Gott Nytt År

Det är sista dagen på året, jag har just kommit hem från en tredagarsresa i Spanien och tänker nu tillbaka lite på året som gått.

Året har varit verkligt bra!

– Önskeresan till Brasilien blev ju äntligen av. Den gjorde vi för att vi firade femårig bröllopsdag bl a. (läs mer om resan i mina tidigare inlägg).

– Tre resor har vi hunnit med i år: en vecka i Torremolinos i februari, två veckor i Brasilien (Sao Paulo, Foz de Iguazu, Salvador, Rio de Janeiro) i juli, och nu en kortsemester i Spanien (Estepona) under mellandagarna.

– Jag vann nyligen en iPad, som jag från den dag den lanserades bara sååå gärna velat ha. Samma dag som jag vann den, fick jag även kontakt med en tidigare arbetskamrat vars kontakt på sätt och vis också var en vinst!

– Under hösten började jag affärsmingla/nätverka intensivt och under dessa träffar har jag även här fått nya intressanta kontakter och väldigt goda vänner.

Men även lite mindre positiva händelser har markerat 2011:

– Steve Jobs dog, kort därefter dog min f d chef, båda alldeles för unga.

– Utöya var givetivs sjukt tragiskt och så väldigt onödigt.

– Mina studier i programmering gick otroligt dåligt, kanske delvis pga en alltför överambitiöst planerad vårtermin med fyra halvtidsstudier under samma period! Jag har således inte fått examen som webbmaster. Men å andra sidan, råprogrammering lär aldrig bli min kopp av Java ändå…

Det är min summering av 2011, med detta önskar jag alla som läser min blogg ett gott slut och ett gott nytt år!

Annonser

Linkade in…

Jag skulle på en intervju i Skanör i fredags. Fick lite bråttom men hade ringat in busstider i god tid, missade jag en hade jag ändå tidsbuffert för kommande två.

Utanför trappan har vi ett järngaller som inte är nedsänkt. Detta har jag närapå snubblat på tidigare men hittills klarat mig. Idag var dagen det inte skulle ske. Jag kom litegrand utanför med foten på gallret och foten viker sig och jag singlar ner och landar på alla fyra.

Där låg jag och vrålar rakt ut (om grannarna hörde mig så vet ni nu varför). Jag kan säga att det var ett vrål av ren och pur ilska, känslan var starkare än smärtan. Stark och intensiv. Måste fått en rejäl adreanlinkick antagligen. Jag har lyckats med att vika fotleden förut (dock inte vid dörrgallret) och vet vad som väntar. Detta kom så olägligt, jag hade planerat in så mycket under dagen, som nu sumpades av det där eländiga gallret. Reste mig upp och undrade om jag ändå skulle kunna ta mig till bussen. Jag kunde gå och stå på foten så jag valde att linka iväg. Kunde lika bra sitta på bussen och vila än hemma i fåtöljen ansåg jag. Och jag hade i princip ett omslag i form av jympasko som dämpade svullnaden.

Jag linkade sakta fram och fantastiskt nog hann jag ändå i tid till intervjun. Svåraste var att gå av buss och gå i trappor. Intervjun gick förmodligen bra också. Fick iallafall en snackis som kanske lättade upp stämningen…

Första jag gör när jag kommer hem är att flytta gallret, det var sista gången jag tänker ramla pga det! Jag undrar hur många gånger kroppen har i sin buffert att klara vrickningar. Istället för att storstäda, hälsa på en butik i byn, baka bröd etc fick jag istället försöka göra klart en plugguppgift. Gick sådär, nu var smärtan starkare än ilskan… Mitt i allt elände blir jag sugen på gräddbullar, dessa finns i källaren. Finns inte en chans att jag linkar ner för att hämta dem.

Maken ringde och när han hörde hur landet låg, avslutade han direkt sin göranden på jobb och körde hem till mig. Han köpte kvällsmat, lindade min fot, hämtade gräddbullarna i källaren och en käpp, dvs paraply. Det är kärlek det!

Gå och prata…

Det är väldigt lätt att man växer fast med datorn, pluggandet tar all tid. Jag har ett gym snett över gatan, men inte blir jag färdig att gå dit för det. 

Jag har iallafall äntligen hittat en bra träningsform som inte är så krävande varken i tid eller prestation. Och som jag fullföljer! Jag promenerar. Jag har hittat en sorts skog med motionsslingor här i byn. Väldigt skönt att gå kring träd, buskar och få frisk luft om inte annat. Jag går ca 3- 5 km varje dag, gärna på morgonen innan frukost. Och så går jag via centrum mot slutet och plockar på mig dagens Metro och City.

Ibland går jag andra rundor inom byn, man kan ju riskera att bli uttråkad annars… Som i somras – jag gick förbi ett område där jag såg en skylt med ett namn jag kände igen. Jag blev nyfiken och kontaktade personen via mail. Fick svar ganska snabbt och hon var med på en fikaträff. Mötet var uppfriskande, hon hade haft en jobbig period, berättade hon.

