Gott Nytt År

Det är sista dagen på året, jag har just kommit hem från en tredagarsresa i Spanien och tänker nu tillbaka lite på året som gått.

Året har varit verkligt bra!

– Önskeresan till Brasilien blev ju äntligen av. Den gjorde vi för att vi firade femårig bröllopsdag bl a. (läs mer om resan i mina tidigare inlägg).

– Tre resor har vi hunnit med i år: en vecka i Torremolinos i februari, två veckor i Brasilien (Sao Paulo, Foz de Iguazu, Salvador, Rio de Janeiro) i juli, och nu en kortsemester i Spanien (Estepona) under mellandagarna.

– Jag vann nyligen en iPad, som jag från den dag den lanserades bara sååå gärna velat ha. Samma dag som jag vann den, fick jag även kontakt med en tidigare arbetskamrat vars kontakt på sätt och vis också var en vinst!

– Under hösten började jag affärsmingla/nätverka intensivt och under dessa träffar har jag även här fått nya intressanta kontakter och väldigt goda vänner.

Men även lite mindre positiva händelser har markerat 2011:

– Steve Jobs dog, kort därefter dog min f d chef, båda alldeles för unga.

– Utöya var givetivs sjukt tragiskt och så väldigt onödigt.

– Mina studier i programmering gick otroligt dåligt, kanske delvis pga en alltför överambitiöst planerad vårtermin med fyra halvtidsstudier under samma period! Jag har således inte fått examen som webbmaster. Men å andra sidan, råprogrammering lär aldrig bli min kopp av Java ändå…

Det är min summering av 2011, med detta önskar jag alla som läser min blogg ett gott slut och ett gott nytt år!

Linkade in…

Jag skulle på en intervju i Skanör i fredags. Fick lite bråttom men hade ringat in busstider i god tid, missade jag en hade jag ändå tidsbuffert för kommande två.

Utanför trappan har vi ett järngaller som inte är nedsänkt. Detta har jag närapå snubblat på tidigare men hittills klarat mig. Idag var dagen det inte skulle ske. Jag kom litegrand utanför med foten på gallret och foten viker sig och jag singlar ner och landar på alla fyra.

Där låg jag och vrålar rakt ut (om grannarna hörde mig så vet ni nu varför). Jag kan säga att det var ett vrål av ren och pur ilska, känslan var starkare än smärtan. Stark och intensiv. Måste fått en rejäl adreanlinkick antagligen. Jag har lyckats med att vika fotleden förut (dock inte vid dörrgallret) och vet vad som väntar. Detta kom så olägligt, jag hade planerat in så mycket under dagen, som nu sumpades av det där eländiga gallret. Reste mig upp och undrade om jag ändå skulle kunna ta mig till bussen. Jag kunde gå och stå på foten så jag valde att linka iväg. Kunde lika bra sitta på bussen och vila än hemma i fåtöljen ansåg jag. Och jag hade i princip ett omslag i form av jympasko som dämpade svullnaden.

Jag linkade sakta fram och fantastiskt nog hann jag ändå i tid till intervjun. Svåraste var att gå av buss och gå i trappor. Intervjun gick förmodligen bra också. Fick iallafall en snackis som kanske lättade upp stämningen…

Första jag gör när jag kommer hem är att flytta gallret, det var sista gången jag tänker ramla pga det! Jag undrar hur många gånger kroppen har i sin buffert att klara vrickningar. Istället för att storstäda, hälsa på en butik i byn, baka bröd etc fick jag istället försöka göra klart en plugguppgift. Gick sådär, nu var smärtan starkare än ilskan… Mitt i allt elände blir jag sugen på gräddbullar, dessa finns i källaren. Finns inte en chans att jag linkar ner för att hämta dem.

Maken ringde och när han hörde hur landet låg, avslutade han direkt sin göranden på jobb och körde hem till mig. Han köpte kvällsmat, lindade min fot, hämtade gräddbullarna i källaren och en käpp, dvs paraply. Det är kärlek det!

Gå och prata…

Det är väldigt lätt att man växer fast med datorn, pluggandet tar all tid. Jag har ett gym snett över gatan, men inte blir jag färdig att gå dit för det. 

Jag har iallafall äntligen hittat en bra träningsform som inte är så krävande varken i tid eller prestation. Och som jag fullföljer! Jag promenerar. Jag har hittat en sorts skog med motionsslingor här i byn. Väldigt skönt att gå kring träd, buskar och få frisk luft om inte annat. Jag går ca 3- 5 km varje dag, gärna på morgonen innan frukost. Och så går jag via centrum mot slutet och plockar på mig dagens Metro och City.

Ibland går jag andra rundor inom byn, man kan ju riskera att bli uttråkad annars… Som i somras – jag gick förbi ett område där jag såg en skylt med ett namn jag kände igen. Jag blev nyfiken och kontaktade personen via mail. Fick svar ganska snabbt och hon var med på en fikaträff. Mötet var uppfriskande, hon hade haft en jobbig period, berättade hon.

Jag berättade om mina promenader och hon tyckte gott vi kunde göra det tillsammans. Så en gång i veckan har jag sällskap på mina promenader. Och vi pratar konstant! Det blir mycket pepp-prat. Det blir en outtalad trigger dessutom, för jag tänker ju inte vara först att backa ur ifall det skulle regna eller annat. Och hon resonerar likadant! Bra promenader är de som blir av med andra ord!

