#12 Forskaren

Jag blir nu frånkopplad sprutkanalen, skall nu få antibiotika i tablettform istället. Kroppen svarade tydligen inte så bra på det, jag får senare en ny ”infart”.

Jag har även dåligt kaliumvärde och får en spruta rakt in i låret. Ser brutalt ut när de sticker in den! Jag fick välja mellan magen eller lår.

Läkaren frågar om jag vill vara med i ett besök i utbildningssyfte. Jamen såklart jag vill! På eftermiddagen skulle de då komma. Eventuellt ska jag också få åka hem idag.

Lunch. Ingen vegetarisk lunch hade tydligen beställts. Jag fick istället äta dagens fisk; gubbröra med torsk. Det var helt ok, men jag kunde inte äta hela portionen. Fick lämna hälften och skämdes, jag hatar att kasta frisk mat. Ögonen ville visst mer än magen och kommunikationen dem emellan var inte riktigt synkade ännu. Jag visste inte riktigt hur mycket jag orkade äta än. Hade som sällskap Fru Tjocktarm och en annan dam som också opererats för blindtarm. Fru Tjocktarm skulle också få åka hem idag.

Mot eftermiddagen kommer så forskaren, Bengt Jeppson (tror jag), och hans adept. En kvinna i kanske fyrtioårsåldern (kommer inte ihåg hennes namn). Förmodar att hon läser till läkare (specialist kanske?) och hon skulle göra diverse vanliga tester, bl a känna på magen. Hon tog blodtryck med en gammal hederlig apparat, hon pumpade upp den manuellt. Jag har alltid tyckt det känns obehagligt, känns som underarmen ska sprängas i bitar. Trycket i de automatiserade är på så kort tid så man hinner aldrig reagera.

Jag passade på att fråga om jag behöver äta på ett speciellt sätt nu när blindtarmen är borta och vad för funktion den har egentligen. Fick väl inget bra svar på någon av dem, mest förvånade eller oförstående verkade de vara kring eventuell mathållning. Ät som vanligt, tyckte de.

Boken jag fått av Majlis – Charmen med tarmen – låg synlig och forskaren kommenterade den; ”Bra bok, gillar du den?” I den hade jag hunnit läsa att blindtarmen tar hand om immunförsvaret, i övrigt stod det inte mycket mer om den. Hum, är det så att mitt atopiska eksem blir aktivt igen nu då?

Jag promenerade mina rundor i korridoren. Korridoren täcker två avdelningar, alltså har den två matsalar. Upptäckte att man inte behöver beställa vegetariskt på den sidan! Så till kvällsmat blev det morotsbiff med myntasås, det var alldeles jättegott. Bad om halv portion och det var precis lagom.

Efter kvällsmaten sitter Fru Tjocktarm på sängkanten och tittar på sina ben, de har svullnat upp rejält och hon frågar personal om det är ska vara så. Nej det skulle det ju inte. Skynket dras för, fem-sex sjuksöterskor drar i sladdar, sprutor och pumpar etc. Hon hade fått lungödem och fick alltså inte åka hem idag.

Herr Tunntarm fick operationstid och åkte iväg på natten. Herr Magsår grymtade, rapade och fes som vanligt…

Vid sovdags hade personalen minsann glömt att släcka ljuset i taket. Herr Magsår som ligger närmast salens dörr muttrar över att lampan är på och han kan inte sova. ”För jävligt” gnäller han. Jag säger till honom att han kan väl resa sig upp och släcka då! ”Nej, han vet ju inte var knappen är!” Jag blir irriterad, visst kunde jag gå upp och släcka, men det var så löjlig kommentar så han kunde gott ligga där och lida…

 

Annonser

#11 Fastan över?

Det är tisdag morgon. Mina värden har nu blivit så mycket bättre. 

Jag får fortfarande inte äta frukost. Kravet är att magen ska leverera. Sur blev ju jag, får jag inget att äta blir det ju heller inget resultat. Droppet aktiverar inte direkt magen.

Läkaren kommer och resonerar med mig och hon får till slut ge efter. Hon tycker då att jag kunde ta lite Proviva men den var tyvärr slut. Nestlés näringsdryck var plan B, men det ville jag verkligen inte ha. Nåväl, jag kunde få en tallrik Hjordnära Vaniljyoghurt då. Och oj så god den var! Jag har ätit den innan under vistelsen, men nu kom ju smakerna fram ännu starkare. Allt runtomkring blev i fyrfärg liksom. En halvtimme senare var det så dags för toalettbesök.

