Linkade in…

Jag skulle på en intervju i Skanör i fredags. Fick lite bråttom men hade ringat in busstider i god tid, missade jag en hade jag ändå tidsbuffert för kommande två.

Utanför trappan har vi ett järngaller som inte är nedsänkt. Detta har jag närapå snubblat på tidigare men hittills klarat mig. Idag var dagen det inte skulle ske. Jag kom litegrand utanför med foten på gallret och foten viker sig och jag singlar ner och landar på alla fyra.

Där låg jag och vrålar rakt ut (om grannarna hörde mig så vet ni nu varför). Jag kan säga att det var ett vrål av ren och pur ilska, känslan var starkare än smärtan. Stark och intensiv. Måste fått en rejäl adreanlinkick antagligen. Jag har lyckats med att vika fotleden förut (dock inte vid dörrgallret) och vet vad som väntar. Detta kom så olägligt, jag hade planerat in så mycket under dagen, som nu sumpades av det där eländiga gallret. Reste mig upp och undrade om jag ändå skulle kunna ta mig till bussen. Jag kunde gå och stå på foten så jag valde att linka iväg. Kunde lika bra sitta på bussen och vila än hemma i fåtöljen ansåg jag. Och jag hade i princip ett omslag i form av jympasko som dämpade svullnaden.

Jag linkade sakta fram och fantastiskt nog hann jag ändå i tid till intervjun. Svåraste var att gå av buss och gå i trappor. Intervjun gick förmodligen bra också. Fick iallafall en snackis som kanske lättade upp stämningen…

Första jag gör när jag kommer hem är att flytta gallret, det var sista gången jag tänker ramla pga det! Jag undrar hur många gånger kroppen har i sin buffert att klara vrickningar. Istället för att storstäda, hälsa på en butik i byn, baka bröd etc fick jag istället försöka göra klart en plugguppgift. Gick sådär, nu var smärtan starkare än ilskan… Mitt i allt elände blir jag sugen på gräddbullar, dessa finns i källaren. Finns inte en chans att jag linkar ner för att hämta dem.

Maken ringde och när han hörde hur landet låg, avslutade han direkt sin göranden på jobb och körde hem till mig. Han köpte kvällsmat, lindade min fot, hämtade gräddbullarna i källaren och en käpp, dvs paraply. Det är kärlek det!

Nollåttor…

Jag prenumererar på diverse jobbsökarsajter, även via Twitter, Facebook, Linkedin, bloggar etc.

Ofta ser man annonser som inte anger var de är baserade, man får helt enkelt leta sig fram en hel del klick bort. På sin höjd kan man hitta en gatuadress (tex Storgatan, Kungsgatan, Torggatan… gatuadresser som de flesta städer har). Egentligen är det ju i dessa fallen onödigt att ange stad för det är ju givet att adressen är i huvudstaden om inget annat angetts. Sverige hava tydligen inga andra kommuner än Stockholm!

Egentligen borde det vara oviktigt idag – i Sverige. I detta land som är ett av de mest uppkopplade i hela världen. Efter att ha pluggat i två år på heltid och distans (där allt har skett via internet, även grupparbeten) förstår jag inte varför distansarbete fortfarande är så unikt. Redan när jag gick i högstadiet (och det är läääängesedan) pryade jag på ett företag i Lund som faktiskt hade anställda som jobbade hemifrån. Det var framtiden sade de. Jahapp, nu är vi i framtiden och inte ser jag spår av att det har slagit igenom. Trist tycker jag.

Givetvis är det personliga mötet oslagbart, men den största tiden av arbetstiden jobbar man faktiskt självständigt, i synnerhet i min bransch (jag förstår såklart att alla branscher inte kan skötas på distans). Kundmötet ger så mycket mer, men dessa möten sker ju trots allt inte under hela arbetsprocessen. Idébollande, spontantankeutbyte, inspiration kan lika väl uppstå via Skype, MSN, FaceBook-chatten som snacket vid kaffeautomaten eller i fikarummet. Minst lika socialt.

Bra reklam…

Sitter och bläddrar i Amelia och stannade vid denna annons. Riktigt tråkigt dålig och dålig reklam är den man ställer sig likgiltig till. Alltså borde jag inte reagera på denna.

20110529-122202.jpg

Coca-Cola brukar åtminstone ha snygg reklam, men jag vet inte ens om den här ens kvalar till det… Har byrån de anlitat haft hjärnsläpp? ”För oss… för alla” är det sämsta argument som finns. Och vaddå för alla? Tjejer och killar, tanter och gubbar, mammor och pappor, småbarn, djur… för alla?

Och killar spelar dataspel och tjejer har handväska och hatt. Tjejer kan inte dricka ur plåtburk, killar fixar inte glasflaska, eller? Usch så trist reklam!

Min fina sjal

Jag måste visa detta! En överraskning från mitt jobb. Jag har designat mönstret till en förpackning, men inte visste jag att det skulle bli en fräsig sjal. Och denna sjal kommer bli mycket användbar, den matchar allt i min garderob!!

Semestern har startat!

Med visst vemod startade jag min semester, eller rättare sagt, mitt vikariat slutade.

Så nu har jag förhoppningsvis all tid i världen att också börja blogga. Får väl se om jag tycker mitt livs dagbok (eller snarare veckobok) är tillräckligt intressant och hur länge jag tycker detta är kul. Detta blir iallafall ytterligare en rolig tidstjuv.

Första veckan i ledighet började med mental förlamning. Lyckades att göra mest ingenting, eller snarare inget av det jag hade tänkt att göra. Det fanns ingen lust att göra någonting, trots att min attgöra-lista var låååång.

Saknar redan arbetskamraterna. Blev verkligen avfirad. Vi samlades på Cuba Café, denna fantastiska oas. Man är helt plötsligt inte i Malmö känns det som. Alla människor hänger där; ung, gammal, punkare, salsare, familjer, singlar – alla bara trivs tillsammans! Favoritdrinken intogs, Mojito. Sista dagen på jobbet bjöd jag på macroons i fina pastellfärger. Jag fick en halskedja a la Thomas Sabo. Och fina plastburkar i cerise såklart :-). Tack så mycket goa vänner!

Håller nu på att konstra med mina utbildningar. Den jag hade kommit in på via arbetsprov, kommer jag nu inte in på pga 25 år gammalt betyg – jag saknar Eng B! Så jag har överklagat detta, får se hur det går… Well, jag har blivit antagen på en annan utbildning som rentav är bättre för min del. Plan B är att gå KomVux – där jag kan läsa in mitt Eng B bland annat!

Tänkte nu lägga in en snygg bild. Tog därför ett foto med mobilen, för att vara effektiv (läs lat) men det gick inte så bra! Bilder kommer senare när jag har knäckt den nöten.

Hasta luego