Manlig lucia?

Jag blev förvånad själv när jag imorse vaknade före väckarklockan. Har kommit i en svacka där jag inte är vaken människa förrän tidigast halvnio på morgnarna. Men idag är det lusse, det bästa med hela julen, och jag var väl förväntansfull som ett barn på julafton.

…tryck på ett foto så får du större bild

Först skulle jag hälsa på hos förskolan där bonusbarnbarnet Tuva går, det lussades utomhus i bitande kyla och hederlig skånsk blåst. Det har blivit tradition nu ju. Hennes bror Elliot är stor nog att gå i skolan numera och är inte längre med i det lussetåget.

Tuva var pepparkaka idag, i övrigt var det massor av lucior och tomtar i tåget, möjligen en endaste tärna.  Bra med många lucior, lyser ju upp ändå mer.

Efter det åkte jag med Hanna till byn för att handla lussebullar. Det blev en till mig också och nybakat levain-bröd fanns i disken, det åkte också ned i påsen! Lussefrulle, caffelatte vid datorn och kort därefter iväg till Sundsgymnasiets lussespex.

Som jag längtat! Detta drivs av skolans elever på musikprogrammet och det är verkligen kvalitet, mycket nytänk och humoristiskt. Men tyvärr i år var det en kortad version. Fick höra senare att två av lärarna hade slutat och förmodligen var de eldsjälarna för spexets uppförande.

Detta var ändå väldigt bra, men med ett magrare innehåll då. Lite synd. Först vandrar tåget in, lite solos framförs mer eller mindre traditionellt. Ett spex med en vit yuppietomte kommer därefter cyklande in och reciterar över året som gått. Tre pepparkaksgubbar sjunger lite hipp version av ”Vi komma från pepparkakeland…”. Jag trodde de även skulle göra favoriten ”Vi vill inte bli räddade, vi vill bara bli gräddade”, men inte i år inte… Sedan ”Natten går tunga fjät” och utgång. Det varade kanske tjugo minuter, säkert halva tiden än vad det brukar. Hoppas nästa år blir i samma anda som tidigare och hoppas jag kan ha möjlighet att se det då med.

Häromdagen läste jag om en tioårig pojke i Lund som tyckte det var orättvist att bara tjejer får vara lucior. Jag blev lite förbluffad och tyckte väl att det är väl lika normalt som om att jultomten ska vara kvinna… Ungefär som när vissa män gnäller över att det finns så många kvinnliga nätverk(!) etc. Men killen har ju verkligen väckt en tanke och rivit upp debatt, varje tidning och media har berört ämnet idag.

Varför firar vi Lucia då? Det finns ju olika syften. Firar man för att hedra det italienska helgonet (hedersmord fanns visst redan då minsann) kanske manlig lucia rimmar fel… Eller firar man efter den medeltida varianten för att med ljus och sång skrämma bort troll och konstiga djur på dygnets längsta natt  är det ointressant om lucia är kvinna eller man. Ljuskronan ska tydligen efterlikna glorian och därmed härleda till Jesusbarnet. För min del, efter att frågan landat i min vågskål, så tycker jag väl att det är ok med manlig lucia. Och i min värld får tomten dessutom gärna vara tjej…

Däremot gillar jag inte den förtäckta skönhetstävlingsproceduren då det ska röstas fram en tjej som i regel är blond, blåögd, smal och ung för att kvala som lucia. Jaha, vad har det med budskapet att göra då? Och apropå skönhetstävlingar: Det blev ramaskri för ett tiotal år sen då dessa skönhetsmissar bara blev bedömda för deras utseende. Då infördes att de skulle intervjuas, några frågor ställdes som skulle förstärka syftet med tävlingen. Men frågorna och svaren var ju patetiska – man ville rädda världen, ta hand om all världens barn osv. Suck! Gott syfte i sig, men varför måste man då ha ett visst utseende för att fixa det!!? Likaså rimmar det otroligt falskt att luciakandidater ska röstas fram. De behöver väl inte ha ett visst utseende för att sjunga osv? Jag har inget emot blonda, smala, blåögda tjejer (ifall någon nu tolkar det så). Men jag ogillar stereotyper!

