Utflykt till Dunkers

Jag gillar Camilla Thulin och hon har nu utställning på Dunkers i Helsingborg.

En god vän till mig som är stylist hängde med mig igår, en utflykt för två nördar. Vi brukar kommunicera via chatten på Facebook, så också denna gång. Eftersom vi är klädnördar gick halva nöjet ut på att diskutera vad vi planerade att ha på oss. Mia, skulle ha en skjortblusklänning i geometriskt mönster med mycket färg. Jag meddelade att jag skulle ha en paisleymönstrad  klänning i turkos, rosa, orange, därtill en sammetskavaj. Ceriserosa strumpor till – jag har insett att det är höst, trots det vackra vädret. Mia vägrar hösten, därför blev det klänningar, för oss båda.

Mias klänning.

Vi åkte tåget upp, landade i Helsingborg i god tid innan den guidade visningen skulle börja, så vi traskade lite på gågatan. Mia köpte en gosig poncho i en butik. Vi skrattade båda  åt expeditens makeup (när vi kom ut ur butiken, vill säga…). Värstingvarianten, dvs tjockt med mascara, för mycket solpuder och Nivea-vita läppar. Är det något jag tycker är fult är det den här s k nude-trenden på läpparna. Det heter ju att ljust förstorar, men att måla läppar i samma färg som huden gör att läpparna försvinner, munnen blir bara ett streck liksom. Urfult ju! Vita läppar blir inte bättre för den delen. Vill man framhäva rynkor så ska man klart köra den varianten, inte annars…

Vi hann också käka på Dunkers innan, vi satt ute inlindade i filtar. Solen sken även om det fläktade svalt, och sitta inne kan man ju bara inte!

Den guidade visningen var såklart intressant, men vi hade kanske hoppats på en kunnigare guide. Jag tror inte hon hade större koll på tygkvaliteter, sömnadsteknik etc. Videos visades från Army of Lovers, helt galna. Musiken är sisådär, men de måste haft fantastiskt kul när de skapades. Att bara titta på klippen och hur de är gjorda är största nöjet.

Camilla Thulin älskar vintage (femtiotalsklänningar) och kaftaner. Helt min stil! Jag hade ceriserosa kaftan när jag gifte mig. Lät en duktig sömmerska på Bergsgatan (Malmö) sy upp den i thaisiden. Hon har förresten en blogg tillsammans med Karina Eriksson Wärn – Oss Granntanter Emellan – den är tydligen i träda just nu, men det hindrar ju inte att läsa tidigare publicerat. Och så hittade jag hennes nya blogg här!

Mia och jag kommer dessutom kanske att jobba ihop i ett projekt under hösten. Kan inte berätta mer just nu, förrän jag vet mer. Ett annat uppdrag är eventuellt också på ingång, att sy. Som sömmare. Hatar att skriva sömmerska, varför ska ett yrke könas?

Köpte med mig hem ett skissblock. Snygg design på utsidan, halva priset. Design Maria Holmer Dahlgren. Butiken i museet ska stänga, därav priset.

Diagnoser

Efter att ha sett den fina filmatiseringen av Kerstin Thorvall blev jag nyfiken på denna författare.

Jag har faktiskt inte läst hennes böcker vad jag vet. Minns att mamma har en bok, men jag vet också att hon inte gillade henne direkt. Kanske därför jag inte heller brytt mig om att läsa heller. Men så gick jag till biblioteket och lånade två av hennes böcker. Den ena handlade om att dansa och den andra om hennes mamma.

Det är väldigt mycket snack i min omgivning om diverse diagnoser och i synnerhet om bipolaritet. Så Kerstin Thorvall är i mitt fokus just nu. Hon var ju bipolär.

I boken om att dansa menar hon att det är långt mycket bättre bot att röra sig till musik än all antidepressiva i världen. Härlig tanke och säkerligen har hon rätt i det.

Jag läser nu I skuggan av oron, som handlar om hennes barndom. Eller snarare om sin mor. Den är så detaljerad, man undrar hur hon vet allt. Har mamman skrivit dagbok? Jovisst, Kerstin var författare och hade såklart all rätt att inte återberätta historien enligt hela sanningen. Iallafall, hon skriver väldigt roligt. Hur det var att vara kvinna på 30-talet, viktigast var tydligen att undvika skvaller…

Läser lite på Wikipedia, och hon är minsann född samma dag som jag. Även min absoluta musikfavoritartist – Pat Metheny – fyller år på samma dag som jag. Fantastiskt men lite konstigt.

Blindtarmen

Året startade med en händelse som jag inte kan låta gå obloggat förbi.

Jo, det har hänt massa annat också sedan sist jag bloggat, men jag har inte haft ro att blogga här på min egna blogg som handlar om allt som händer i mitt liv. Jag hoppas det blir ändring på det nu!

