flygförseningen). Telefonen ringer 8.10, då är det guiden som flaggar för hämtning om tio minuter!! Nja, vi behövde iallafall till halvnio på oss, svarade vi! Det var med viss protest från dem ok. Så det blev snabbfix på toan igen, och snabb frukost! Men vi hade ju tränat på detta någon dag innan, så vi hade vanan inne…

En taxibuss hämtade oss och körde oss vidare till fästningen, där en annan taxibuss väntade med några par turister till, som vi skulle ansluta till. Nu insåg vi vilken lyx vi haft tidigare under resan med ”egen” guide… Guiden pratade knappt ens spanska och maken och jag var de enda på bussen som pratade engelska, i minoritet således. Guiden gjorde sitt jobb, dvs att redovisa rena reseboksfakta och räkna in flocken vid av- och påstigningar. Inte mycket mer heller. Faktan kan man ju läsa in i böcker så den informationen gick man så att säga inte miste om…

Fästningen är landmärket för Salvador, byggdes då portugiserna hittade hit och blev också marknadsplatsen för slavhandeln. Vi åkte upp i en hiss för att få skåda hela bukten och staden. Nedanför låg stadens saluhall (inget besök där tyvärr), en kort busstur vidare till gamla stan för att flanera och få lite mer osammanhängande guidning. Det första man möts av är bastanta kvinnor klädda i vit folkdräkt. De går fram till en och genast kommer en fotograf. Tack, men nej tack! (Maken fotograferade istället…) Snart dyker en kille upp, drar ett långt vassblad och på några sekunder har han vikt ihop det till en ros. Den ger han till varje turist som han möter, så även mig. Jag tackar vänligt nej, men han propsar på – den är gratis. Tar till slut emot den, men jag lägger den snabbt i min väska. Det kändes lite skumt, skulle den måhända agera som en markör…? Visserligen hade jag som vanligt glada färger på mig, men jag smälte definitivt inte in ändå.

Några steg till och en annan ”säljare” med massa färgade smala band över axeln ville ge mig ett. Återigen försöker jag snällt neka honom. Vi går inte många steg till förrän en annan säljare vill knyta ett liknande band om min handled. Efter tredje säljaren, tror jag, resignerade jag och lät få ett lila band med frasen ”Välkommen till Bahia”, bandet knöts tre gånger runt min handled.

Jag har svårt att förhålla mig till dessa säljare (fick kanske nog av dem i Mexico… eller där de finns där det vittras turister). Ska jag köpa deras pryttlar för den goda sakens skull? Vem lurar vem egentligen? Jag tog av bandet efter en stund, för jag kände mig ”märkt” som turist. På kvällen i foajén på hotellet kunde jag läsa ett anslag om just dessa band. Syftet med dessa är enbart som en vänlig gest; ett sätt att visa att man var välkommen till Salvador/Bahia. Bandet knöts med tre knutar för att bringa tur. Bandet låter man sitta kvar tills det trillar av. Jag skämdes… för min otacksamhet! Att inte guiden kunde informerat om detta innan vi steg av på torget (kanske han gjorde, men på brasilianska då…), men ingen av de övriga på bussen agerade som om det var okej väl nere vid torget. Och kroppsspråk fungerar ju faktiskt också långt, guiden var i närheten när säljarströmmen kom, men han ignorerade bara händelsen. Tilläggas bör att deras broschyren är både på portugisiska och engelska, då kan man kanske också hoppas att guiderna ska kunna kommunicera med sina turister. Otur där!

Kullerstensgator, lite backigt, små hus målade i pastellfärger. Väldigt vackert – på foto. Men det som inte framgår så tydligt på bilderna är att det tyvärr var väldigt nedgånget, smutsigt och slitet. De fyra timmarna som guideturen rymde, började nu ta slut, det som var kvar att slussa oss hem till respektive hotell. Det fanns ju fler guideturer de anordnade, som de flaggade för. T ex rundtur i den moderna delen av stan (shopping således), strandturer etc. Han ville gärna sälja på oss en Bahia by night-tur, dvs en föreställning på teatern med brasiliansk buffé. Föreställningen skulle då främst vara ett potpurri av traditionell brasiliansk dans och musik. Nej, vi nappade inte på det (mer turistfälla och inte så mycket kultur, misstänkte vi).

Vi var som ni kan ana inte riktigt nöjda eller mätta av denna guidetur, och kände att för att uppleva/se något nästa dag måste vi ändå ta oss en bit (läs med diverse transportmedel) ifrån hotellet. Då kunde vi lika bra välja en annan guidning från bolagets utbud. Vi fastnade för två val, båda som hade inplanerat bad. Den ena var en båttur för slutmål till en ö för badande, den andra var busstur några mil norrut längs kustlinjen för slutmål vid en badstrand. Efter många om och men blev det bussturen vi valde (mer om den senare).