Jag funderade lite på att man skulle ju kunna samla ihop fler och prata, peppa och promenera. Ett sorts nätverkande! När jag surfade runt hittade jag en facebook-grupp som redan hade konceptet – Walk & Talk. Detta har tydligen startats i Järfälla men det poppar upp systergrupper här och där, en i Malmö är visst på ingång. Vi har också ansökt om att få starta en i Vellinge också. Så snart har Vellinge ett nätverkande á la Walk & Talk också…

Mingelet i Malmö…

Ja det står mingelet, för här i Malmö kan vi inte böja ord som slutar på -el rätt. Vi tar därför tunnelen till Triangelen och vi sätter oss på sadelen när vi låst upp cykelen med nyckelen…

Jag var på ett fantastiskt inspirerande jobbnätverkande igårkväll. Ett nystartat evenemang – Meet & Greet – iallafall här i Malmö, startad av väldigt inspirerande Marie Nordström. Syftet är att odla kontakter företag (främst) emellan som ska genera förhoppningsvis jobb/projekt etc. Jag minns inte från vem eller när jag hittade denna grupp, men via nätverkande på facebook leddes jag till gruppen. Jag var själv där i egenskap av arbetslös – eh arbetssökande och hade ändå utbyte.

För ca en månad sedan flaggades det för evenemanget och jag var på väg att strunta i det pga att det kostade pengar. Inga stora summor men jag har hamnat mellan csn och akassa och har fått leva på luft i tre månader. Så inte ens en månadstidning kan jag unna mig (finns på biblioteket att låna å andra sidan). Nu löste det sig så att jag ändå fick vara med och det är jag enormt glad för.

Det första man skulle göra var att fylla i ett A4 som man sedan hängde på sig. Ett gigantiskt visitkort så att säga. Därefter hölls det några korta föredrag bl a om hur man minglar bättre. Vi fick ställa oss i två ringar – en yttre och en inre – och vi skulle stå mot varandra så vi kunde konversera. Den inre ringen skulle sedan flytta ett steg åt vänster, till förmån för en ny runda presentation. Varje presentation skulle ta 3 minuter – 1 för att kort presentera sig själv, 1 för den andras presentation och den sista minuten var ämnad för att se om man kunde få ihop ett samband/samarbete. Kändes det korta presentationen intressant, bytte man visitkort och/eller letade upp personen senare för att prata mer.

Ens egna presentation skulle svara på tre frågor: Är? Kan? Vill? Dvs vem är jag, vad kan jag och vad vill jag göra. Inte så lätt att bryta ner ens mål i en kort och koncis devis, men det är absolut viktigt. Varenda smart företag gör det. Och precis lika viktigt i jobbsökande om man så vill bli anställd eller få nya kunder. Man har ju bara några sekunder på sig att vinna mottagarens intresse så det gäller att fånga upp den snabbt. Däri inte sagt att man inte kan prata/informera mångt och mycket sedan, har man väl väckt intresset är dörren öppen för hur mycket information som helst. Men det är de första sekunderna som äger.

Och maxivisitkortet var ju uppbyggt ur samma tanke. Förvånande nog pratade jag knappt om att jag vill jobba med illustrationer, måste verkligen ta tag i det där. Det blev ett väldigt tjattrande och ljudnivån steg rejält. Lokalen var lite ekig och ljudet studsade för mycket emellanåt, tyvärr. Det var ibland svårt att höra vad som sas.

Jag var också på ett frukostmingel i tisdags – She Creatives – också en grupp jag letat upp på facebook. En grupp som främjar nätverkande för kvinnor inom kreativa yrken, främst då reklambranschen. Minglet är en gång i månaden på Lilla Kafferosteriet (de har stans bästa kaffe) och där fick jag ihop två nya kontakter, bl a en art director. Hon letar efter en copywriter och jag skickade den kontakten jag fick igårkväll vidare från en copy, till henne. Så kan det gå. Den copyn kände jag direkt att jag hade kunnat jobba med i framtiden. Får väl fixa en fikaträff…

Sedan blev det kaffe och macka och givetvis fritt minglande utan styrning av fantastiska Angeli Sjöström från ProcessRum, som nu hade lärt oss mingelteknik. Jag pratade slumpvis med några och kunde ändå få ut givande utbyte/tips även om de ur det första intrycket kanske inte var intressanta för mig. Jag är öppensinnad och oftast oblyg och vill absolut inte utesluta någon ur en grupp, så därför kan man väl förklara de slumpmässiga mötena. Och så givande det var då!

Jag hann givetvis inte prata med alla (vi var kring 80 pers) men jag fick en samling visitkort med hem. I princip alla av dem kan jag så småningom odla något med. Jag fick såklart ingen anställning igår, men jag fick några rejält bra tips från några av dem så jag har definitivt inte förlorat något av kvällen.

Jag sitter kopplad till datorn hela dagarna och jag är inte beroende av den, jag kan klara några timmars socialiserande på riktigt också… Men bussen har aldrig gått så långsamt hem och jag har aldrig längtat så för att komma hem till datorn och återkoppla mina kontakter. Mingla är ju en sak, men ofta glömmer man det viktigaste – att följa upp kontakterna efteråt. Så självklart egentligen, men som man tydligen ändå glömmer.