Året 2015 var väl inte det bästa jag genomlevt, även om vissa saker också har varit bra. Jag fick till exempel äntligen producera ett tidningsmagasin, vilket har varit min dröm länge. Det var ett kul uppdrag.

De inläggen jag strax kommer att skriva handlar dock om min blindtarm som havererade i början av detta året. Senast jag blev opererad var när jag var elva år för bruten arm, och det är ju en bagatell jämfört med den operation jag nu genomgått.

För att enklare läsa om detta föreslår jag att du klickar på Hälsa i menyn, där hela äventyret är samlat under. Inläggen visas ju i kronologisk ordning så börja med det sista inlägget, skrolla ner alltså. Det första ligger nederst, de är numrerade som #01 osv.

 

#16 Uppvaktad

Jag har nog inte blivit så uppvaktad som jag blivit nu pga min blindtarm. Det är nästan mer än när jag nollade senast.

Jag fick en blomstercheck från Studieförbundet, där jag håller kurser. Fick ett annat blomsterbud av ett par bekanta. Ett stor bukett av bonussvärdottern. Tulpaner, tulpaner, tulpaner!

På eftermiddagen kommer Karin och Johnny och hälsar på. En bukett tulpaner till och ett par varma strumpor. De känner mig väl haha! De får höra hela resumén om min vecka. Vi pratar lite om vår gemensamma kommande resa till Mallorca. Och vi äter fastlagsbullar. Jag äter en fjärdedel.

Jag har lite ont i lungan, kände av det redan när jag åkte hem från sjukhuset. Om två dagar ska jag ta bort stygnen och tänker att jag kan få kolla lungorna då. Blåser i min flöjt för säkerhets skull.

#15 Återhämtning börjar

Det är trots allt skönt att vara hemma igen, saknar bara sängen på sjukhuset med uppfällbar rygg.

Maken och jag går till butiken, handlar mat. Det är konstigt och svårt att inte gå för fort. Benen vill mer än vad magen vill. Yoghurten som jag fick efter fastan måste köpas till exempel.

Mina matvanor har ändrats. Jag dricker inte kaffe, det är för jobbigt för magen. Jag tycker inte om kaffe utan mjölk och mjölk är inte favorit just nu. Jag brukade ju dricka en mugg varm mjölk med espressokaffe var morgon, det funkar inte längre. Te har blivit riktigt gott numera. Äter små portioner, typ hälften av vad jag brukar äta. Småsnaskar inte heller så mycket, jag har inte så mycket hunger ännu. Äter mest fisk och kyckling eller ännu hellre helt vegetariskt.

Jag får heller inte så mycket sura uppstötningar: Inser att jag nog använt för mycket Samarin, kanske ibland två-tre gånger om dagen. Det är ju inte Samarin som det är fel på, men att få sura uppstötningar är fel. Kanske jag drack för mycket mjölk? Och åt för stora portioner. Jag anser ju själv att vi människor är inte ämnade att dricka mjölk, den är ju till för kalvarna! Förvisso äter jag vispgrädde, smör, ost etc. Det verkar i alla fall funka för magen.

Jag vet att jag måste promenera för att få igång musklerna igen. Vet också hur bra jag är på att komma iväg på det… Jag passade ett par jättesöta Jack Russell-terriers innan jul och tänkte att jag kanske kunde passa dem nu också. Ägaren är en arbetskollega och jobbet är ju typ tvärsöver gatan. Hon kan ju lämna hundarna hos mig under dagen, så får jag rasta dem några gånger under dagen. Win-win liksom.

#14 Hemma

Jag ringer till Vårdcentralen. ”Infarten” sitter ju kvar och jag kan inte ta av den själv, sådant äcklar mig. Jag har som vuxen blivit känslig för sprutor, inte ens ett simpelt stick i fingret kan jag titta på. Vänder alltid bort blicken.

De skrattar lite åt dilemmat och jag kunde bara komma in under dagen så tar de bort den vid en tidslucka. Jag fick kanske vänta en kvart där tills det blev min tur, så det gick ju smidigt. Att traska dit bort – jag bor väldigt nära vårdcentralen – var inte så lätt. Det gick ju bra, men det gjorde ont i magen. Benen ville gå fortare, men då protesterade magen! Jag fick alltså promenera som en gamling, en käpp hade varit passande.

Att gå till vårdcentralen var ok, men att ta mig till matbutiken (kanske fyra gånger längre sträcka, vi pratar kanske en kilometer) fanns inte på kartan att jag skulle klara! Att själv laga mat var också ganska omöjligt, så min fundering nu var hur och vad skulle jag äta? Nu är det så att ett gymnasium ligger intill vårdcentralen och där finns förstås också en tillhörande matsal. Lyckligtvis säljer de mat även till utomstående, inte enkom förunnat gymnasieelever således. Jag köper dagens för femtio kronor. Det är tomatsoppa, därtill en laddning från salladsbuffén och gott bröd. Den här soppan hade jag gärna fått som första måltid efter operationen, den innehöll varken laktos eller gluten. Smaksatt med lite koriander och den var smaskens! Dessutom fick jag en rejäl portion, den räckte väl snarare för två och med mina nuvarande aptit räckte soppan för fyra…

Jag jobbade lite med ett projekt för en kund, men fortfarande är man inte på hög fart. Blev ganska snart trött. lägger mig i soffan. Sover. Läser.