Vi åkte hem till hotellet. Vi bodde högst upp på 17e våningen, rummet var egentligen två rum, så nu hade vi varsin toalett och två tv’s och en stor soffa. Utsikt via stora fönster och två balkonger. På bordet låg ett hotellmagasin med Gilberto Gil på framsidan(!) passande nog. Det var soligt och och vi var badsugna. Hotellets pool dög bra. Vi vinkade på servitör nere vid bassängen som kom med hamburgare och kall öl i ishink som vi intog när vi solade. Livet kändes bra!

På kvällen promenerade vi till kvarteren kring hotellet. Hotellrestaurangen var väldigt fin och bra, men priset också därefter. Lokala barer utanför kunde funka minst lika bra för oss. Två kvarter bort (slitna trottoarer osv) fanns två torg med uteservering. Alla hade fula plaststolar, men de flesta lokalinvånarna hängde här, inte så många turister. När man har svalt aversen mot plaststolarna inser man att det minsann är hur bra hak som helst. Vi startade med en Caipirinha (betydligt billigare här än i São Paulo, eller hotellet för den delen…). Mitt bland borden stod en man och grillade grillspett. Han verkade inte tillhöra restaurangen men vi tyckte givetvis det var märkligt att han kunde få lov att stå där och sälja sina spett. Vi gick över till det andra torget och de andra plaststolarna. Här fanns kanske tio ”restauranger” – eller snarare små kök, på rad  i samma byggnad med kanske tio rätter på vardera meny. Vi beställde en sorts inhemsk fiskgryta. Det tog sin lilla stund, men den var gudomligt god.

På hotellet senare på kvällen slötittar vi lite på tv och ett inslag från CNN får oss båda att rysa. Det var ett bilrån. I alla storstäder tar man sig fram med bil och det genererar givetvis trafikstockningar och långsamma bilköer. Vid rusning får man t ex räkna med två timmar till flygplatsen, mot kanske 20 minuter när det är lugnare. I inslaget visades en kille i huvjacka som stod och kurade vid ett räcke intill den stillastående bilkön. Han går fram, tittar in i bilens sidruta på passagerarsidan. Kanske han knackar på rutan – det framgår inte, kanske han bara checkar vad som finns i bilen – men bilisten vevar ju naturligtvis inte ner rutan. Då smäller killen i sönder glaset och rycker väskan som givetvis ligger på sätet, och springer därifrån med bytet!! Föraren är helt maktlös, kan ju inte förflytta sig eftersom den är fast i kön, fy för. Man kan ju bara tänka vad som fanns i den väskan. Plånbok, agenda, mobil, telefonbok etc… Usch!

tisdag

Vi skulle hämtas vid tiotiden så vi kunde denna morgon ta det lite lugnare och denan gången njuta av frukosten. Frukosten var riklig och här fanns även ett bås där man kunde få omelett gjord mm efter önskemål. Maken hade, under sin väntan på omeletten, sett någon sorts pannkaka som tillagades av enbart smör och något sorts mjöl. Han snappade upp vad hette och sade till mig att beställa ”tapioka”. Han visste väl inte vad det var och vågade säkert inte prova själv så då får han sätta mig i arbete… Hur gott som helst var det iallafall. Det var tapiokamjöl som strösslades över het stekpanna och det blev pannkaka av det, den fylldes med ost och skinka. Tapioka har en liten sötaktig smak och gifte sig bra mot det salta.

Denna gången pratade guiden utmärkt engelska, franska, spanska och portugisiska. Vi var kanske sex par i bussen, med varierande språk. Han var mer som en guide man förväntar sig, dvs spexig och intresserad av människorna han skulle guida… han gillade sitt jobb helt enkelt. Vi körde via en äldre bostadsdel i Salvador, som låg granne med dess favelor. Vi skulle ju norrut och körde Coconut Road mot först en lagun som skulle ha magiska krafter. Nästa stopp var på ett sköldpaddsmuseum, Tamar Project… Låter kanske tråkigt, men det var faktiskt riktigt intressant. Sköldpaddor är utrotningshotade och museets första syfte är att hjälpa fortplantningen och bibehålla att arten inte utplånas. Intill museet fanns en riktigt mysig semesterby med restauranger och små mysiga butiker, här skulle jag kunna tänka mig en liten semesterandel.  Guiden nämnde en maträtt som innehöll 2500 kcal(!!) – akarajé. Vi provade, och tur att man är två, så man kan dela på en. Det var gott och inte så flottigt som man trodde.