Mötet var peppande och jag drivs fortfarande av energin från igår. Hoppas verkligen det blir fler möten av!

Nollåttor…

Jag prenumererar på diverse jobbsökarsajter, även via Twitter, Facebook, Linkedin, bloggar etc.

Ofta ser man annonser som inte anger var de är baserade, man får helt enkelt leta sig fram en hel del klick bort. På sin höjd kan man hitta en gatuadress (tex Storgatan, Kungsgatan, Torggatan… gatuadresser som de flesta städer har). Egentligen är det ju i dessa fallen onödigt att ange stad för det är ju givet att adressen är i huvudstaden om inget annat angetts. Sverige hava tydligen inga andra kommuner än Stockholm!

Egentligen borde det vara oviktigt idag – i Sverige. I detta land som är ett av de mest uppkopplade i hela världen. Efter att ha pluggat i två år på heltid och distans (där allt har skett via internet, även grupparbeten) förstår jag inte varför distansarbete fortfarande är så unikt. Redan när jag gick i högstadiet (och det är läääängesedan) pryade jag på ett företag i Lund som faktiskt hade anställda som jobbade hemifrån. Det var framtiden sade de. Jahapp, nu är vi i framtiden och inte ser jag spår av att det har slagit igenom. Trist tycker jag.

Givetvis är det personliga mötet oslagbart, men den största tiden av arbetstiden jobbar man faktiskt självständigt, i synnerhet i min bransch (jag förstår såklart att alla branscher inte kan skötas på distans). Kundmötet ger så mycket mer, men dessa möten sker ju trots allt inte under hela arbetsprocessen. Idébollande, spontantankeutbyte, inspiration kan lika väl uppstå via Skype, MSN, FaceBook-chatten som snacket vid kaffeautomaten eller i fikarummet. Minst lika socialt.

Hackad?

Ifjol gifte sig bonussonen och jag fick äran att fixa menyhäfte (innehållande meny, historik, visor etc) och även ansvara för presentönskelistan. Till denna skapade jag en blogg där jag lade upp önskelistan och där gästerna sedan kunde via inlägg meddela vilka av presenterna de ville köpa. Inläggen publicerades inte förrän jag läst dem innan.

Bloggen finns kvar (jag har glömt att ta bort den), och jag får med jämna mellanrum fortfarande inlägg, men de är ju uppenbara spam. Fick ett senast idag och tyckte det var komiskt med tanke på adressen…

En ”hacker” med en sådan adress gör mig smått road och tacksam att jag valt att moderera inläggen före publicering. Möjligt att det inte är spam etc, men bara det att det landar mail i bloggen över ett år efter evenemanget gör det ganska uppenbart att det är något lurt.

De flesta bloggleverantörer har spamskydd, så även WordPress, men just på den bloggen har jag inte aktiverat det, och härmed har jag flaggat för vikten av att aktivera det skyddet.

Livselixir…

Rapport ska skrivas, vad kan passa bättre än igångkickande kokosvatten?!

Tidigare i år provade jag bikram yoga vilket jag gillade skarpt, mot alla odds. Jag vill ju träna i korta intervaller, helst en halvtimme per gång och jag vill undvika att svettas då mitt eksem triggas igång av det.

Så kom då bikram yogan in i mitt liv, 1,5 timmes träningspass i 40-graders fuktig lokal. Inte en torr fläck på kroppen efter halva passet, kan jag säga. Men svettningen verkar välgörande, giftet som orsakar eksemet verkar dras ur kroppen och värmen gör att man kan tänja ut mer. 90 minuterspass känns inte så långt…

Efter passet sitter de flesta och svurpar på kokosvatten (att dricka under passet känns faktiskt inte riktigt bra), detta gjorde mig ju nyfiken. Det var framförallt väldigt gott, inte sötsliskigt alls som min fördom var. Snarare en mild friskhet som banan, slanggurka. Så nu är jag alltså beroende av denna dryck och den inte bara smakar gott, den känns faktiskt nyttig och uppiggande också.

Rapporten för examenskursen känns lite mer inspirerande efter en dos (500 ml) kokosvatten. Dags att köra hårt igen!

Utsikt

Njuter av den fina vyn jag har nu från mitt fönster, doftar gott gör det också.

Mössa på eller av?

Jag läser spanska nivå 3 med gymnasieelever årskurs ett. Vi har nu en vikarie eftersom vår ordinarie lärare är pappaledig.

Vår vikarie har sin vanliga ritual varje gång att be eleverna att ta av sig mössan under lektionen. Särskilt en kille är utsatt. Jag tycker dock det är trevligt, det är sällan han har samma mössa varje dag. Verkar mer vara en stylinggrej för honom. Jag förstår egentligen inte denna regel, vad kan han gömma i denna? Fusklapp? Löss? Mjäll? Flint? Dålig-hår-dag? Om tjejerna hade haft mössa, keps, hatt, sjal etc på sig, hade det blivit tillsägelse då? Tror inte det.