När jag läst om ”lex Loke” slängde jag ut ett bete till Lady Dahmer, en av många bloggare som jag läser, som diskuterar mycket intressant kring genus. En viktig röst. Jag mailade henne igår eftermiddag. Idag har hon sagt sitt om ämnet och jag kan inte annat än hålla med henne. Kommentarerna till hennes inlägg är också intressanta, läs gärna!

Brasilien

20110712-092726.jpg

Så blev då min drömresa äntligen av! Efter tredje försöket kan man säga.

Första gången vi bokade var vi för sent ute, då var de flesta hotell och flyg redan bokade och det som fanns kvar var inte i rimlig prisklass. Nästa gång var vi för tidigt ute. Resor etc släpps inte tidigare än ett år i förväg. Vi kollade då på ett resebolag i stan som specialiserat sig på Sydamerika och jag fick verkligen inte ett proffsigt intryck av dem. När man kommer in i butiken/lokalen så möts man av typ… ignorans. Det finns en receptionsdisk men ingen är där, några kontorsplatser kring den, men ingen ämnar lyfta blicken från sina datorer. Det är inga andra kunder före oss. Till slut förbarmade sig en av kontorsknoddarna och vinkade in oss till sin plats. Den personen såg ut som han hade just vaknat, med rufsigt hår och smutsig klädsel. Inte riktigt det utseende man förväntas ha när man ska tillmötesgå kunder lajv.

Nåväl, han verkade ganska blassé och pratade hela tiden till min man… !? Jag var beredd att går därifrån, men till slut blev det ändå bokad resa. Tyvärr avbokade vi senare resan pga att byrån jag jobbade på gick i konkurs och ekonomin passade helt plötsligt inte riktigt med den resan. Handpenningen fick vi dock snällt betala…

Denna gången var det nära att det inte blivit av heller, eftersom jag fick ekonomiproblem igen. A-kassa och CSN strulade till det för mig. Men efter många om och men beslöt vi att göra resan iallafall. Och det är jag såklart glad för.

Jag vet egentligen inte varför jag alltid drömt om att resa till Brasilien. Det är varken samba, karnevalen eller fotboll som intresserar mig. Jag vet faktiskt inte så mycket om landet. Jag kan bara härleda till musiken, språket och det vackra folket.

Kanske inspirerade dansläraren i tv-serien Fame, som jag i mina tonår tyckte var så häftig och snygg. Eller kanske Bill Cosbys fru… båda två är nämligen från Brasilien. Eller kanske var det en tv-såpa från São Paulo som visades på svensk tv för länge sedan som inspirerade? Nej, jag tror det är enbart musiken som väckt min nyfikenhet, kanske då främst bossanovan. En gitarr och en sångare som sjunger i stil med Garota de Ipanema är allt som behövs för att få mig att smälta. Gillar melankolin och den mjuka rytmen i bossan. Och mycket av det soundet finner jag ju även i min eviga favorit Pat Metheny (som tydligen också är förtjust i Brasilien).

Resan bokades via agenten i Brasilien som  min make, ”den resvane”, anlitat. Vi ville besöka São Paulo, Foz do Iguacu, Salvador och Rio de Janeiro och ur det plockade de fram hotell, flyg och guide till varje besök. Tanken var att vi skulle resa i tre veckor men delvis pga av kostnaderna kortade vi ner det till två veckor, vilket fungerade bra ändå. Några dagar före resan mailade vi tlll dem då vi inte fått bekräftelse på hotell etc. Det visade sig att personen slutat!? Lite väl plötsligt kan man tycka. Till slut fick vi iallafall besked från en ny kontaktperson.

Så häng med om ni vill veta hur min drömresa varit. De kommande inläggen kommer såklart att handla om Brasilien-resan. Min tanke är att senare göra en hemsida av detta med bildspel osv, men nu behöver jag främst skriva av mig och det är bättre att göra det här medan det är färskt i minnet. Några foton kommer jag ändå lägga in här. I väntan på nästa inlägg kan ni lyssna på Gilberto Gil, denna låten har jag haft i huvudet de senaste två veckorna.