Nästa stopp var vid en restaurang och badstrand. Här kunde man luncha och de lånade ut sina toaletter för att byta om. Vi bokade bord där för någon timme framåt och drog till stranden sålänge. I Brasilien sparar man tydligen på vattnet, dvs man spolar inte alltid efter sig när man kissat. Visserligen en bra tanke, men om det får stå kvar ett tag så luktar det vedervärdigt, även i en vattenklosett. Jag tror nog att urin luktar värst, man vill instinktivt bara fly. Toan nödgades jag besöka tre gånger – byta om till bad, byta om till restaurang och kissa mig. Jag spolade iallafall efter mig. Och andra…

Stranden var alldeles underbar, vit sand och havet alldeles ljummet. Häftiga vågor, men hanterbara – man kastades inte runt som en vante! Öl och kokosvatten intogs (vi fick tillgång till stol och bord vid stranden således).

Restaurangen var specialiserad på fisk, vi beställde en liknande fiskgryta som vi hade ätit kvällen innan. Summa sumarium så var gårdagens gryta snäppet bättre. De hade en riklig salladsbuffé, jag hittade friterad cassava bland annat – riktigt gott. Om man ville kunde man vila siesta i hängmattorna i rummet intill.

Det började bli eftermiddag och det var dags att lämnas tillbaka på hotellet. Det blev en stunds softande vid hotellpoolen, därefter promenerade vi till torgen igen för att äta. Vi stannade vid det större torget och sippade igen på varsin Caipirinha. Det fanns en churrasceria (grillrestaurang) intill, men vi var inte tillräckligt hungriga för det äventyret. Man ska verkligen vara hungrig när man besöker detta, för det blir väldigt, väldigt mycket mat. Istället hade vi siktet på gubben som grillade grillspett på torget vid stolarna där vi senare satt oss. Det visade sig att han såklart hade en deal med restaurangen – så länge man beställde dryck där var det helt ok att köpa och äta hans grillspett på plats. De var goda, men vi vet i och för sig inte vad för kött vi åt… Inget vi ville veta heller.

Väskorna packades om, för nästa dag efter lunch skulle vi flyga vidare till Rio de Janeiro.

Foz do Iguaçu

fredag 1 juli – söndag 3 juli

fredag

Packa väskorna, säga hejdå till hotellet och São Paulo. Taxin kom vid tio och vi skulle borda planet söderut vid tolvtiden. Saxen fastnade som vanligt i kontrollen, men godtogs då jag hävdade att den minsann är godkänd… Käkade lite på flygplatsen eftersom vi visste att det inte vankades något lustigt på flygplanet.

Klockan närmade sig tolv och gaten var oroväckande tom. Kollar tavlan, inget anges. Herr Resvan frågar i informationen, men ingen kan svara. Plong, så ändras gate lite diskret – från 19 till 25. Och en halvtimmes senare avgång. Så närmar sig tiden och det ser lika dött  ut igen. Plong! Det är visserligen en överdrift att påstå att det plongade, varken utrop eller plong uppstod när tavlans status ändrades. Jaha, nu skulle vi borda vid gate 22! Så höll det på i fyra timmar! Tror att vi fick ”testat” samtliga gater mellan 19-25 under den eftermiddagen. Med irriterad spänning vakade vi över tavlan och kollade, sista budet var tillbaka till gate 19. Min man den resvane började ana oråd, detta flackande betyder att flighten kommer att bli helt inställd, befarade han.

Mycket riktigt, han hade så rätt. Alla flyg inställda denna dag, var god återkom imorgon…!! Sedan blev det väldigt intressant irrfärd på flygplatsen för att ta reda på hur flygbolaget hade tänkt lösa boende över natten mm. Ingen visste något, eller pekade till någon kreativ plats på terminalen. Slutligen blev vi hänvisade in bakom incheckningen där GOL (flygbolaget) hade sitt kontor – en lång korridor…!? Någon kom gående som kunde kalla på någon som kallade på någon som i princip bara kunde säga att det var inte deras problem att hitta boende till oss. Däremot fick vi nya flygtider för morgondagen av dem. Inget som heller var givet att serva oss med, det blev ordnat tack vare att vi bad om det! Detta var första gången vi tackade för att vi hade valt att packa i kabinväskor och således slapp checka in bagage och strula med att behöva checka ut det igen. Klockan var nu närmare fem på eftermiddagen och vi tog en chans och ringde ”agenten” Polly, som bokat flyg etc medan vi väntade på att GOL skulle lösa vårt problem. Polly, kontakten via min mans företag, vår lilla ängel, ringde ganska snabbt tillbaka och hade då fixat ett rum på hotellet strax utanför flygplatsen. Kort därefter återkom flygbolaget med endast ett telefonnummer till ett annat hotell vi eventuellt kunde få plats hos, alla hotell var fullbokade, menade de… Problemet som orsakat kaoset var ett askmoln från Chile eller om det regnat för mycket i Iguacu (alltså force majeure) och inget som flygbolaget egentligen behöver eller kan råda över.