Lyssnade just på Meny (i P1) där de pratade om August Strindberg. Han hade ett genuint matintresse, därav att ämnet hamnade i det programmet. Han brukade ha sin mössa/hatt på inomhus och fick också ofta kommentarer om varför och tillsägelse att han skulle ta av sig den. Men han vägrade, han menade att han tänkte och skrev så mycket bättre när han hade en värmande och skyddande pryl på huvudet. Det var ju en tillräckligt bra orsak tycker jag…

…en vanlig dag i mitt pluggande

Det är väl ingen som har missat att jag pluggar på heltid och distans till webmaster. Nu är det sista terminen av denna utbildning och jag börjar väl omedvetet summera mina erfarenheter av kurspaketet. Och därför kommer antagligen detta inlägg.

Jag är både nöjd och missnöjd med utbildningen, jag har lärt mig en hel del även om det är en större utmaning att lära sig de helt outforskade ämnen helt och hållet på distans. Alla föreläsningar sker via strömmande filmer, vilket är jättebra. Jag behöver inte piffa mig för att gå på föreläsning. Jag kan fila naglar, äta vad jag vill, ha på mig vad jag vill osv under ”lektionerna”. Jag kan spela om filmerna hur många gånger jag önskar, pausa dem om jag behöver avbryta. Höja volymen osv. Alldeles fantastiskt bra.

Det finns också forum för respektive kurs (ämne) där man kan slänga ut frågor och man får svar från andra kursare och lärare. Vi har också online-lektioner (ej obligatoriska) sk handledningar via Adobe Connect där man kan ställa frågor live eller där lärarna kan hålla enklare föredrag. Igår var det ett sådant möte, vi var kanske tio elever uppkopplade. En elev ställde en fråga om ett felmeddelande han fått i sin kod. Läraren svarar: ”Sök om felmeddelandet på Google”!!… Men ursäkta mig, vad tror han vi gör om dagarna?

Eftersom det  kallas handledning, förväntar jag mig lite konkretare support än ”gör-det-själv-lösningar”. Vad ska vi ha handledning för om syftet med dem är att hänvisa till kurslitteratur och internetsökning. I 99 fall av hundra har man rotat runt där innan man ställer frågan. Det är ungefär som om man hade ringt någon kundsupport och blivit hänvisad att läsa manualen. Visst, självklart är Google fantastisk att söka i, men varför ska jag då gå en utbildning om jag enbart hänvisas till sökmotorer etc. Hade besparat mig och CSN massa besvär isåfall om jag gjort utbildningen på det viset.

Fungerar det så egentligen på vanliga lektioner eller på campus;  man frågar en lärare och denna svarar; googla på det!! Varför har man då lärarledda lektioner? Jag menar inte att han/hon (eller hen) ska säga svaret, men lite ledtrådar har väl aldrig missgynnat lärandet?

Denna policy att inte svara konkret verkar genomsyra hela utbildningen och jag har svårt att förstå den. Learning-by-doing, jovisst. Det är ju det man sysslar med all övrig tid som distansare (eller snarare learning-by-searching…). Därför känns det magert att man får den sortens undermåliga support under handledningarna.

Jag kokade av svaret och lade en kommentar om att han skulle svara tydligare. Läraren blev förmodligen lite sur, samtidigt skrev en av eleverna upp koden synligt. Tack för det. Bra gjort kursaren!

Kan tillägga att jag har inget emot läraren i fråga, han sorterar bland de bästa i utbildningen. Det är skolans policy jag opponerar mig emot. Som distansare behöver man mer support än på vanliga lärarledda lektioner.

Sådär, det var punkt ett i min slututvärdering av utbildningen!

Pizza!

Jag är testpilot på Dr Oetkers nya Pizza – Pizza Tradizionale. Eftersom jag är fattig student är ju allt gratis gott, så även fryst pizza.

Jag är inte direkt förtjust i färdigmat, men i undantagsfall kan jag leta mig fram till relativt bra val, oftast i frysdisken. Tycker generellt att utbudet är för salt och i övrigt utan smak. När det gäller frysta pizzor är det faktiskt Dr Oetkers som blir mitt val.

Nu har de lanserat en ny typ av pizza som ska smaka mer stenugnsbakat, vilket det verkligen gör. Degen var krispig, lagom tjock och lite lätt sötaktig som stenugnsbakat bröd är.  Jag valde Mozzarella; på den fanns minitomathalvor, mozzarellaskivor, torkad tomat, vanlig ost och några klickar pesto. Peston smakade tråkig persilja och det sänkte smakkombon. Hade varit godare med mer basilika eller ruccola istället. Osten var seg och trådig precis som den ska vara, tomaterna gav god friskhet och sötma. Saknade smaken av de vanliga örtkryddorna till pizza; oregano, timjan… Och pizzan var inte så salt, vilket Dr Oetkers pizzor inte heller brukar vara enligt mig. (Ser dock på innehållsförteckningen att den innehåller 1,4% salt, dvs hög salthalt!!)

Pizzan är mindre än de är ur det vanliga sortimentet, men efter att spårat kaloriinnehållet på hel pizza (824 kcal) blev det till att dela pizzan mitt av för lunch. Det räckte mer än väl kan jag säga! 🙂

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag ger den 4 av 5.

Är du också intresserad av att bli testpilot, läs då mer här!

Läsplatta

Läste en krönika av Åsa Anderberg Strollo i Sydsvenskan imorse om tonåringar i bokslukaråldern och bristen på e-böcker. Ingen bra kombination kan man tycka.