Fusions…

Apropå mitt förra inlägg…

Jag fick nu tid över och googlade och såg minsann att Pat Metheny och e.s.t har ju faktiskt gjort lite tillsammans. Kolla in det här klippet från YouTube, 14 minuter långt mästarmöte från en jazzfestivalen JazzBaltica 2003. Jag kan ändå sörja att det inte hann bli skivinspelning av deras samarbete.

Hittade också en artikel om det eventuella samarbetet, vilket inte till hundra bekräftar att det konkret var på gång. Men jag betvivlar inte en sekund på att något mer än livespelningar var bland planerna dem emellan. För att som det beskrivs i artikeln – de är av samma musiksläkt!

När jag rotade i YouTube hittade jag än fler härliga musikskap (hur översätter man ”musicianship” bättre?)  från jazzfestivalen Jazz Baltica. Tydligen sker den i Tyskland kring juni-juli-skiftet och undrar varför jag missat detta? Här är ett annat långt klipp där alla mina favoritartister tolkar Sting’s (också favorit såklart) Fragile. På tal om Sting, Shape of my Heart, är nog den allra vackraste låt han har gjort. Den är inte så dum med Pat Metheny heller… även detta klipp från samma jazzfestival. Denna jazzfestival måste besökas helt klart.

Tre år sedan…

För tre år sedan förlorade Sverige och världen en jazzpianovirtous på tok för  tidigt. 14 juni 2007 dog Esbjörn Svensson i en dykolycka i Stockholms skärgård. Därmed dog också jazztrion e.s.t. Mycket rolig, innovativ och intressant jazz som upphörde med olyckan.

Jag minns att samma år eller året innan olyckan hade Pat Metheny och hans grupp blivit förtjusta i denna trio och de var vad jag förstod klara att inleda ett samarbete av något slag, om inte olyckan hade skett. Därför sörjer jag extra denna dag, för det samarbetet hade jag gärna njutit av. Två av mina absoluta favoriter inom fusionjazz. Hade ju varit en trevlig fusion dessutom hehe.

För kanske tio år sedan hade e.s.t en spelning på Konserthuset i Malmö. Mannen och jag åkte dit, tror det var en vardag och biljetterna lite billigare. Ett spontant infall som blev en mycket positiv överraskning. Det jag då kände till om Esbjörn Svensson var att han kompade Victoria Tolstoj och att de var gifta ett tag, men tyckte  i övrigt att han var en kuf…

Nåväl, de två andra medlemmarna ur e.s.t fortsätter att spela och gör nu egna karriärer och gör minst lika innovativ musik – Dan Berglund (ståbas) och Magnus Öström (trummor).

Kanske sitter Esbjörn och klinkar med Jan Johansson (som också rycktes ur livet alldeles för tidigt) därborta någonstans… Så idag spelar jag enbart e.s.t i Spotify eller i iPoden för att hedra denna unika bevågning. Och himlen sörjer även den, för det regnar idag.

Skånsk maräng!

Det är alldeles, alldeles underbart att Skåne har fått en vit december i år. Det är man ju verkligen inte bortskämd med! Och vad det verkar, blir det en vit jul dessutom. Lycklig som ett litet barn blir man ju!

Alla julkorten som ska skrivas har skrivits (resten blir skickade digitalt, budgetvarianten tyvärr) och på kvällen lufsade jag iväg till byn till den röda postlådan. Snön är blå, julljusstakarna lyser i alla fönster, gatlyktorna ger en tredje nyans i snön! Så otroligt vackert!

För två veckor sen höll all snön på att töa bort, jag skulle till stan på morgonen och fixa naglarna. Men just den dagen kom en ny laddning snö. Jag gick extra tidigt till bussen, men vid busshållplatsen vid motorvägen insåg jag att uppdraget var meningslöst. Kanske hade jag kommit in till Malmö, men definitivt inte i tid, så jag vände hemåt igen! Snön kom som den brukar i Skåne, horisontellt! Det blåser alltid mot sydöst och landar därefter på Österlen… Därför det alltid är störst problem där när det snöar?! När vi får trafikstörningar blir de istället totalt insnöade.