Skumpig väg till hotellet någon kilometer ifrån till Marriott hotell, värsta lyxhotellet. Strax utanför bodde några familjer i några plåtskjul… Kändes onekligen absurt!

Rummet var stort som hela vår villa, med två sängar anpassade för amerikaner. Lyxade med att fläka ut oss i varsin säng på natten. Det fanns ju inte heller så många restaurangval, det blev att stanna på hotellet. Hotellet bjöd på en drink, så det blev såklart en Caipirinha i baren i väntan på mat. Man kunde välja buffé eller meny, vi valde buffén och det var inget dumt val alls. Maten var utsökt och väldigt brasiliansk. En kock stod och stekte kött enligt önskemål, det fanns picanha (nötkött som motsvarar rumpstek härhemma) vilket är väldigt omtyckt här. Det är den biten närmast svansen på ytterlåret som används och köttet är grymt mört, sin trådighet till trots. Kocken penslar bara lite olivolja och strösslar flingsalt på, sedan låter han den grilla några minuter. Den ska vara rosa/rå i mitten, dvs medium. Man äter i princip bara lite bladsallad till, det behövs inget mer. Så underbart gott!

lördag

På morgonen åker vi tillbaka till flygplatsen, åter igenom kontrollen, inga saxprotester denna gången. Ganska skumpig resa på två timmar söderut mot Argentinas gräns där målet var de mäktiga vattenfallen. Molnen låg lågt och det regnade.

Eftersom vi hade förlorat en dag pga flygkaoset blev ju också övrigt inbokat i kedjan korrupt. Den taxi som skulle hämta oss dagen innan fick åka tillbaka igen (minns inte om den blev meddelad om flyget som inte avgick) och idag fanns ingen där som plockade upp oss givetvis. Vi kunde inte kontakta vår kontakt eller agenten eftersom det var lördag. Vi fick istället boka en egen taxi och av ren impuls så bad maken om kvitto av taxichauffören vid hotellet. Denna ort kändes som en liten håla, ändå fanns vaktkur utanför hotellet. Orten var dock  inte så liten, en MacDonalds-skylt skymtade längre bort. Hotellet var väl ok, ett avdankat medelklasshotell. Inget vi brydde oss så mycket om, vi skulle vara här bara en natt. Kanske det enda positiva i att vi inte kunde resa dagen innan, vi slapp bo här två nätter.

Tio minuter efter att vi fått vårt rum ringer telefonen. Det var vår guide! Han var här nu och redo för att köra oss till forsarna. Okej, ge oss tio minuter bad vi. Snabbt på med hela garderoben, det var ju grått och mulet och ute vid vattnet och vattenfallen kan det knappast vara varmare. Kan säga att det mesta av pryttlarna låg utspridda över sängar och bord för det snabbaste ombytet och ompackning jag varit med om!

Guiden var en trevlig grabb som bodde i ”byn”, han pratade spanska och lika mycket engelska som jag pratar spanska. Maken fick översätta lite då och då. Det visade sig att Antonio hade stått på flygplatsen för att hämta oss, men på skylten hade han agentens namn och han visste inte vad vi hette. Vi letade inte precis efter agentens namn på de skyltarna. Vid nästa kontakt med agenten bad vi dem att ordna det bättre med just den där kommunikationen… Kan ju vara bra för båda parter att veta vad man skall söka efter liksom. Antonio undrade om vi fått kvitto på taxituren, eftersom agenten kunde bekosta det. Toppen!

Vattenfallen var otroligt imponerande! Dessa gör en naturlig gräns mellan Paraguay, Argentina och Brasilien, där den största och vackraste delen finns i Argentina. Tanken var att vi skulle besöka båda sidor, men nu verkade det ju inte möjligt att besöka mer än den brasilianska delen, klockan var fyra på eftermiddagen och om två timmar var det mörkt. Men som tur var skulle vi resa vidare inte förrän på eftermiddagen dagen efter och Antonio kunde guida oss då också.