Jag fick ett tips via en glädjeyttring på FaceBook från en av mina kursare, som råkar bo i Tokyo. Han hade hittat en app till iPhone/iPad som gör att man kan läsa e-böcker lånade från biblioteken. Att låna e-böcker är ju inget nytt, och det är väldigt smidigt. Du laddar hem boken i ett pdf-format som sedan kan läsas på datorn via ett gratisprogram; Adobe Digital Edition. När lånet är slut, släcks boken. Man behöver inte ödsla tid på att åka till biblioteket osv. För att få e-boken att fungera i ajfånen behöver man en app (Bluefire Reader). De flesta biblioteken i Sverige är anslutna till Elib och jag kan ju förstå denna svensks lycka av att kunna läsa litteratur på svenska därborta.

Malmö Stadsbibliotek är anslutet till Elib och jag laddade hem Hundraåringen som klev ut ur fönstret och försvann. Detta gjorde jag lagom till resan och det var ju en alldeles utmärkt idé. Minsta lilla gram man kan slippa att bära på är guld. Eftersom ajfånen är med mig överallt, så är ju också boken det. Och jag är kvar i slukarstadiet på sätt och vis. Så fort det är dödtid, åker smartfonen upp för läsning. Lite skeptisk var jag att det skulle funka att läsa i ajfånens lilla fönster men det dög riktigt bra.

Apropå krönikan efterlyste hon fler e-böcker, i synnerhet till ungdomar. Jag efterlyser även fler e-böcker i facklitteratur. Det är lustigt egentligen att så få svenska böcker är digitala, i synnerhet i ämnena jag läser, de handlar ju om Internet!

God Jul & Gott Nytt År!

Vill med detta inlägg önska alla er en riktig God Jul och Gott Nytt År!

Filmklippet ovan är en rolig skildring av julfirandet tolkat i nutid. Jag bakar bröd inför julen och medan det jäser kan man ju blogga.  En liten årskrönika i punktform kanske?

–  Makens resor: Panama, Mexico, Canada, Brasilien, Kina, Indonesien, Frankrike, Dominikanska Republiken.

– Mina studier: jag har lärt mig Flash, SQL, Java (nja), design för webb, digitala media, videoproduktion, php, it-rätt, intranät… EngB 100p är äntligen avslutad.

– Mormor dog, 102 år gammal 8 februari. Glädjande egentligen, eftersom hon varit som ett paket de senaste tio åren, vem vill leva så?

– Nära och kära som firades extra: Elliot (5), Malin (15), Daniel (25), Hanna (30), Gittan (65), Majlis (75).

– Årets händelse: Hanna och Nicklas gifte sig i maj, Jennie och Marcel gifte sig i september.

– Årets resa: Bilbao/San Sebastian!

– Årets utflykt: Nimis, Cisternene Fredriksberg i Köpenhamn.

– Årets konsert: Richard Bona i Tivoliparken Kristianstad.

Ett av plommonträden och äppelträden fälldes. Jag började träna!! Massa gott bröd har bakats med min köksslav Kenwood. Askmolnet från Island lamslog Europa. Valår, SverigeDemokraterna kom in i riksdagen… Malin vann 5000 kr på bröllopet eftersom hon lyckades få pappa Nicklas att gråta av hennes fina tal, och inte någons öga var torrt! Hanna började plugga. Joakim jobbade i Norge. Vi får en vintervit jul? Nyårsafton firas hos oss – Casa Guillermo! Maken blev med iPhone, det äcklet! 😉

Nu kan jag inte komma på mer, lägg gärna in kommentarer om ni saknar något. Och nu är brödet färdigbakat, dags att ta ut det då! Nu ska jag färga håret julrött!!

Äpplekakan

Nu är tentadimman över igen, dax att mata bloggen. Denna period har varit tuff med två kurser som krävt mycket tid. Java-programmering var alldeles för kompakt (för lite tid, för mycket input och på tok för mycket strul). Videoproduktion var däremot galet roligt att jobba med, något jag kanske kommer att satsa på också…

I den sista filmen vi skulle producera, som också var slutuppgiften, skulle vi göra en reklambaserad film, dvs gjord som en banner. Jag valde att göra en instruerande film, inom tema mat! Så oväntat… Jag har ett simpelt kakrecept, det kräver knappt tio minuters arbete, ugnen gör resten och succén är given. Jag vet inte om jag skrivit om den innan här, eller om jag lagt ut receptet för den delen. Det blir isåfall en repris, jag har länkat min film till min blogg.

 

Gunillakaka

3 st äpplen

100 g smör

1/2 dl flagad mandel

4 ägg

4 dl strösocker

2 dl vetemjöl

1 tsk kardemumma

kanel

 

Ugn 175 grader.

Smält smör och mandeln i ugnsfast pajform, ca 25 cm i diameter, i ugnen. Låt det svalna i kylskåp. Vispa ägg och socker poröst. Rör i mjölet och kardemumman. Skala och klyfta äpplena i smala klyftor (låt de ligga i citronvatten, så missfärgas de inte). Häll över smeten i formen. Lägg i äppleklyftor, strö över kanel. Grädda 30-40 minuter. Vänd kakan på ett fat. Servera med vaniljsås eller glass.