Jag duschade, gick mina varv i korridoren. Funderade lite på att äta det vegetariska alternativet, lagom lättsmält typ. Jag fick veta att det skall beställas dagen innan. Så jag beställde till onsdagen. Min lunch denna dag blev istället potatismos och en klementin. Lagom lättsmält.

Jag blev nu också befriad från katetern, droppet och syrgasen var jag inte heller längre kopplad till. Värdena är nu normala och jag har gått ner ytterligare några kilo!

Herr magsår får visst också gå upp och röra sig. Det innebär till exempel att han får gå på toaletten själv. Tyvärr är han inte vidare renlig och prickar sisådär och tvättar sig inte efteråt. Man får sprita allt innan man går in där. Jävla svin, rent ut sagt!

Fru Tjocktarm är urtrevlig, hon har jobbat med kosmetik minsann. Hon hade legat här några dagar mer än jag. Tjocktarmscancern hade hon haft länge, men den hade upptäckts försent. Tragiskt.

På eftermiddagen får jag besök av Agneta. Hon har ett snyggt läderfodral till datorn, en bok och ett gott choklad (med hallon i) till mig. Boken var Jag är Malala. Jag har inte läst den än, jag är fortfarande ganska matt och dåsig. Medicinerna gör väl sitt till, och kroppen behöver väl all energi till att läka. Vi pratar på och tiden bara rusar iväg. Klockan är halvåtta på kvällen då sjuksköterskan (den nitiska) kommer in och säger ifrån. Hon är röd om kinderna, hon är nog ganska irriterad på oss… Agneta går hem, jag ber om ursäkt till sjuksköterskan.

Den här dagen skulle jag egentligen vikarierat som textillärare, vilket var bestämt redan i december… Så bidde det inte.

#10 Plötsligt händer det…

Jag drömde! Inget jättekonstigt eller helgalet men jag minns det helt.

Jag var och shoppade i ett H&M. Lokalen var en före detta teater (på riktigt finns t ex en Zara i Murcia, Spanien som förvandlat en teatersalong till modebutik, mycket pampigt). De höll på med en påkostad kampanj som visualiserade lyx, glamour, elegans. Färgerna var i beige, aprikos, benvitt. Siden, pärlor, pälsbrämat, cashmir… Antika rustika möbler i mörkt trä som dekorelement. Jag kom i kontakt med dekoratören, vi pratade en stund och hon behövde hjälp med att hämta ett litet bord på vinden. För att komma åt bordet måste man klättra upp på en stege som inte räckte ända upp till vindsluckan, det var kanske en meters avstånd. Man måste alltså ta ett jättekliv. Jag kunde ju tyvärr inte hjälpa henne, eftersom jag nyss opererats… Någon ropar mitt namn.

Någon tar i min arm och säger mitt namn några gånger. Sjuksköterskan alltså. Klockan är halvåtta på morgonen och det är dags för de vanliga proverna med blodtryck, puls osv. Jag känner mig bubblande glad och berättar min dröm för henne. Hon lyssnar väl måttligt road men konstaterar att mina värden har börjat bli något bättre.

Upptäcker att aptiten är tillbaka. Aptit hade jag ju inte haft på en vecka, vilket är konstigt för mig. Jag har alltid aptit! Det är skillnad på aptit och hunger. Aptit är när man längtar efter smaker, hunger är när man inte är mätt. Jag är beredd att gå och äta frukost, men får beskedet att jag skall fasta idag. Får ens inte dricka mer än för att svälja ner medicin. Personal tycker att jag har fått färgen tillbaka i ansiktet – ett friskhetstecken tydligen. Jag tar en dusch istället och retar mig lite på att det bara finns schampo men inget balsam. Parfymfritt såklart. Jag använder inte shampo, håret blir bara torrt och omöjligt att kamma ur. Går några varv i korridoren några gången under dagen. Personal berömmer mig för att jag är så flitig. Passar på att väga mig, jag har gått ner de där sex kilona.

Jag får antibiotika intravenöst tre gånger om dagen, vilket gör mig dåsig. Man får först lätt frossa av den, sedan kommer tröttman. Jag sover, läser lite bok, kollar av mailen, slötittar på tv, kollektivflöjtar, bläddrar i tidningar. Sover lite till.

