Jordhens…?

Jag roas ibland av att läsa insändare i morgontidningen, debatten kring ordet hen är ett intressant ämne jag gärna lägger mig i. I fredagens tidning hade en ilsken präst sagt sitt om ordet och jag kan säga att hans åsikter är helt irrelevanta. Detta är så lågt att jag inte tänker bemöta det. Inte i tidningen och inte i just detta inlägg i allafall…

Denna präst hade jag som konfirmationspräst! Ärligt talat vet jag inte idag varför jag konfirmerade mig, men vad har man för koll egentligen när man är tretton år? En av orsakerna var att jag döpts i kyrkan och tänkte väl att jag behöver ”bekräftas” om jag ev ville gifta mig i kyrkan senare. Nåväl, det fanns ju andra skäl också, som säkert en trettonåring tyckte var större…

Vi hade kanske tio konfirmationsgrupper, varav en som höll dessa var präst, resten var komministrar. Den stora skräcken var att få prästen som ledare! Han var nära pensionen och därmed rejält konservativ i sitt tänk. Tack och lov, vi fick inte gammelprästen. Istället fick vi en ung nyutexaminerad teolog…

Han var ordentligt ambitiös. Vi fick verkligen lära oss att analysera budorden. Upp och ner, framlänges och baklänges. Dessa skulle vi kunna utantill och dessutom tolka in meningen med dem. Varje lördagsförmiddag fick man utstå dessa knastertorra lektioner. Syftet var ju såklart rätt, men det var svårt att bära när alla de andra grupperna såg på film, sjöng, gjorde teater med mera istället. Komministrarna förstod förmodligen hur man skulle sälja in budskapet till skoltrötta tonåringar. Hade allmänt kul helt enkelt. Förutom en annan grupp till då – den med gammelprästen…

Vår präst bodde då i Lund, jag tror att han efteråt fick en tjänst där en kort tid. Redan på våra lektioner kunde man tolka in att han var bakåtsträvande. Snart blev han förflyttad till en församling utanför Ystad. Min farmor bodde i Sjörup och hon fick en ny hobby. Prästen blev inte särskilt populär i församlingen och skapade ständiga rubriker i lokalblaskan, det skevs ofta artiklar och insändare om hans infall. Han var (är) också rabiat kvinnoprästmotståndare. Farmor klippte ut och samlade alla artiklar om honom och fyllde snabbt en pärm. Farmor lever inte längre och tyvärr försvann den pärmen i flyttstädningen. Synd, hade varit kul att läsa om nu.

Jag har ju gift mig, men inte i kyrkan och inte av honom. Däremot av en kvinnlig präst. Ett väldigt medvetet val från min sida. Vi vigdes i ett f d stall dessutom, hur rätt som helst, haha!

Här är hans insändare, läs och hånle. Det gjorde jag iallafall…

Annonser

GI och pasta

Läste i tidningen i morse om att vit pasta minsann numera var ok att äta enligt glykemiskt index, det blir tydligen inte blodsockerskjuts av den.

Jag tror inte så mycket på alla dessa dieter vi ständigt överöses med, men GI är väl den jag tycker verkar vara vettigast av dem alla. Den har inte heller första fokus på viktminskning utan istället handlar den om ett mer hälsorelaterat ätande. Men tack vare GI har folket skytt vit pasta och fullkornspastan har därför lanserats, vilket jag aldrig har lärt mig att tycka om. Och kommer inte heller att göra. Wellpapp tycker jag rent allmänt inte smakar så angenämt och det är vad fullkornspasta smakar för mig.

Jag gillar inte heller svensk pasta (läs Kungsörnen) som vanligtvis är baserad på vetemjöl och vatten. Rent tapetklister rent ut sagt och enbart en smaklös kolhydratprodukt. Jag undviker därför försvenskad pasta. Billig pasta som är producerad utomlands är däremot vanligtvis baserad på durumvete och detta vete har naturligt högre proteinhalt. Väljer man dessutom pasta med ägg i har man med samma anledning en bättre pasta ur GI-synpunkt. Och det är ju vad äkta pasta består av – durumvete, ägg, vatten. Det vet ju varenda italienare!