Grundreceptet är utan äpple och kryddorna, och den är lika god så också kan jag säga!

Jag kommer att länka till filmen så småningom, men kanske det är för tidigt ännu, det är ju trots allt en examinationsuppgift…

För att förena nytta med nöje passade jag på att även göra äpplemos. Detta gjorde jag givetvis innan jag började filma. I filmen har jag bland annat  en korg fylld med nyskördade äpplen, som jag tänkte ha med i filmen. Efter mostillverkningen startade jag mitt filmande, minidiscen var full och jag var ju tvungen att lägga över de filerna som låg i den. Där fanns också lite filmat från trädgården, med höstlöv, äppleträd med mera, filmat en solig höstdag. Gissa vad denna person lyckades med!!

 

Bloggtorkan är konstant…

Jag skäms för mitt förra inlägg, om vädret. För det första har jag totalt noll intresse av att kolla vädret. Det får liksom dagen avgöra, inga prognoser klarar av att pricka in rätt väder ändå. Trodde att väderlänken skulle hamna som en liten ikon på sidan, inte som ett inlägg. Dessutom visar den ju i Fahrenheit, totalt meningslöst!

Eftersom jag nu gör allt för att kringgå viktigt javakodande, kan jag väl likabra mata bloggen nu också. Sen-ska-jag-ta-hand-om-programmering-a-la-java…

Igår firades Hanna 30 år med släkten och där sorterar ju vi in. Trevligt att träffa föräldrar, syskon, kusiner, mostrar, barn, exfruar mfl. Lite familjen Taikon, som Hanna gärna kallar sin familj för… Jag är dock lite avundsjuk för kommande helg, då den är ämnad för deras vänner och bowlingkväll. Hade varit minst lika kul… (några av vännnerna är programmerare, jag hade gärna nördat in på det ämnet med dem).

Min ångest inför javakod är ihärdig, så jag fick stor lust att göra ett unikt grattiskort till Hanna. Väldigt roligt att illustrera något som är helt anpassat för föremålet ifråga. Temat på kortet blev ju många bollar i luften och motsatsen slappna av. Egentid är ett ord som man hör väldigt ofta från Hanna numera, och ansiktsbehandling/massage fanns på önskelistan och det var en av presenterna från oss.

Stress kontra harmoni är ju också temat i den känslofilm jag ska producera i kursen som går parallellt med programmeringskursen. Hanna är den självklara skådespelaren till filmen. Vi skall till stranden på Näset i eftermiddag och filma harmoni. Ska också filma i Västra Hamnen en kväll. Det roligaste av allt verkar vara redigeringen, jag längtar!

Jag har fått låna en handyvideocamera av en snäll vän. Väldigt enkel kamera, bara att skjuta, inga inställningar av bländare etc. På gott och ont, men mycket kan säkert justeras i redigeringen.

Okej, nu har jag inga fler ursäkter (förvisso, jag skulle ju kunna stryka min enorma stryktvättshög… eh, nä). Dags att javakoda då! Jag vill tycka om koden, jag vill, jag vill! Jag har ju inte kommit över den där jobbiga tröskeln ännu. Har redan sett några platsannonser som söker javaprogrammerare, så det känns som det är viktigt att kunna… Många apps och spelprogram är baserat på detta kodspråk, ligger liksom rätt i tiden…

Födelsedag…

Hum, det är allvarligt när man har glömt sitt lösen för att logga in på sin blogg… Hela sommaren har bestått av pluggande (så ovanligt) eftersom jag anmält mig till några sommarkurser också, därför denna bloggtorka!

Nåväl, maken fyllde år igår. Igen!… Jag hade inte hunnit handla present och jag hade heller ingen direkt fantasi att hitta någon passande present. Det fick bli frukost de luxe på sängen till att börja med iallafall. Men det blev en del överraskningar ändå under dagen. Vi fick besök av en relativt nyskild vän, och vi trodde väl att vi ”förlorat” hans vänskap pga hans skilsmässa, men uppenbarligen och glädjande nog inte. Han och hans flickvän skulle ta en tur till Österlen och Olof Viktor och blev väl kaffesugna på vägen… Väldigt välkommet initiativ!

Mot eftermiddagen läste jag en av mina favoritbloggar och hon hyllade filmen Inception. Jag tycker actionfilmer är urtråkiga, men när den bloggaren anser att filmen ska vara bra blev jag definitivt motiverad. Snabbt bokades biljetter över nätet, ytterplagg letades upp och vi rusade iväg till Malmö. Filmen var bra. Action blir mycket mer intressant som uttalad fantasi – den blir mer trovärdig då! Och hur konstigt lät inte det…? Hur kan en fantasi vara trovärdig, den behöver inte ens vara trovärdig!!

Samtidigt som jag smusslade med biljettbokning ringde telefonen. Jag skickade telefonen direkt till maken, då jag förutsatte att alla samtal var till honom denna dag. Och det var ju även detta samtal. Ytterligare en glädjande överraskning. Hans syster i Madrid ringde och gratulerade honom. Till saken hör att de inte pratat med varann på ett antal år, så det var därför på många sätt en glad överraskning. Och jag slapp prata spanska för den delen!

