Smarta kakan

Receptet till den här kakan fick jag för längesen av min mamma, som i sin tur har fått den av någon annan… Jag har skrivit om denna tidigare här i bloggen, men den är så bra att den är värd att skriva om igen.

Vi hade gäster i fredags för att manifesta att palmliljorna i trädgården slagit ut. En av våra vänner suckade längtansfullt när vi flyttade in i huset, när han såg palmliljorna. Han har alltid gillat dessa, tyvärr bor han i lägenhet och har svårt att plantera sådana på lilla balkongen. Så istället försöker vi träffas hos oss när blommorna slår ut.

Det blev grillat, någon enkel ihoprörd kall sås till det. Färdiga pommes frites. Makens speciella paprikaröra (som han har ärvt receptet från sin spanska mamma. Receptet vill han inte sprida tyvärr).

Kakan är sjukt enkel att göra och ger alltid ovationer. Den här kakan har jag bjudit på ett otal gånger. Bland annat på en arbetsplats (Invima) där vi turades om var fredag att baka kaka till eftermiddagsfikan. Och inget annat dög än hembakat! En morgon insåg jag att det var min tur och fick därför ta till denna nödlösning och kaka. Det tar typ två minuter att röra ihop, ingredienserna finns normalt sett alltid hemma, och under tiden den gräddas hinner man med både med att duscha sig och fixa morgonmejken.

Man kan variera den hur man vill. Ibland serverar jag den som den är, ibland tillför jag kardemumma i den. Fyller den med plommon eller äpple ibland. Och som den här gången strösslade jag färska jordgubbar ovanpå innan servering. En klick vispad grädde till om man vill. Eller glass…

Här är receptet. Gunilla-kaka brukar den kallas.recept

gunilla-kaka

Annonser

Coctél de la Isla

Maken kom hem en gång från sin affärsresa i Ecuador med en gåva från dem han hade besökt – en marmelad. Och av namnet att döma borde den kanske vara från Galapagos-öarna; ”Cocktail från ön”. Den var ju så god så han fick beställa en till. Inte den billigaste, men väl värd det.

När då burk nummer två var på slutfasen fick jag ju försöka mig på att efterlikna den smakmässigt. Etiketten anger en del ledtrådar så det borde inte vara så svårt…

marmelad

Maracuya är besläktad med passionsfrukt, men har ett ljusare skal. Här i Sverige får man ju ta vad som finns och passionsfrukt är inte fullt så syrlig som maracuyan.

Nå, första försöket blev inte så bra, för söt. Andra gången blev kanske bättre. Tyvärr kunde jag inte jämföra för originalet har nu börjat bli gammalt…

Och det har blivit fördröjt i mitt kökslabb eftersom alla ingredienser inte funnits hemma eller varit tillgängligt samtidigt. Eller så har något blivit gammalt när jag väl köpt hem det som saknades. Dåligt med logistiken där.

I söndags satte jag igång iallafall, hade allt hemma. Trodde jag… Passionsfrukten hade torkat totalt. Mangon hade också gett upp… Mot butiken och införskaffa det igen då.

Och jadå, marmeladen blev smarrig. På skorpa, vitt kex etc. Till ost, brie eller till vanlig frukost.

Av någon anledning hade jag fått för mig att det skulle vara färska aprikoser i, vilket det inte verkar vara i grundreceptet. Å andra sidan gav de bra konsistens, smak och vätska till min version.

Här är mitt recept:

2 apelsiner
1 citron
12 passionsfrukter
2 bananer
1 mango
10 färska aprikoser
1,5 kg syltsocker
2 vaniljstänger
3 krm askorbinsyra
3 krm natriumbensoat

ca 3 kg

Hacka eller skiva apelsiner och citroner (tvättade, med skal), passionsfrukt, bananer och aprikoser i centimeterstora bitar. Lägg i stor kastrull med sockret. Snitta vaniljstängerna, skrapa ur fröna och lägg både vaniljkapslarna och fröna i kastrullen. Koka upp och låt puttra ca 10 minuter. Mixa grovt med mixerstav. Blanda askorbinsyran och natriumbensoat med några skedar av marmeladen, blanda i. Skölj glasburkar i hett vatten blandat med natriumbensoat innan de fylls med marmeladen. Ställ burkarna för förvaring uppochner (vacuumeffekt) i kylen. Eller frys in, då kan man utesluta konserveringsmedlen.

Jag fiskar upp vaniljstängerna, sköljer dem. Låter de torka i hushållspapper. Mixar dem sedan – när de är riktigt torra – tillsammans med (stevia)socker i kaffekvarnen. Voila, så har man äkta och riktigt gott vaniljsocker.