Fallen är ca 80 meter djupa och det finns totalt nästan 300 olika fall. Det finns hissar här längs med fallen som man kan se dem ifrån olika höjd. På en gångbro kunde man traska på för att till slut stå ovanför stupet och se vattnet forsa under 80 meter rakt ner under en. Det var här jag blev plaskblöt, mina ecco-tygjympaskor var inte direkt rätt val för detta ”äventyr”…

Antonio lämnade två dränkta turister vid hotellet. Han erbjöd oss att hämta oss senare om vi ville äta någonstans i ”byn”. Vi tackade nej, vi var väl trötta av resan och all frisk (och våt) luft vi fått. Hotellbuffén var av det trista slaget, kanske vi ångrade oss lite. Efter maten var det operation snabbtorkning av skor på rummet som gällde. Sulor och skor fick extra hjälp av fönen, fy för vad det luktade.

söndag

Upp tidigt, bulka med tråkiga hotellfrukosten. Vi checkade ut och Antonio hämtade oss kring åttatiden. Vädret var denna dag lite bättre, det regnade inte och solen ville titta fram lite emellanåt. Det var fortfarande kring 10-12 grader så visst frös man. På den argentinska sidan finns det trevliga stigar i ”djungeln” längs med fallen där man kan ta del av faunan – växter och djurliv. En sorts räv dök upp då och då på stigarna. Helt orädda och inte ovanligt att de ryckte både proviant eller prylar från människorna. Varnande skyltar om att man inte bör klappa dem, de kan ju bitas!

Det var mycket mer att se här och vi var väldigt imponerade. Antonio tipsade om ett ställe som sålde billiga cashmirtröjor  nära gränsen. Priserna är radikalt lägre  i Argentina och det är vanligt att man åker över gränsen och tankar, handlar mat osv.

Vid tolv var det dax att checka in på flygplatsen och vi tog farväl av vår väldigt trevliga guide Antonio. Så var det dax för nytt strul på flygplatsen. Det fanns ingen incheckningsautomat, och i incheckningsdisken var det helt omöjligt att våra väskor kunde godkännas som handbagage. De skulle utan pardon checkas in. Vi skulle dessutom byta i Rio vidare till Salvador, men det var stört omöjligt att checka in väskorna hela vägen till Salvador. Vi hade typ 40 minuter på oss i Rio att vänta på bagagebandet och sedan hitta gaten osv. Ganska omöjligt uppdrag typ… Maken fick iallafall till slut tjatat till sig en annan anslutning, ett senare plan som anslöt i Rio, tack och lov. Det innebar ju nytt strul med kedjan, dvs taxichaufför som skulle hämta oss i Salvador. Vi hade inte hans kontaktuppgifter och vi kunde inte få dem heller eftersom det var söndag. Vi började få ett mantra ekande i våra huvuden: ”Aldrig mera GOL”. På flyget kunde man beställa kokosvatten, det gjorde vi. Gör inte det, inte värt – smakar allt annat än vare sig kokos eller vatten.

Vi fick återigen hitta en egen taxi i Salvador som körde oss till hotellet. Kvitto skrevs ut denna gången (inte fullt så impulsivt nu).  Hotellet var beläget längst ut vid kusten, närmare havet kunde man verkligen inte komma. Hotellet hade också vaktkur… Klockan var nu strax innan 23, vi skyndade till hotellrestaurangen för lite kvällsmat, eftersom den stängde kl 23.

Brasiliansk grafitti

På de slitna gatorna i städerna fanns överallt grafitti, väldigt vacker enligt mig. Jag brukar samla på snyggt lagd gatsten (särskilt i Spanien och Portugal) under mina resor och maken gillar gatlampor. Vi ser väldigt roliga ut som fotograferande turister. Nåväl, dessa målningar utmärkte sig, överallt expressiva porträtt.

20110722-215756.jpg

20110722-215809.jpg

20110722-215818.jpg

São Paulo

måndag 28 juni – torsdag 30 juni

måndag

Vi landade i São Paulo tidigt på morgonen, vid sextiden. Svensk tid är fem timmar plus, dvs 11.00. Solen har inte riktigt gått upp, men färgar himlen knallcerise och palmernas siluett ramar in den vackra bakgrunden. Vilket välkomnande för denna fantast av cerise! Insikten slog mig väl också, jag är i Brasilien. Vad ska jag tycka om landet, kommer jag bli besviken? Eller än mer förälskad… Chauffören vid utgången var lätthittad med tydligt makens namn på skylten. Tyvärr pratade han knappt spanska och än mindre engelska. Vi var lite bekymrade ifall han skulle vara vår guide under morgondagen…

Bilen hade imma på rutorna, det var ungefär några grader plus, kanske 4 grader! Det är ju vinter i Brasilien, och temperaturen går snabbt ner under natten, men återhämtar sig framemot förmiddagen då det blir kring 25 grader och uppåt.