Efter bion var vi på Mrs Saigon, jag käkade wokade nudlar med friterad tofu, maken tog nudelsoppan. Jag var väldigt nära att göra som ovan nämnda bloggare, fotografera maten och låta mina bloggläsare ”gissa restaurang”. Men jag hann ju äta upp det först liksom… Trevligt ställe iallafall. Känns genuint och seriöst. Ifjol skulle vi ju besöka denna restaurang på samma dag, men då råkade det vara måndag och det är en urdålig dag att gå ut på, påmindes vi om. Antingen var restaurangerna stängda pga semester eller för att det var just måndag.

Idag håller jag lite sorg, pappa har just varit här och till hans stora glädje fick han nyttjat motorsågen och hugga ner ett av plommonträden. Så nu har vi mer insyn och en luftigare rabatt, kanske rosorna trivs bättre nu… Okej okej, trädet var maskangripet, det var det bästa för trädet ändå, men jag tillhör dem som anser att trädgård ska ha träd, annars är det ju ingen träd-gård! Nu ska vi plantera ett annat träd, men vet inte riktigt vad! Har ni förslag, lägg gärna en kommentar, tack!

Och nu över till databaser, ER-modeller och normaliseringsformer… ehr, lika roligt som det låter? Rätt gissat, väldigt inte alls. Imorgon står det xml, html, javascript på schemat. Igen… Kuligare är det, tack och lov. Skulle vara konstigt annars om man tänkt sig bli webmaster så småningom.

En vanlig dag i Malmö…

Jag läste på Malmö Stadsbiblioteks grupp på FaceBook att de har skaffat en iPad och att man kan få låna den i en timme där.

Denna person var där igår för att testköra denna läsplatta bland annat, jag har ju också diskuterat kring denna i en av mina kurser och projekt på högskoleutbildningen. Jag frågar i informationsdisken var den finns… ”Förlåt, vad sa du? Du menar iPod…?” möttes jag av. De som stod bakom disken hade ingen aning, varken vad det var och att de hade denna ”service”. De letade på deras hemsida och långt om länge hittade de informationen om iPaden, jag blev skickad till andra våningen där lärcentrat och iPaden finns.

Var det inte lite lustigt? Om man jobbar på ett bibliotek ska man väl ha lite allmänintresse, iPad är ju trots allt en läsplatta, det är dess främsta syfte. Borde man inte vara lite allmänintresserad av ämnet om man jobbar bland böcker? Och framförallt, personalen borde väl veta vad som händer på biblioteket, på deras arbetsplats, rent allmänt?

Nåväl, den var redan utlånad och jag hade inte längre tid att vänta på min tur. Det lär väl bli fler besök… Jag gick vidare till vattentornet vid Pildammarna för att se en fotoutställning där några av mina vänner ställde ut. Insåg att inga stadsbussar går hit, konstigt nog, men jag fick en skön promenad och sällskap av stans ankbestånd. Tillbaka till Södervärn, tvärade genom sjukhusområdet. Njöt av det enorma blåregnet som klättrar på en av de äldre husen på området, just denna minns jag då jag fick solbehandling för mitt eksem fär några år sedan. 

Efter detta skulle jag på viktigt stickmöte. Denna gången skulle vi vara hos en av tjejernas nyinköpta koloni utanför Bara, bussar går däremot dit ut. Jag tog mig till Södervärn, de andra tjejerna skulle jag möta upp via bussen några hållplatser efter.

Chauffören var bekymrad för det visade sig att området kring Möllevångstorget var avspärrat. Bussarna fick istället köra trånga parallellgatan i värsta rusningstrafik, det var roddigt kan jag säga.  Det visade sig att det hade varit skottlossning, tre personer hade blivit skadade. När jag läser tidningen idag, ser jag att det är inte långt från där en av mina vänner bor. Tror jag får ringa henne och kolla…

 

Lorensdal

Las Chicas Guillermos tog en förmiddagsfika på Lorensdal idag. Jag har varit nyfiken på detta ganska nyöppnade ställe men har inte kommit loss att göra slag i sak. Nu har tentor och plugghetsen för denna plugghäst lagts sig något och någon typ av belöning ligger väl till pass. En frukost a la fransk bistro duger utmärkt för mig!

Det är en gammal bondgård som ligger just utanför Vellinge, som byggts om till ett konstnärskollektiv. Här finns ett mysigt fik med fokus på fransk bistromat, väldigt mysigt. Konstnärer, hantverkare hyr egna rum här där de kan jobba självständigt utan att för den skull verka ensamma. Tack vare att flera är samlade på en plats ger det förmodligen ett bra forum för att visa vad de kan och att de finns. Som ett minimerat koncentrerat konstmässa a la Österlen.

Till Hannas stora glädje fann hon att kaféet var ytterst barnvänligt, barnstol, lekhörna och specialfixad macka gjordes, även vilddjuret Tuva tyckte detta var topp. Vi var först på plats som värsta pensionister och trots regnet hade vi en mysig stund här.

Årets bröllop – Frieriet

Nu kommer det att bli lite följetong här, för jag kommer att prata i några inlägg om Årets bröllop. Nej, jag tänker inte prata om Victoria och Daniel, det bröllopet komer att vara en bagatell jämfört med detta som nyligen varit på Östarps Gästis. Min mans äldsta son, Nicklas och hans Hanna gifte sig den 29 maj.