God mat med goda vänner

Det är lördag. Lite loj och dagen efter. Denna dag har inte gått i många knop. Men det är skönt ibland att bara såsa. Igår hade vi bjudit hem min barndomsvän och hennes man. Både han och min man är cykelnördar och cyklar i samma klubb. Trevligt för dem då…

Tack vare Facebook har vi fått kontakt och vännen och jag träffas numera regelbundet tillsammans med några andra klasskompisar från högstadiet. Vi har hittat varandra genom Facebook.

Dock är det 18 år sedan vi var hemma hos varann. Sjukt ju! Så nu blev det ändring och de var välkomna till oss igårkväll. Det är ju roligt att komponera meny och efter en biltur till mina föräldrar för några dagar sedan, blev jag inspirerad av alla vackra träd som exploderar i höstfärger. Orange mat tänkte jag! Morot, sötpotatis, lax, löjrom… Mamma gick igång på den idén och hämtade japanska lyktor i trädgården som jag kunde dekorera bordet med.

Veckan har varit hektisk och jag hann inte sätta igång med menyplaneringen förrän vid lunch. Och for iväg för att handla vid halvtvåtiden. Inköpslistan till entrérätt, förrätt och dessert var klara. Till huvudrätt hade jag plan A, plan B och plan C beroende på vad butiken i byn kunde erbjuda. Man är liksom inte bortskämd med att de tänker säsong. Jag tänkte vilt, rådjur till exempel. Men nejdå, inte fanns det. Förvånande nog hade de färskt ankbröst, så då fick det bli plan C.

Träffade en bekant i butiken och hon blev lite stressad av min korta planering. Jag tänkte mest att kan mästerkockarna (australienska versionen) klara utmaningen att göra trerätters på en timme ska väl jag kunna klara det på tre timmar…

Jodå, det gick bra, Jag var t o m klar några minuter innan gästerna kom. Menyn hade som sagt ett orange tema. Och egentligen var det många av mina absoluta favoritsmaker som presenterades.

Entré: Laxtartar på dinkelkex, torrt mousserande vin till det. Tartaren bestod av färsk och kallrökt lax, cornichons, kapris, rödlök, gräslök. Skulle haft löjrom på för temats skull, men det blev inte så. Bubblet var Errazurriz – en Chilensk Chardonnay.

Förrätt: Jordärtskockssoppa med torsk, sidfläsk och spenatstrimlor. Hade morot i för temats skull (kunde varit mer). Leif Mannerströms recept. Till det drack vi ett sydafrikanskt vitt vin – Pongracz (Chardonnay och Pinot Noir).

Huvudrätt: Ankbröst med sötpotatismos, bräserade kantareller och apelsin- och pumpakärnsröra. Vi drack spanskt till – Candidato (Tempranillo).

Efterrätt: Hemgjord glass av bl a messmör och hjortronkompott till. Mammas goda mandelskorpa till det. Messmöret ger en lite ton av kolasmak, vilket passar utmärkt till hjortron. Till det sött Malagavin.

Vi pratade på om cykling, resor, Brasilien, gamla minnen med mera. Helt plötsligt var klockan två på natten och de fick rusa till bussen. De hann antagligen inte ens märka att det var nollgradigt ute…

Mästerkocken 2013 – what’s in it for me?

Satt och slötittade på TV4Play i morse, valde att se veckans missade program av Sveriges Mästerkock. Blev uttråkad. Igen.

Inte ett endaste enda litet mattips under hela programmet!? Lagas det överhuvudtaget mat i programmet? Fortfarande är det bara fokus på tävling, nerver, hjärnsläpp, oro osv. Är det underhållande att det tjatas om tävlingsvåndan? Att det handlar om kockande är tydligen bara en bisak. Kunde lika gärna varit tävling i städhjälp, båtrace, frisyrkamp etc… Är det liksom själva sportutövandet som är viktigt, finns det ju ett otal andra program att följa…

Det är amatörkockar som tävlar har jag förstått. Ribban är så mycket högre denna säsong hette det. Jaha, om man nu ska göra en pizza, ska man väl inte bli blockerad av att man inte har en bakmaskin (avsnitt 7)!! Förstår inte vilken ribba de har utgått ifrån vid val av tävlande. Om man nu kvalar till en kocktävling ser man väl till att läsa på mesta inom matlagning. Innan!

Vad jag förstår och hoppas är att deltagarna på något sätt får lära sig laga mat professionellt, att det liksom ingår i projektet. Skillnaden på amatörkock och mästerkock är väl att amatörkocken inte lagar mat som yrke. I denna säsong verkar det som om man inte ens lagat mat alls. För att få kalla sig mästerkock måste väl innebära någon sorts utbildning, inte bara att man klarar att prestera i en serie tävlingar… Men det verkar vara hela programidén, vad som sker i en tävling? Jag ser inte underhållningen i det, vad är behållningen för mig som publik/åskådare? Jag är liksom intresserad av mat, lite mindre road av tävlingar och dess psykologi. De ska alltså avancera från amatörkockar till att bli mästerkockar, de får antagligen lära sig avancerad matlagning. Vart framgår detta?