Pao de queijoVi kom till hotellet vid tiotiden. Vi fick ju inte tillgång till rummet meddetsamma, men de kunde iallafall städa ett rum. Under tiden fick vi äta frukost där. Maken har ju varit i Brasilien några gånger tidigare, i en ”håla” några mil utanför São Paulo. Den lilla förorten har ca en miljon invånare… Han tipsade om en liten ostbulle som man äter till frukost – pao de queijo. Kanske fyra cm i diameter små bollar, de smakar som bröd med smält ost inuti, som de flesta hotell säkerligen serverar. Riktigt smarriga. Mycket frukt som vattenmelon, ananas, mango, melon, papaya, passionsfrukt fanns också. Bröd är inte så vanligt här, men däremot serveras mängder av varierande sötade bröd, vet inte om det ingår i kontinentala frukosten. Det är iallafall inget jag vill ha på morgonen. Å andra sidan används tapioka i princip i allt så de får tillräckligt med stärkelse i sig ändå… Ett buffébord med japanska rätter fanns också, vilket förvånade mig en smula… Men fick veta senare att väldigt många japaner bor i São Paulo.

Frukosten avklarad och rummet var städat åt oss. Vi bodde högst upp och hade fin utsikt över stadens skyskrapor. Det visade sig att vi bodde på en tvärgata till Avenida Paulista, stadens finansgata och pulsåder kan man väl säga. Ett kvarter bort och vi var på den gatan, 5th Avenue i New York påminner den om lite grand. Inte långt från hotellet ligger MASP – Museo de Arte de São Paulo – ett besök dit var ju givet. Jag brukar inte gilla videoinstallationer, men denna var den första för mig som var riktigt intressant.

”6 billions Others” heter utställningen och jag hoppas verkligen den visas här i närheten (dvs i Europa) också. 78 länder och 5600 porträtt har sammanställts i dessa videos och utställning. Folk har fått svara på några frågor som huvudsakligen fokuserar kring de viktigaste livsfrågorna. Några stationer med datorer (mac givetvis!) och mikrofon var utplacerade i lokalen också om man nu skulle vilja bidra med sina egna tankar. Det fanns åtta olika tält som summerade olika ämnen. I ett tält satt två killar och sov gott – uteliggare eller drogade?

Vi promenerade vidare längs gatan och i slutet av gatan fanns ett gammalt litet slott, mitt ibland alla skyskrapor, med en liten rosenträdgård. En vacker oas mitt i betongdjungeln – Casa das Rosas.

Ungefär mittemot Moderna Museet ligger Trianon-parken, stadens lunga, som svalkar skönt under de varma eftermiddagarna. Jag var klädd i knäkort svart kjol, sandaler, tshirt och en huvjacka (om-ifall-att). Kände mig riktigt malplacé då paulisterna själva gick klädda i täckjacka, mössa, vantar och pälsbrämade stövlar. De hade ju vinter och frös. I 25 grader!

Trottoarerna var väldigt breda och tyvärr fanns det gott om plats för uteliggare, som låg precis överallt. Tragiskt! Beväpnade poliser fanns det överallt och de ignorerade problemet. Nåväl, uteliggare är väl harmlösa och polisen har väl ingen anledning att agera på dem. Men ändå så ohyggligt att fattigdomen blir så påtaglig och kontrasterar med de pompösa multiföretagen som tronar längs gatan. I detta området kändes också hotet om rånare, snattare etc överdrivet.

Vid femtiden började vår vanliga dygnsklocka göra sig gällande. Då hade vi också promenerat ca 15 km, vi traskade därför ”hem” till hotellet och tog en timmes siesta. Gryning och skymning sker snabbt. Klockan sex var det ljust, tio minuter senare var det mörkt. Vi tog en ny promenad i jakt på kvällsmat och landade till slut i en av galleriorna på Paulistan, käkade japanskt.

tisdag

Tidig frukost eftersom en guide var bokad och som plockade upp oss vid hotellet klockan åtta. Det var en kvinna, som faktiskt kunde både spanska och engelska. Hon var född och boende i São Paulo, men var japansk ättling. Det visade sig att många japaner flyttades hit för kaffeplantagernas skull, det finns således en japansk stadsdel här – Liberdade. Utmärkt att bekosta en guide när man har så kort tid på sig i staden och vilken lyx att få vara ensam om guiden. Första besöket vill man ju också avverka de typiska turistmålen.