Och från att ta det från början så krävs ju ett frieri. På min engelskakurs fick vi i höstas uppdrag att skriva en kreativ text och då hade frieriet just inträffat, så ämnet var givet. Jag har inte velat lägga ut texten här tidigare eftersom engelskan inte var helt korrekt, och den svenska versionen som jag nu publicerar ville jag inte visa före bröllopet.

”Klipp det, sa Hanna.

Hon var så trött på det. Hon tyckte det var dax att göra slag i sak, hon gillade egentligen bäst att hålla det kort. Kunde ju kvitta egentligen eftersom hon snart fyller trettio ändå, ansåg hon. Några dagar före jul hade hon bokat tid.

Dock var hon inte riktigt säker på hur hon ville ha det, hon rådfrågade släkt och vänner för att ha lite tips med sig till det bokade mötet en vecka senare. Däremot visste hon att Nicklas inte ville att hon skulle göra det.

Nicklas ringde dagen efter släktträffen, berättade lite kryptiskt att han tänkte överraska henne  med en tripp till Tivoli någon dag… Jag anade att något mer var på gång och vågade därför inte prata med henne över huvudtaget på hela veckan, för att inte riskera att avslöja något.

Fredag eftermiddag kom och Hanna for till frisören. De började diskutera frisyr och de kom även in på om och hur håret skulle färgas. Frisören var väldigt angelägen att färga håret och försvann snabbt till rummet bredvid för att blanda färg. Det hon  även gjorde var att skicka ett sms utan att Hanna märkte något.

Lagom till det var dags att kapa håret stod han då där, i  salongen. Med blanka ögon, hemlighetsfullt leende och händerna bakom ryggen. Och så gjorde han det då. Till slut. Han knäböjde framför Hanna! Sträckte fram en röd ros.

Samtidigt hade Nicklas ordnat så att Linda, Hannas mamma, kunde komma ner för att passa sina barnbarn under veckoslutet. Nicklas och Hanna skulle bara köra hem om först och hämta väskorna packade för övernattning. Hanna ringde givetvis sin mamma för att rapportera om nyheten, när de kom in på tomten kunde hon inte förstå varför det stod en likadan bil som sin mammas där!

Malin och Sebastian (Nicklas barn i värsta tonåren) var hemma, vilket Hanna ifrågasatte eftersom de skulle ju vara i Teckomatorp… Och de undrade i sin tur varför Hanna och Nicklas inte var i Köpenhamn än. Oops!  Det skulle ju Hanna än så länge vara ovetande om…

Och jag var fortfarande helt oviss och enormt nyfiken på hur det hade gått. Såg på FaceBook att Hanna hade hunnit lämna status om att hon skulle till Tivoli! Jag lade en kommentar om hur det hade gått, hade hon klippt det kort, eller? Men fick inget svar av henne. Däremot kom det svar från frisören. Nej, hon hade inte klippt det kort. Givetvis.

Och nu är vi här och får uppleva världens finaste och efterlängtade bröllop. Må ni leva era liv tillsammans lika bra som ni gjort hittills, men nu som man och hustru.”

Jag hjälpte till med att producera menyhäftet och fick lov att lägga in denna berättelsen i den, så jag hade på så vis gjort mitt tal…

Blev impad av mig själv idag!

Har varit i stada idag och fixat naglarna bland annat. Eftersom jag fortfarande inte hittat någon klänning till närstående bröllop fick jag ju scanna av butikerna igen idag. Har inte tid egentligen, men vad ska man göra. Hade ju ändå bokat för naglarna idag så det var läge liksom att uträtta lite andra ärenden då.

Åkte till Entré vid Värnhem, som inte direkt är i centrum. Detta är Malmös senaste nyöppnade köpcentra. Här finns väl de vanligaste butikerna och hade det inte varit för att Skånes enda Mango ligger här hade jag nog inte åkt hit. Mitt sista hopp var lagt till denna shop och halleluja vad de kan leverera! Så nu är klänning inhandlad och därmed kunde övrigt bling-bling matchas in och inhandlas! Kändes riktigt skönt att få ett återfall av klädshopping. De hade dessutom 20% rabatt idag! Vilken lycka! Men nu har jag ont i fötterna, inte bra att ha köpstopp…

Och ni minns kanske att jag letade tidigare efter ett lerfärgat nagellack, som jag i ren gör-det-själv-anda (det är jag bra på) fick blanda ihop själv, (läs om det i Tålamod). Såg nu att IsaDora – som vanligt snabba att haka på trenden – har lanserat ett lerfärgat lack! Var ju bara tvungen att investera i ett. Och när jag kom hem och jämförde så är det exakt samma färg som min specialmix. Nu blev jag lite imponerad av mig själv faktiskt.

Det var nära att det inte hade blivit av med shopping idag heller, för blivande brud ringde imorse och var ledsen, frustrerad och alldeles, alldeles stressad. Jag lovade att hjälpa henne en stund med att ta hand om 1,5 åriga Tuva som är ett stycke mycket vild hjärna! Men det ordnade sig ändå, Tuvas barnglada, snygga och för dagen jobblediga farbror Joakim (han är singel, intresserad någon?) ställde gladeligen upp!

Så nu är jag back i pluggandet igen. Tog en paus nu, men nu är den pausen över.  Back to plugging! Adios todos!