Hade varit kul att åtminstone fått veta några tricks på vad en lyckad pizza består av. Vad hade deltagarna valt för ingredienser och varför och hur tillagade de det!? Nu ser man mest att Per, Leif och Markus kan peka och peta i maten. Inte så spännande…

Ja, jag är matnörd och tittar gärna på matprogram. Ett tag hade vi tillgång till en brittisk kanal som hette BBC Food. Jepp, precis vad det låter som – en tv-kanal med program med fokus enbart på mat.  Som hade sändning dygnet runt. Bara mat! Här har jag bl a följt det brittiska originalet Masterchef Goes Large vilket har en helt annan uppbyggnad, dvs de-fokuserar-på-matlagning! Konceptet har sålts vidare till flera länder och verkar vinna tittarpriser här och där också. Programidén har under åren omarbetats och den australiensiska versionen är väl vad den svenska versionen efterliknar mest. Men i landet DownUnder fokuserar de minsann också på matlagning. De har programinslag med undervisning, där man åtminstone får intryck av att det är en skola, inte bara en tävling till en (förmodlgen) hedervärd titel. Då blir programmet intressant även för ej tävlande, enligt mig.

Visst, på TV4’s hemsida finns klipp som är ”utbildande”. Men det verkar mest vara ditlagt av tvång, de vågade inte lägga ut det i programmet på bästa sändningstid…? Kanske är risken att folk lär sig för mycket? Tror inte det.

Nej, jag kan nog slippa svenska Mästerkocken fortsättningsvis.

Jag kritiserar inte deltagarna, jag vet att många av dem har kunnat förverkliga sina kockdrömmar tack vare programmet – och gör det bra. Det jag saknar är lite mera innehåll/substans än bara tävlingsutförandet. Just nu är det ju typ som att äta färdigköpt lasagne istället för att laga den själv. Den blir så mycket godare om man får lära hur man tillagar den… 😉

Vegobiffen

Broccolibiff från Ulriksdals Trädgårdscafé

Broccolibiff från Ulriksdals Trädgårdscafé

Så det blev broccolibiff igårkväll i min första vegoutmaning.

Nåja, det låter som jag är värsta köttberoende. Inte alls, jag älskar pasta t ex (dvs inte spagetti & köttfärssås, som var det enda som förknippades med pasta under min uppväxt) och vet hur många goda såser man kan göra till den utan att adda kött.

Hittade två vegoböcker i min kokbokshylla, en av Cathrine Schück (en av mina favoritkockar/skribenter) och en från Ulriksdals Trädgårdscafé. Hittade många bra recept i denna och den kommer att bläddras friskt i framöver. Boken jag har verkar vara helt slutsåld (enligt googlande) men en ny utgåva verkar vara på gång. Tror jag ska investera i den…

Receptet på biffen finns här.

Jag tyckte att den kunde smakat lite mer – tomatsåsen till (recept också från boken) piffade visserligen till det hela – men nästa gång kommer jag hotta upp den med vitlök och kanske en annan och starkare ost.

En kväll på stan…

Stämde träff igår med bästa vännen efter jobb i stan.

Hon hade pratat sig hes om en klädbutik på Friisgatan nämligen Folk Malmö. Lät intressant, förstod att urvalet är färggrant, alltså väcker det nyfikenhet hos mig. Jodå, klart godkänt utbud. Blev inget inköp för mig, har mättat mitt köpbehov för tillfället. Vid Davidshall ligger också en butik som jag gillar – Tjallamalla. I fönstret har hängt en kjol/klänning som har kallat på mig, så den blev hälsad på också igår. Tjallamalla är en ny favorit hos mig, gillar deras etiketter också, bästaste illustratören som förgyllt dem.

I kvarteren Friisgatan är jag inte ofta och på vägen till butiken spanade jag lite efter bra fika/ätaställen, vilket var planen – att käka lite efter butiksspanet. Tre restauranger på rad där som var intressanta. Vi sögs in i Raw Food House. Vännen är vegetarian och jag har blivit extra nyfiken på laga och äta vego. Jag råkade se en fransk dokumentär häromdagen om köttkonsumtionen och blev övertygad igen om att inte äta kött (eller åtminstone minska på det), av helt etiska skäl.