Guiden var bra, vi fick bra insyn i staden, både historiskt, hon gav aktuell fakta och delgav sina personliga tips osv. Vi åkte söderut till Parque Ibirapuera, där arkitekten Oscar Niemeyer har skapat en del av sina arkitektoniska rymdfarkoster. I denna park arrangeras också modemässor, São Paulo har de senaste åren etablerat sig som modehuvudstad (dock inget jag märkte av ute på gatan direkt, alla var klädda i klassiskt färglös stil, som i Sverige typ) och här samlas modeeliten två gånger om året. I kvarteren bredvid parken bor också de rikaste i staden. Gatorna är döpta efter länder och hon körde oss till Rue de Suisse… Förstår nu varför det är så lätt att ta fel på Schweiz och Sverige… Hon tipsade också om en av stadens högsta skyskrapa med utsikt på toppen, som vi kunde besöka på egen hand. Vi åkte vidare till centrum, stannade bl a till vid Parque de Sé och åkte genom Liberdade, den japanska stadsdelen. Hon rekommenderade inte att vi skulle besöka Saluhallen eftersom det ligger i lite skummare område. Fyra timmar senare släppte hon av oss vid hotellet.

Vi beslöt oss att gå andra hållet (riktning från Paulistan) mot Liberdade och kanske Saluhallen rentav. Vi hittade Edificio Italia och åkte hissen upp, 40 våningar. Fin utblick över hela staden, New York är litet jämfört med detta, kan jag säga. Vi valde inte att sippa ens ett glas vin från restaurangen där, utsikten till trots. Budgeten skulle sprängas då…

Vi gick lite vilse och frågade folk på gatan. Lite förvånade blev de när vi ville veta att vi ville gå dit. Vaddå gå? tyckte de.

Hemma igen efter 16 km promenad. Nu hade jag odlat skoskav, så oväntat. Vi gick kring smågatorna för att hitta en trevlig restaurang, vilket sagts att gourmetstaden São Paulo ska krylla av. Vi hittade inte så många, många var dessutom stängda. Det blev istället ett annat galleria på Av. Paulista igen, denna gången hittade vi en restaurang där som hade brasiliansk buffémat. Man plockade vad man ville ha och vägde tallriken och betalade per hg. Jag brukar kunna behärska mig men nu tog nyfikenheten överhand och jag stoppade på för alldeles för mycket på tallriken. Väldigt synd, det mesta var gott och jag hatar att lämna frisk mat. Palmmärg, grillat kött, salsorna är fantastiskt gott. Delar från feijoadan fanns också, i synnerhet den svarta bönsåsen. Just bönsåsen smakade inte så mycket.

Feoijadan serveras på restauranger var onsdag och det är väldigt populärt. Jag tänkte prova det, men avstod då det verkade väldigt stabbigt.

onsdag

Vi tog det lugnt denna morgon och unnade oss lite sovmorgon. Efter frukosten traskade vi vidare mot gamla stan etc. Vi samlade mod och gick mot Saluhallen – eftersom det ändå rekommenderas att besökas, så kan det väl inte vara så farligt. Man får vara försiktig och använda sitt sunda förnuft (inte skylta med sina pengar och prylar typ). Det var riktigt skrotigt och skitigt ju närmare vi kom. Vid en mur precis innan saluhallen stank det… Uteliggarna hade hittat sin kollektiva sovplats här. Vi gick förbi dem, höll lite hårdare i väskan och ögonen extra vaksamma. Maken var så fokuserad att han inte ens upptäckte försäljaren med kokosvatten. Jag började koppla av, även om det var sunkigt område, var det ingen hotfull stämning.

Huset innan saluhallen verkade vara grossistförsäljning av grönsaker etc, odlare hade sitt lager här och hade i princip ett hål i väggen där försäljning pågick. Väl inne i saluhallen inköptes det första kokosvattnet, 3 reals (ca 12 kr) för en halvliter, här hemma kostar det minst det tredubbla.

Saluhallar är alltid ett av våra prioriteringar besöka, mat är ju halva kulturen av ett land! Vi hittade enorma cherimoyas, som vi bara måste ha. Vi glömde dock att fråga om priset innan säljaren skar upp den i portionsbitar åt oss. 80 spänn!! Vad  trodde han, ser vi ut som turister eller!!… Nåväl, det mättade ett tag.

Vi gick vidare till Liberdade, den japanska stadsdelen. Alla gator här har speciella lyktstolpar som är designade i japansk stil (röda och med klotformade lampor). Vi hittade ett lunchställe och åt där sushi, sukiyaki, misosoppa. Sista minuten tydligen för de stängde dörren strax efter vi hade gått in. I Brasilien kan man i regel (vad jag förstår) beställa hel eller halv portion, så även här, vilket är suveränt. Jag är inte skapt för att äta mansanpassade portioner och tycker det är positivt att jag slipper lämna mat. Min halva portion räckte för mig, även om den ändå var väl tilltagen. Vi traskade vidare hemåt. Slitna kvarter, mycket grafitti. Väldigt vackra målningar, så jag passade på att fotografera dem till min samling av porträtt a la grafitti.