Denna december har jag längtat än mer efter lucia, kanske just för att det är snö och julstämningen blir extra påtaglig. Traditionen har nu blivit att jag får hälsa på på dagiset där bonusbarnbarnen Elliot och Tuva (och resten av barnen givetvis, men dem märker ju inte jag alls) lussar för stolta föräldrar och far/morföräldrar. Maken brukar åka iväg till jobb vid sjutiden och innan han ger sig iväg får jag en puss i sängen (det tackom jag nu så gärna). Denna morgonen var han försenad och pussen levererades 0720! Denna person vaknade omedelbart kan jag säga, halvåtta skulle jag ju vara på dagiset! Det tog mig några sekunder att hoppa i kläderna, på med mössa (bra vid bad-hair-day-situations, och även vid kyla…), in med ett tuggummi som tandborstningssubstitut. Maken körde mig till dagiset, det är kärlek!

Lussandet sker utomhus och det var bitande kallt, kaffet efter intogs snabbt, inte ens lussekakan (min frukost) var direkt njutbar ute i kylan. Men barnen kämpade på bra, de var jätteduktiga. Elliot (femåringen) har ju vanan inne vid det här laget och klarade uppdraget jättebra. Tuva (tvååringen) var en söt liten pepparkaksgumma som storögt undrade vad allt detta här gick ut på. Det blev en snabb fika hemma hos Hanna och Nicklas efter, sedan var det dags för mig att gå till skolan (KomVux/gymnasiet) för att njuta av estetelevernas årliga luciakonsert! Som ni kanske minns skrev jag om denna här ifjol; helt galet roligt framfört, så även i år.

Det startar med att tre utomjordingar a la hiphopstjärngosse och hiphoptomtar som landat på denna planet, presenterar sin julsång. På scenen står tio-tolv slagverkare som dunkade fram något i afrika-style. Traditionellt luciatåg skrider sedan in, och både de vanliga låtarna framförs men även nyare, rockigare, jazzigare versioner sjungs. Det är tyvärr svårt att redogöra föreställningen, men de gör det verkligen bra! De tre pepparkaksgubbarna som ”inte vill bli räddade, de vill bara bli gräddade”, var med i år igen. En låt från Solstollarna (dvs Per Dunsö och Ola Ström, som gjorde barn/ungdomsprogram i SVT på åttiotalet).

I söndags var maken och jag på Julkonsert i Johanneskyrkan i Malmö. Så otroligt vackert med musikensemble och mans- och kvinnokör. Konserten startar med att kören går in sjungandes ”Bereden väg för Herran”, en ny favorit för mig härmed.

I torsdags hade jag fått en ny tid för mina naglar. Och eftersom jag skulle till stada, blev det ny laddning nederbörd, vit sådan. Horisontell! Dagen efter hade jag bestämt att hälsa på Majlis i stada, när jag går till bussen på eftermiddagen börjar det såklart snöa. Ärende till Malmö verkar givande om man vill ha snö.

Fyra goda vänner möttes upp vid puben Fagans, där vi svurpade i oss värmande glögg. Godjul-kramar utdelades innan en av oss skulle gå vidare. Musikhjälpen på torget avnjöts en stund, de delade ut biljetter till en konsert i Johanneskyrkan, senare på kvällen. Vi lyssnade en stund i kyrkan, men vi blev för hungriga (ironiskt nog!?) och gick vidare till en krog på väg hem till Majlis. Efter krogbesöket var vi bara två, jag och Majlis gick hem till henne, pratade och fiffade med datorn, tittade på film. vid halvfyra, strax innan Sydsvenskan dunsade ner på hallgolvet släckte vi lampan!

När jag kom hem fick jag leta upp brevlådan, gången till dörren, 15 cm tjockt marängvitt snötäcke täckte allt. En vänlig granne hade tydligen skottat även min/vår del av trottoaren under förmiddagen, mitt varmaste tack till dem!

Antimidsommar

Eftersom vi som vanligt upptäckte att det snart var midsommar, alla våra vänner var bortbjudna och det var för sent att bjuda hem folk, så valde vi att åka över till Danmark och koppla av – och bort från – midsommarn där istället.