Jag kommer inte sluta helt, men jag kommer dra ner på köttätandet rejält. Har länge hävdat att vi inte är skapta att äta kött, men tyvärr har jag fått smak på kött så jag lär inte kunna sluta helt. Vi verkar glömma att det är levande varelser vi äter och det blev väldigt tydligt i dokumentären. Den glömskan var uppenbar i sorteringen i kycklingfabriken i den dokumentären t ex. Likna det vid Auschwitz så blir man rejält äcklad. Hur behandlar vi djuren egentligen? Tragiskt.

Jag hade nyligen läst en recension i tidningen om en vegorestaurang i Malmö och den hade gott beröm. Generellt brukar vegomat vara ganska oinspirerad. Klyschan är att man efterliknar kötträtter vilket är ganska fantasilöst – som att forma en qournröra till en kycklingfilé exempelvis. Hade gärna ätit den som det den är, en svamp! Bong skriver ”Ju mer man väljer att begränsa sig, desto mer uppfinningsrik måste man vara. Som raw food-kock gäller det att tänka till för att undvika att maten smakar torrfoder och hö”. Precis så är min nyfikenhet på vegomat, en inspirerande utmaning.

Raw Food House Malmö

Raw Food House Malmö (fotograferat av vännen)

Tänkte ju att det hade passat att käka där (som jag ju inte visste vilket det var, än). Men det visade sig att vi hade landat på just rätt ställe. Kan bara skylla på ödet. Vi beställde varsin ranchburgare (!) men den påminde bara till utformningen av kötträtten. Smakade varken köttsubstitut – eller hö för den delen. Allt var veganskt, glutenfritt och laktosfritt. Och inte uppvärmt, max 42 grader ska det hållas, eftersom det är raw food – rå kost. Lite väl kall serverad tyckte vi, men störde inte nämnvärt heller.

Ikväll är det broccolibiffar på menyn härhemma. Mums! Eller kanske ricotta fritters a la Jamie Oliver…

Födelsedagar

Maken och jag fyller båda år i augusti, med nio dagars mellanrum. Standard är att vi firar oss båda samtidigt, vilket är helt okej. Hans födelsedag inföll på en fredag i år så vi bjöd hem flocken att grilla och äta i trädgården den dagen. 

Jag hade inte riktigt hunnit hitta presenten till honom då, så det blev ingen leverans förrän igår.

”Älskling, vill du hämta Coca-Colan i kylen i källaren?” bad jag honom. Han tyckte det var lite konstigt eftersom jag lätt kunde ha hämtat den själv, men han sprang ändå ner och hämtade den. När han kom upp med Cocan och inget annat, frågade jag om han inte hittade något annat… Nä, vaddå!? svarade han lite irriterat. Dög nu inte detta, tänkte han antagligen.

Jag hade nämligen lagt hans present i kylen, trodde inte han skulle ha svårt att missa den. I paketet låg ett Pierna de Cordero, dvs lammlägg. Eller nåja, lammstek med ben. Denna rätt är hans absoluta favorit när vi är i Spanien och han lyser upp mer än små barn gör på julafton när han får in rätten på restaurang. I Spanien serveras den långa varianten , alltså hela benet och det kan se smått makabert ut… Tyvärr börjar det även i Spanien bli sällsynt. Och att hitta detta ens i butik här i Sverige är än mer omöjligt.  Därför kunde jag inte riktigt komma med present till rätt datum…

Till slut hittade jag iallafall svensk ekologisk lammstek med ben på Caroli – tack och lov för Malmborgs där, säger jag bara! Maken kokte steken snabbt och sedan späckade jag den med vitlök och rosmarin, gjorde en glaze med sesamolja, sesamfrön, soja, socker och sweet chili. Så grillades steken därefter.

Jag gjorde en sås på gräddfil, vitlök, hackad färsk rosmarin och honung. Vi hade några ugnsrostade ostpotatishalvor kvar från en fest några dagar tidigare, som vi också grillade. Dessutom grillade vi några lammfileer som vi plockat upp från frysen (från Irland, tror jag). Lite pressgurka och rostad paprika till det.

Steken blev perfekt tillagad,  så otroligt mör och den smakade milt av lamm. Däremot var filén mer smakrik (dvs mer och mindre angenäm smak av kofta) och skillnaden på fryst och färskt var så uppenbar. Och att det inte var svenskt lamm gjorde  stor skillnad, det var tydligt. Köp svenskt lamm och kom över koftsmaksnojan, är mitt råd!!

Jag tror detta var det godaste jag ätit någonsin, ärligt talat. Smakkombon honung, rosmarin, vitlök satte piff på lammet och det är nog världens bästa mix, enligt mig.

Till detta drack vi rött vin från Ribera del Duero. Detta vin gifte sig ypperligt till alla smakerna. Det slår nästan Amarone i mustighet! Är det Spaniens svar på Amarone kanske?

Som vi frossade, inte ens efterrätt orkade vi äta.