I Brasiliens storstäder är bilarna högst upp i näringskedjan. De kör enormt fort och det är ingen garanti att de stannar för att de råkar ha rött vid övergångsställen. Man får helt enkelt stå en stund och vänta (hemlig vila) och verkligen vara försäkrad att bilarna har stannat för en.

Vi hade säkert gått lika mycket denna dag och skoskavet gjorde sig såklart påmint. Hade nu fått ont i knät för att jag gick och parerade mot smärtan under foten. Kärt besvär i sammanhanget faktiskt.

Sista kvällen i São Paulo, vi intog en Caipirinha – den brasilianska drinken med rörsockersprit, rörsocker och lime – på en slamrig bar vid parken och krypavstånd till hotellet. Nästa dag skulle vi flyga söderut mot vattenfallen vid Argentinas gräns.

Bagage…

Maken hade önskemål om att vi skulle enbart packa i kabinväskor så slapp vi konstra med att ödsla tid med checka in dem hela tiden. Eftersom vi skulle flyga mycket inrikes i landet var det ju en smart och väldigt praktiskt tanke. 

Men det är ju ett helt omöjligt uppdrag för mig, som alltid lyckas packa övervikt i min vanliga resväska och nu skulle vi vara borta i hela två veckor!! Inte lite han begär… Mitt största problem är väl necessären, den väger några kilo med allehanda livsnödvändiga pryttlar jag måste ha med mig (shampo, balsam, styling, mascara, ögonskuggor osv, osv). Visst, jag hade ju kunnat köpa sådant i Brasilien, men ekonomin tillåter inte det riktigt just nu! Men man vill inte vara totalt omöjlig så det fick bli en del omplanering av resegarderoben. Necessären var ju i det fallet viktmässigt inget problem, max 1 liter är tillåtet att ta med sig som handbagage, de mesta av pryttlarna i den sorterar ju under vätska.

Nåväl, min kabinväska gick till slut att stänga och mannen blev svårt chockad! Och mycket lättad. Jag kan säga att så mycket som vi har flugit under dessa fjorton dagar så var det ytterst bekvämt med enbart handbagage. På de flesta flygplatser checkar man själv in via automater, man slipper med andra ord att köa. Inte vänta i evigheter på bagageutlämningen. Inget klumpigt (milt uttryck) hanterande av väskan vid av- och pålastning i flygplanet.

Min necessär i form av ziplock-plastpåse av storlek enliters är istället fullmatad med engångsförpackningar, provpåsar etc. Just dessa provpåsar (sachets) är för mig omöjliga att öppna utan sax och jag vill givetvis få ut så mycket  som möjligt av innehållet, det är ju gratis… Vill ev kunna klippa lugg, naglar, tråd, kläder, papper etc under utlandsvistelsen.

Att ha med sax på flyget är en historia för sig själv. Jag vet inte hur många saxar jag skänkt till flygplatskontrollerna. Var gör de av alla saxarna egentligen? Kan de inte skänka/sälja dem när man går ut från flygplatsen igen? Men envis som jag är, har jag kollat upp hur reglerna verkligen är och minsann – man får visst då ha sax med sig i flygplanet! Den ska dock uppfylla två enkla krav; skärbladen ska vara kortare än fem cm och saxen ska vara trubbig. Jag har köpt på mig ett lager sådana saxar numera, billigt. Vi flög från Kastrup för byte i Frankfurt och inte ens i denna tråkiga och grymt strikta flygplatskontroll behövde jag lämna sax. Jodå, det blev utslag av den (den ligger synlig i necessären) men de har tydligen läst på om reglerna och jag och saxen fick passera.

Jag förstår egentligen inte logiken i de här säkerhetsreglerna. Varje enhet i påsen får max rymma 1 dl och isåfall inneha max tio st sådana i den. Det är väl ok, men man kan därefter gå till taxfree och handla en halvlitersflaska dryck och utan problem ta det med sig på planet. Konsensus? Eller pennor, de är väl spetsigare än en sax, fungerar säkert utmärkt att peta ut ögon på folk eller nåt…

Eftersom maken är resvan har han guldkort och vi kunde lyxa i lugn och ro i flygplatsloungerna. Frankfurts lounge är direkt ansluten till gaten, så otroligt praktiskt. Kl 22 gick vi på planet till São Paulo. Det är måndag kväll, den 26 juni.