Jag berättade om mina promenader och hon tyckte gott vi kunde göra det tillsammans. Så en gång i veckan har jag sällskap på mina promenader. Och vi pratar konstant! Det blir mycket pepp-prat. Det blir en outtalad trigger dessutom, för jag tänker ju inte vara först att backa ur ifall det skulle regna eller annat. Och hon resonerar likadant! Bra promenader är de som blir av med andra ord!

Jag funderade lite på att man skulle ju kunna samla ihop fler och prata, peppa och promenera. Ett sorts nätverkande! När jag surfade runt hittade jag en facebook-grupp som redan hade konceptet – Walk & Talk. Detta har tydligen startats i Järfälla men det poppar upp systergrupper här och där, en i Malmö är visst på ingång. Vi har också ansökt om att få starta en i Vellinge också. Så snart har Vellinge ett nätverkande á la Walk & Talk också…

Mingelet i Malmö…

Ja det står mingelet, för här i Malmö kan vi inte böja ord som slutar på -el rätt. Vi tar därför tunnelen till Triangelen och vi sätter oss på sadelen när vi låst upp cykelen med nyckelen…

Jag var på ett fantastiskt inspirerande jobbnätverkande igårkväll. Ett nystartat evenemang – Meet & Greet – iallafall här i Malmö, startad av väldigt inspirerande Marie Nordström. Syftet är att odla kontakter företag (främst) emellan som ska genera förhoppningsvis jobb/projekt etc. Jag minns inte från vem eller när jag hittade denna grupp, men via nätverkande på facebook leddes jag till gruppen. Jag var själv där i egenskap av arbetslös – eh arbetssökande och hade ändå utbyte.

För ca en månad sedan flaggades det för evenemanget och jag var på väg att strunta i det pga att det kostade pengar. Inga stora summor men jag har hamnat mellan csn och akassa och har fått leva på luft i tre månader. Så inte ens en månadstidning kan jag unna mig (finns på biblioteket att låna å andra sidan). Nu löste det sig så att jag ändå fick vara med och det är jag enormt glad för.

Det första man skulle göra var att fylla i ett A4 som man sedan hängde på sig. Ett gigantiskt visitkort så att säga. Därefter hölls det några korta föredrag bl a om hur man minglar bättre. Vi fick ställa oss i två ringar – en yttre och en inre – och vi skulle stå mot varandra så vi kunde konversera. Den inre ringen skulle sedan flytta ett steg åt vänster, till förmån för en ny runda presentation. Varje presentation skulle ta 3 minuter – 1 för att kort presentera sig själv, 1 för den andras presentation och den sista minuten var ämnad för att se om man kunde få ihop ett samband/samarbete. Kändes det korta presentationen intressant, bytte man visitkort och/eller letade upp personen senare för att prata mer.

Ens egna presentation skulle svara på tre frågor: Är? Kan? Vill? Dvs vem är jag, vad kan jag och vad vill jag göra. Inte så lätt att bryta ner ens mål i en kort och koncis devis, men det är absolut viktigt. Varenda smart företag gör det. Och precis lika viktigt i jobbsökande om man så vill bli anställd eller få nya kunder. Man har ju bara några sekunder på sig att vinna mottagarens intresse så det gäller att fånga upp den snabbt. Däri inte sagt att man inte kan prata/informera mångt och mycket sedan, har man väl väckt intresset är dörren öppen för hur mycket information som helst. Men det är de första sekunderna som äger.

Och maxivisitkortet var ju uppbyggt ur samma tanke. Förvånande nog pratade jag knappt om att jag vill jobba med illustrationer, måste verkligen ta tag i det där. Det blev ett väldigt tjattrande och ljudnivån steg rejält. Lokalen var lite ekig och ljudet studsade för mycket emellanåt, tyvärr. Det var ibland svårt att höra vad som sas.

Jag var också på ett frukostmingel i tisdags – She Creatives – också en grupp jag letat upp på facebook. En grupp som främjar nätverkande för kvinnor inom kreativa yrken, främst då reklambranschen. Minglet är en gång i månaden på Lilla Kafferosteriet (de har stans bästa kaffe) och där fick jag ihop två nya kontakter, bl a en art director. Hon letar efter en copywriter och jag skickade den kontakten jag fick igårkväll vidare från en copy, till henne. Så kan det gå. Den copyn kände jag direkt att jag hade kunnat jobba med i framtiden. Får väl fixa en fikaträff…

Sedan blev det kaffe och macka och givetvis fritt minglande utan styrning av fantastiska Angeli Sjöström från ProcessRum, som nu hade lärt oss mingelteknik. Jag pratade slumpvis med några och kunde ändå få ut givande utbyte/tips även om de ur det första intrycket kanske inte var intressanta för mig. Jag är öppensinnad och oftast oblyg och vill absolut inte utesluta någon ur en grupp, så därför kan man väl förklara de slumpmässiga mötena. Och så givande det var då!