Eftersom danskarna inte firar midsommar på samma dag som Sverige och därför inte har totalstängt överallt kan man utan problem shoppa, njuta av konst med mera. Så har vi gjort någon gång tidigare, det har det till exempel blivit en Öresund Runt-tur med besök på konstmuseet Louisiana. Inget ont om midsommarfirande och matjessill, nypotatis osv. Men det är lika mysigt att ibland göra nåt helt annorlunda.

Vi har hört pratats så mycket om Cisternerne så dit var vårt fokus denna gång. Cisternerne var tidigare Köpenhams vattenreservoar, men numera ett museum för glaskonst, beläget under Fredriksbergs stadspark (nära Zoo). Ner i underjorden i kulverterna och njuta glaskonst således. Spektakulärt och väl värt ett besök.

Vädret var för ovanlighetens skull denna dag till trots strålande och vi traskade tillbaka genom Fredriksberg mot parallellgatorna vid Ströget, stannade till och fikade lite här och där och hade det alldeles, alldeles underbart. Maken ville handla vin i den där butiken vid Nyhavn så vi traskade dit… men den hade såklart slått igen. Nåväl, det blev öldrickande hos en av krogarna vid Nyhavn med vinkande på utsparkade studenter i lövade lastbilar. Inga vuvuzelas behövdes, de väsnades bra ändå…

Maken var fullt nöjd med denna lugna dag (jag med, givetvis), efter att dagen innan kommit hem från en tiodagarsresa från Brasilien och Kanada. Han reste från Montreal dagen innan jazzfestivalen började. Denna musikfestival är ju vida känd och drar till sig de mest kända musikerna i genren. Nytt drömresmål är härmed noterat på önskelistan för mig!

Kvällen innan midsommarafton (dagen då maken kom hem) blev vi bjudna hem till det nygifta paret Guillermo (den äldsta sonen och Hanna), vi käkade räkor i kvällssolen. Lammkotletterna som egentligen var planerade för denna kväll fick istället ligga i marinad en natt till och suga åt sig av rosmarinen och vitlöken. Dessa åt vi idag med sällskap av hummus och tsatsiki, den andra sonen kom på besök och hjälpte till. Så nu kan ni förmodligen lukta er till var vi bor!

Pat Metheny i Köpenhamn

lyssna här på  Pat Metheny. (öppnas i nytt fönster)

Det var den sjunde igår och det är ju den dag vi firar att vi träffades. Vi träffades 7 juni, den sjunde har således blivit en symbolisk kärleksförklaring för oss. Det behöver inte vara så påkostade evenamang – det kan vara en röd ros, vi ser en speciell film, tar en picnic i skogen, fikar på stan… Men ibland blir det lite större än vanligt, som igår. Pat Metheny har släppt en skiva och är därför ute på världsturné. Nu var han på Tivoli detta datum passande nog. Min man tyckte nog lite synd om mig, jag kämpar ju på med högskolestudierna och att jag skulle ha chans att se konserten är en utopi med tanke på skämtet studielånet.

Nåväl, han har skapat en enmansorkester, sättningen består av Pat Himself och hans musikrobotar! Galet men väcker viss nyfikenhet. För mig åtminstone.

Konserthallen var fullsatt, han är stor i grannlandet uppenbarligen. Han har iallafall inspirerats av de mekaniskt styrda musikinstrumenten som var vanliga i det förra sekelskiftet, typ speldosor etc. Så där stod han själv på scenen tillsammans med blinkande maskiner som spelade perfekt. Trist om något skulle bli falskt eller i missfas, det är bara en det hänger på då hehe. Tyvärr blev det ju lite statiskt, det är ju svårt att jamma med en maskin, det blir inte riktigt det där spontana…

Han berättade att som nioåring hade inspirerats av hans morfar som i sin källare hade massor av mekaniska musikinstrument, speldosor etc och detta fascinerade honom.

Men sammanfattningsvis var det ändå en upplevelse att se vad han har knåpat ihop, galet som sagt, men kul! Men nu ser jag framemot när Pat Metheny Group är på turné igen, det är mera ös i denna sättning!