Den fjärde patienten hade anlänt till salen, en kille i trettioårsåldern. jag var alltså inte längre yngst i rummet. Han visste inte riktigt vad han hade för konkret magproblem men skulle röntgas så småningom.

Vid lunch höll jag honom sällskap. Det serverades tre olika grytor, kommer ej ihåg vad de innehöll, men det fanns tre varianter; en grön grytröra, en röd röra och en brun. De var ganska finfördelade och för mig påminde de mig utseendemässigt om något helt annat och jag sörjde inte att jag inte fick äta. Killen hade tagit den röda röran tillsammans med ris och jag kunde knappt titta på hans tallrik utan att få smärre kväljningar.

På kvällen, då matvagnen rullades in, fick jag faktiskt lov att dricka lite. Jag valde tranbärsdricka. Sjuksköterskan är helt säker på att den ska späs med vatten, vilket inte gör mig något. Den var betydligt godare så. Herr magsår var som vanligt butter och ville ha sitt kaffe med fem sockerbitar till. Jag viskade till sjuksköterskan om gårdagen och hon följde tricket. Nästan. Hon lade två sockerbitar sidan om till honom istället för att hälla dem i kaffet, varpå hon fick en utskällning av gubben. Jag fick lite dåligt samvete, det var ju inte min mening att hon skulle få skäll.

#09 Söndag

Läkarna trodde väl att jag skulle åka hem idag, men mina värden var stabila, dvs väldigt dåliga.

Så jag fick stanna kvar. Jag promenerade kanske två varv i korridoren idag. Kände mig fortfarande smått illamående och magen hade inte levererat. I korridoren finns en våg och jag skulle vägas. Jag hade gått upp sex kilo! Hur kan man göra det av att äta inget och bara ligga och sova hela tiden?

Till lunch hade jag att välja mellan kalops och rökt kassler. Inget av det kändes direkt aptitligt, men tänkte att jag behöver äta något. Kassler är ju rökt och jag valde bort den just därför. Kalopsen åt jag kanske hälften av, den var inte optimal heller. Oxkött är för kraftig mat. Andades för dåligt i vanlig ordning och fick använda flöjten för att försöka få bättre värden och slippa syrgasen. Vilket jag inte slapp.

Föräldrarna kom på besök. Precis när de kom, var det rond och det beslöts att jag skulle röntga lungorna. Nu! Så föräldrarna fick sitta kvar på salen medan jag rullades ut för röntgning.

Sjukvårdspersonalen hade tydligen hört konstiga ljud från mina lungor och eftersom jag inte andades normalt ville de kolla av så att det inte var något fel på lungorna. Skiktröntgen igen, det sprutades in kontrastvätska intravenöst igen. Denna gången blev det dock ingen kaskad från mig…

Föräldrarna hade med sig bl a en påse chips (smaksatta med kantarell). Rester från bjudning de hade haft kvällen innan. Visserligen är jag chipsoman, men just nu var det inget jag kunde äta. Den åkte hem med maken (och den ligger fortfarande kvar i skafferiet, öppnad påse till trots).

Pappa tyckte jag hade gått upp i vikt, trodde nästan jag var med barn!! Jo, han hade ju rätt i det förvisso. jag hade ju inte fått tömt magen på en vecka. Såklart blir man svullen av ingreppet. Men jag har inte haft mens sedan tre år så gravid var jag ju verkligen inte…

Mot eftermiddagen kom Majlis. Hon hade svårt att hitta till entrén förstod jag. Det hade snöat och var väl också lite svårt att gå normalt i snöslasket. Hon har själv problem med tarmarna och hade en intressant bok med sig om just tarmar: Charmen med tarmen. En roligt skriven bok, mycket läsvärd. Läste bl a att saliv är smärtstillande.

Vid åttatiden på kvällen kommer personal med kvällsmål på en rullvagn. Te, kaffe, näringsdryck, kaka, minimackor mm. Jag valde tranbärsdryck. Buttre gubben ville ha kaffe med fem sockerbitar och en kaka. Borde han inte dra ner på sockret om han har magsår, tänkte jag… Sjukvårdaren hörde inte så noga, han hällde en sockerbit i kaffet och serverade gubben. Gubben drack upp sitt kaffe utan kommentar.