Även om man nu väljer svensk tapetklistervariant eller hemlagad pasta motiverar det ändå inte att avstå från vit pasta, för man äter ju inte enkom pasta i en rätt, eller hur?Förhoppningsvis kombinerar man pastan med kött, fisk och/eller med en mjölkprodukt och då har man balanserat kosten med kolhydrater, protein och fett. Helt normalt helt enkelt! Samma gäller ju potatis som också fått ”skämmas” enligt GI då den höjer blodsockervärdet. Återigen äter man väl inte enbart potatis, den agerar främst som ett tillbehör, ett komplement i en rätt. Därmed förstår ni då också vad jag anser om LCHF (enligt principen inga kolhydrater, mycket fett)…

Och apropå LCHF som alla tycks följa nu och butikernas vilja att haka på trender… I de flesta recept som är vetemjölsbaserade produkter (således vetemjöl etc är av spannmål, inte så tillåtet i LCHF) som bröd t ex är det väldigt vanligt att just vetemjölet ersätts av mandelmjöl. Men jag har ännu inte sett mandelmjöl i butikerna, varför? Åker man några mil söderut (Spanien typ) finns det i varenda liten butik på hörnan. Det finns så mycket färdiga produkter, varför har inte detta hittat till hyllorna?

Det om detta. Jag följer dieter, men med skepsis. Bäst är att ifrågasätta dem och använda sunt förnuft. Kort och gott, äta balanserat (att innehålla kolhydrat, protein eller fett i kosten) och förbruka det man äter (motionera). Det är ju så enkelt… eller?

Feminist, javisst!

Det är lite förvånande att man fortfarande tolkar in feminister som manshatare! Jag kan fortfarande få lite skeptiska blickar om jag påpekar att jag är feminist. Manshatare är jag definitivt inte, men jag är för jämställdhet och trots att Sverige har kommit långt så har vi fortfarande mycket kvar.

Bara en sådan sak som att vi inte har haft en kvinnlig statsminister någonsin, kvinnors löner även här är fortfarande långt under mannens. Företags ledningar styrs i de flesta fall av män. Läste en insändare idag från en man som skrev positivt om feminism/jämställdhet och hans slutsats/vilja var att avskaffa rut-avdraget, könskvotering etc. Visst, tanken är bra och det är ju önskan att vi ska se oss för vad vi kan, inte sorteras enkom efter våra könsnormer. Men det är långt kvar tills dess, och tyvärr anser jag att kvotering fortfarande är en lösning för att få in kvinnorna i toppskikten.

Rakel Chukri, Sydsvenskans kulturchef, skriver idag i en helsida dagen till ära, om den svenska feminismen. Läs artikeln, väldigt bra skrivet. Ett klipp från den:

”För att komma dit behöver de svenska feministerna hitta tillbaka till sin glöd. Ett sätt hade varit att intressera sig för världen utanför latteföräldrarnas mysiga tillvaro. I söndags skrev Mariella Frostrup, kolumnist i The Observer, om en konferens med det fluffiga och världsfrånvända mottot: ‘Nu är vi alla feminister’.

En snabb sökning på nätet är det enda som krävs för att spräcka hål på den bubblan, menade hon. Två tredjedelar av de barn som inte får gå i skolan är flickor, majoriteten av världens analfabeter är kvinnor och det är idag farligare att vara kvinna än att vara soldat i en modern konflikt. Så ursäkta mig om jag inte skrattar åt sexistiska skämt när sexslaveriet ökar, konstaterade Frostrup lakoniskt.”

Den meningen – det är idag farligare att vara kvinna än att vara soldat i en modern konflikt – bet sig fast i mitt medvetande.