Jag hann givetvis inte prata med alla (vi var kring 80 pers) men jag fick en samling visitkort med hem. I princip alla av dem kan jag så småningom odla något med. Jag fick såklart ingen anställning igår, men jag fick några rejält bra tips från några av dem så jag har definitivt inte förlorat något av kvällen.

Jag sitter kopplad till datorn hela dagarna och jag är inte beroende av den, jag kan klara några timmars socialiserande på riktigt också… Men bussen har aldrig gått så långsamt hem och jag har aldrig längtat så för att komma hem till datorn och återkoppla mina kontakter. Mingla är ju en sak, men ofta glömmer man det viktigaste – att följa upp kontakterna efteråt. Så självklart egentligen, men som man tydligen ändå glömmer.

Mötet var peppande och jag drivs fortfarande av energin från igår. Hoppas verkligen det blir fler möten av!

Nollåttor…

Jag prenumererar på diverse jobbsökarsajter, även via Twitter, Facebook, Linkedin, bloggar etc.

Ofta ser man annonser som inte anger var de är baserade, man får helt enkelt leta sig fram en hel del klick bort. På sin höjd kan man hitta en gatuadress (tex Storgatan, Kungsgatan, Torggatan… gatuadresser som de flesta städer har). Egentligen är det ju i dessa fallen onödigt att ange stad för det är ju givet att adressen är i huvudstaden om inget annat angetts. Sverige hava tydligen inga andra kommuner än Stockholm!

Egentligen borde det vara oviktigt idag – i Sverige. I detta land som är ett av de mest uppkopplade i hela världen. Efter att ha pluggat i två år på heltid och distans (där allt har skett via internet, även grupparbeten) förstår jag inte varför distansarbete fortfarande är så unikt. Redan när jag gick i högstadiet (och det är läääängesedan) pryade jag på ett företag i Lund som faktiskt hade anställda som jobbade hemifrån. Det var framtiden sade de. Jahapp, nu är vi i framtiden och inte ser jag spår av att det har slagit igenom. Trist tycker jag.

Givetvis är det personliga mötet oslagbart, men den största tiden av arbetstiden jobbar man faktiskt självständigt, i synnerhet i min bransch (jag förstår såklart att alla branscher inte kan skötas på distans). Kundmötet ger så mycket mer, men dessa möten sker ju trots allt inte under hela arbetsprocessen. Idébollande, spontantankeutbyte, inspiration kan lika väl uppstå via Skype, MSN, FaceBook-chatten som snacket vid kaffeautomaten eller i fikarummet. Minst lika socialt.

Hackad?

Ifjol gifte sig bonussonen och jag fick äran att fixa menyhäfte (innehållande meny, historik, visor etc) och även ansvara för presentönskelistan. Till denna skapade jag en blogg där jag lade upp önskelistan och där gästerna sedan kunde via inlägg meddela vilka av presenterna de ville köpa. Inläggen publicerades inte förrän jag läst dem innan.

Bloggen finns kvar (jag har glömt att ta bort den), och jag får med jämna mellanrum fortfarande inlägg, men de är ju uppenbara spam. Fick ett senast idag och tyckte det var komiskt med tanke på adressen…

En ”hacker” med en sådan adress gör mig smått road och tacksam att jag valt att moderera inläggen före publicering. Möjligt att det inte är spam etc, men bara det att det landar mail i bloggen över ett år efter evenemanget gör det ganska uppenbart att det är något lurt.

De flesta bloggleverantörer har spamskydd, så även WordPress, men just på den bloggen har jag inte aktiverat det, och härmed har jag flaggat för vikten av att aktivera det skyddet.

Livselixir…

Rapport ska skrivas, vad kan passa bättre än igångkickande kokosvatten?!

Tidigare i år provade jag bikram yoga vilket jag gillade skarpt, mot alla odds. Jag vill ju träna i korta intervaller, helst en halvtimme per gång och jag vill undvika att svettas då mitt eksem triggas igång av det.

Så kom då bikram yogan in i mitt liv, 1,5 timmes träningspass i 40-graders fuktig lokal. Inte en torr fläck på kroppen efter halva passet, kan jag säga. Men svettningen verkar välgörande, giftet som orsakar eksemet verkar dras ur kroppen och värmen gör att man kan tänja ut mer. 90 minuterspass känns inte så långt…

Efter passet sitter de flesta och svurpar på kokosvatten (att dricka under passet känns faktiskt inte riktigt bra), detta gjorde mig ju nyfiken. Det var framförallt väldigt gott, inte sötsliskigt alls som min fördom var. Snarare en mild friskhet som banan, slanggurka. Så nu är jag alltså beroende av denna dryck och den inte bara smakar gott, den känns faktiskt nyttig och uppiggande också.

Rapporten för examenskursen känns lite mer inspirerande efter en dos (500 ml) kokosvatten. Dags att köra hårt igen!

20110518-165625.jpg