En timme senare var således sovdags. Denna kväll var det en nitisk sjuksköterska. Alla persienner skulle dras ner, inget fönster fick vara öppet. Hon påpekade att jag skulle ta av mig strumporna. Ok, men varför, undrade jag. På grund av trycksår, menade hon. Nåja, strumporna man får från sjukhuset kan omöjligt ge trycksår, de spänner inte överhuvudtaget. Jag är inte knusslig, jag lydde och tog av dem.

Klockan tolv hade jag fortfarande inte kunnat komma i sömn, jag bad om en sömntablett. En timme senare hade jag i princip bara stirrat i taket, och bad om en tablett till. Det blev ingen sömn ändå. Jag hade ju ont i magen och ville egentligen bara få ut det som fortfarande fanns i tarmarna. Jag gick på toa men inget hände. Tog spypåsar med till sängen, satte mig vid sängkanten och inväntade resultat. Inget hände. Det har aldrig någonsin varit så svårt att få igång magen. Jag funderade på hur gör bulimiker egentligen? Nä, stoppa fingrarna i halsen kan jag bara inte. Ok, när hundar kräks så skjuter de huvudet fram och tillbaka. Jag provade. Och så formade jag munnen för att uttala U och sen Ä. Voila, det funkade!

Jag spydde nog sex gånger. Kanske fyra liter? Färgen var mörkbrun och smakade otroligt bittert. Det sista smakade t o m lite kaffe… Stackars salkamrater, som fick lyssna på mina ulkningar den natten.

Kanske fyra på morgonen, då jag ulkat färdigt, kom personal och satte en sond genom näsan för att kunna tömma ut resten av maginnehållet. Konstigt nog kunde jag nu äntligen somna.

#08 Tjoflöjt!

Det är lördag, dagen efter operationen och jag fick nu lov att äta i matsalen. 

Så det var bara att resa sig upp för att gå till matsalen två salar bort. Inget lätt projekt, magen värkte. Det kändes som jag hade en betongkudde hängande utanpå. Dessutom hade jag droppet och katetern att handskas med också. Det var små sakta steg ut dit. Krävdes viss teknik att ta sig ur sängen utan att använda magmuskler.

Jag åt en bit av en macka med pålägg, drack lite kaffe. Inte mycket. Blev lite illamående, vilket gladde mig – då skulle jag bli av med allt som var kvar i tarmarna. Gick på toa och kräktes, men det var bara frukosten som kom ut, obearbetad. Jag tvättade av handfatet så gott jag kunde med handsprit etc, kallade på sjuksköterska som fick göra resten av saneringen.

Jag lade mig i sängen, mådde inte så bra. Mina värden var som vanligt i botten. Jag fick en ”flöjt” som jag skulle blåsa ut i för att få bättre syresättning. Damen mittemot hade också en sådan så vi kollektivflöjtade. En gång i timmen, tio blås skulle vi göra. Betydligt roligare när man är två.

Personalen propsade på att jag skulle promenera lite på avdelningen, jag kan inte bara ligga hela tiden. Så jag tog ett varv med droppställning och katetern i koftfickan. Ett varv som var som att bestiga ett berg.

Maken och bonussonen kom på besök och hade med sig diverse saker som jag inte kan leva utan, såsom dator, ipad, hörlurar etc. Han hade också tagit med sig en bok (som jag började läsa i, men orkade inte läsa så mycket mer); Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett Ikeaskåp. En galen berättelse som påminner om Arto Paasilinna eller Hundraåringen.

Bonussonen är ju sjuksköterska och kände alla som jobbade på avdelningen. Han pluggar nu till anestesi.

Jag åt ingen lunch eller kvällsmat. Jag fick istället en näringsdryck. Det fanns Proviva och Nestlés att välja på. Proviva innehåller för mycket socker tänkte jag och var lite nyfiken på Nestlé. Valde en med vaniljsmak. Det blev min kvällsmat. Jag borde antagligen ha valt Proviva istället, för denna var än mer söt. Vaniljsmaken låg kvar i munnen även efter att ha borstat tänderna! Då har jag smakat det och kommer aldrig mer inta näringsdryck från det företaget.

Jag fick lite sura uppstötningar vilket jag tydligen får när jag druckit för mycket mjölk. Klockan 21 eller 22 (lite olika beroende på sjuksköterska) ska det sovas. Lampor släcks, persienner dras ner, tv stängs osv. Det är lite tidigt för mig och även om kroppen är utmattad så är inte hjärnan riktigt med på att hoppa på sömntåget ännu. Jag kan dessutom bara ligga på rygg, vilket jag aldrig gör. Det finns ändå inte kraft att vända sig och det gör dessutom ont i magen om jag alls lyckades vrida mig det minsta. Så den enda variation på sovställning var att ha huvudet till höger eller vänster, armarna upp eller ner… Det tog väl någon timme innan jag väl somnade.

1005906_10153899130251212_2334260053024528401_n

#07 Uppvaknandet

Operationen skulle ta en timme, sade läkaren. 

Det vet jag förstås inget om, jag vaknade nog upp vid lunch. Jag låg tillfälligt på en annan avdelning i väntan på att få plats på rätt avdelning. Det är nu fredag.

Nu hade jag återigen uppkopplats med dropp, syrgas och även kateter. Mot eftermiddagen blev jag placerad i sal, fyra platser. Jag fick fönsterplats och hade fin utsikt mot den nya runda sjukhusbyggnaden. Jag bodde på Kirurgen avd 8, våning 6, sal 7.

Ganska snart gjorde sig rumskamraten liggande mittemot vid fönstret sig hörd och hälsade på mig, hon undrade vad jag hette. Hon hade tjocktarmscancer, jag tror hon hade legat här en vecka. En trevlig äldre dam.

På min sida låg en äldre man som hade magsår. Han hade tydligen nyss också kommit hit. Han var sur och tvär. Muttrade mycket och brydde sig inte om låta bli att harkla sig ljudligt. Och inte dämpa diverse andra kroppsljud heller.

Även här blev ju vi nyanländna kollade en gång i timmen. Jag skrattade tyst åt gubbens kommentar när de tog sig an honom: ”Ah näe, ska ni sticka mig nu igen! Man är ju som en jäla nåldyna!” Lite humor hade han under all den där butterheten.

Jo många nålstick har man fått, bara de där s k infarterna har jag nog fått nya tio gånger under veckan…

Alla mina värden var dåliga. Blodtrycket var extremt lågt, jag har visserligen vanligtvis lågt blodtryck. De frågade om jag rökte (igen)!? Jag hade feber. Pulsen var för låg och min syresättning var också för låg. Jag andades ju inte fullt ut. Nej, kanske inte så konstigt; jag hade visserligen inte ätit något på tre dagar, men heller inte tömt tarmarna på en vecka heller.

Vid ronden berättade läkaren att min blindtarm hade brustit och de hade fått öppna upp magen från naveln och ner för att kunna rensa upp. Nu var dock min blindtarm borttagen och han tröstade mig med att nu behöver jag ju inte oroa mig för att få blindtarmsinflammation igen… Mellan raderna kunde jag ana att de tyckte jag hade hög smärttröskel.

Jag fick lov att äta soppa. Antingen champinjon-, sparris-, broccoli-, eller tomatsoppa. Jag valde tomatsoppa, tänkte att den inte innehöll mjölk eller grädde. Det kändes lite för kraftigt med mejeriprodukter nu. Tomatsoppan var givetvis utblandad med mjölk/grädde – inte riktigt kombon jag gillar i vanliga fall heller – det blev några skedar av den. Den var ju inte god, säkerligen pulversoppa.

Maken kom och besökte efter jobb, han tog med hem sig de kläderna jag hade haft på mig när jag kom in. Han skulle komma igen dagen efter och han fick en lista på vad jag ville ha. Han besökte mig varje dag, såklart.

#06 Natt och matt

Jag hade nu blivit röntgad och det skulle ta ungefär en timme innan de kunde se på plåtarna. 

Jag blev förd (i sängen) tillbaka till sängväntrummet. Blev väckt en gång i timmen för provtagning. Vid 02 kom läkaren och berättade att jag skulle opereras vid 03. Han berättar att de går in via titthål på tre ställen och ritar ut med penna var på magen – i höger sida, naveln och rakt ner till nedre buk.

Fortsätta sova och invänta operation.

Klockan fyra på morgonen väcktes jag och blev förd till operation. Anestesipersonalen var jättetrevliga och positiva, skämtade och höll på. Allt för att lugna ner en. Jag var förstås inte direkt orolig, mer lättad över att få bukt med buken. Att det skulle vara blindtarmen hade jag inte alls tänkt på, den enda tanken som nått mig var att jag faktiskt inte opererat bort den. Inte genomlevt sådant här större ingrepp alls.

Jag fick först lite lustgas och sen narkos. Jag räknade till åtta och sedan var jag borta.