Vi är ett gäng tjejer som spelar kort – ginrummy. Jag är usel på kortspel, för mig är det enbart en social grej. Och någon ska ju få flest poäng och således förlora och vara sämst. Den rollen tar jag så gärna så. Denna kväll var planen att jag skulle ha träffen hos mig. Insåg dock att jag hade inte ork och energi att driva det. Jag hade inte ens kunnat handla maten.

 

 

#13 Åka hem

Kanske får jag åka hem idag.

Jag får annan antibiotika igen i tablettform och verkar tydligen svara bättre på denna nya varianten. Jag duschar och går till frukosten. Herr Magsår sitter där, jag slår mig ner och pratar lite med honom. Han har jobbat på tryckeri minsann. I Småland, så inget jag direkt kände till. Det trodde jag inte om honom, tänkte mer att han varit sjöman eller något. Jag pratade om tryckvalsar och CMYK, men just CMYK verkade han inte känna till. Är det en för ny benämning för färgblandning eftersom han inte kände till det? Eller så hörde han kanske inte vad jag sa. När han har ätit klart går han utan att plocka undan efter sig!

Lägger mig i sängen, surfar lite. Läkarrond och de besöker först Herr Magsår. Han skall visst skrivas ut och de frågar om anhöriga och han får ange sitt personnummer som jag råkade höra. Men jag har ju också dålig hörsel och fick hans ålder till 94 år!? Nej jag måste ha hört fel… Snarare 74 möjligen. Han verkar inte ha någon anhörig i hans närhet, så det pratas larmknapp i hemmet, hemhjälp osv.

Mina värden är bra, och jag skall alltså skrivas ut. Det är lite rörigt idag, personalen verkar stressade just för ronden. Eftersom jag inte behöver ”infarten” längre ska den tas bort, men vi väntar med den tills allt stök lugnat ner sig, kom vi överens om.

Fru Tjocktarm sover och snarkar lite lätt. Det är ett mysigt ljud och jag slumrar till lite. Det blir lunch och jag hämtar en halv portion vegetariskt från andra avdelningens matsal. Bulgurröra och lite myntasås till från igår. Jättegott! Jag förundras över att det inte var mer standard med vegomaten, måste ju vara betydligt bättre att äta efter operationer generellt. Och för opererade magar dessutom.

Efter lunch rullas Herr Tunntarm in, han blev ju opererad inatt. Han vaknar upp och får frågan om vad han vill äta. De är de tråkiga sopporna som erbjuds. De där mjölkbaserade som jag bara tyckte var för kraftiga som första intag efter operation. Han valde sparrissoppan. Säkerligen pulverbas så så mycket sparris är där säkert inte i dem, men betydligt mer av artificiella tillsatser och annat som inte är bra för oss människor…

Jag packar ihop mina tillhörigheter. Maken ringer och säger att han kan hämta mig vid fyratiden. För personalen gick ju det bra. Jag får recept på smärtstillande och antibiotika och läkarintyg. Jag ska även göra återbesök på vårdcentral för att ta av stygnen, vilket också fanns med bland papprena jag fick.

Det känns lite vemodigt att lämna rummet och salen. Fru Tjocktarm hade jag velat få kontakt med, hon bor ensam i en lägenhet i Malmö. Hennes dotter (som också bor i närheten), syster och vän hade visserligen besökt henne under vistelsen, men jag hade gärna velat umgås med henne. Men så bromsade jag mig och tyckte att jag måste inte ha kontakt med alla jag möter. Så jag lät bli att fråga om hennes telefonnummer. Det ångrar jag faktiskt fortfarande – att jag inte frågade.

Jag har inte vantrivts alls på avdelningen, här hade jag ju sällskap och personalen hade koll på minsta förändring och kunde åtgärda direkt. Sängen var ju skön eftersom man kunde höja ryggdelen. Betydligt skönare att sova på rygg på det viset. Det fanns wi-fi på rummet så jag hade inget att sakna… Sjuksköterskorna kom in för kontrollrundan för de andra – jag var ju redan klar så att säga. Jag tackade dem för ett bra jobb och bra vecka. De har verkligen varit underbara, lyssnat på en och sett till att man mått bra.

Det kändes konstigt att ta på sig sina egna kläder och ytterkläderna dessutom – jag hade ju inte varit utomhus heller på en vecka. Väskorna blev tunga av presenter och pryttlar, framförallt datorn som väger förstås. Tar hissen ner, går till apoteket som finns i bottenplan och hämtar ut medicinen. Jag ska ta två Alvedon vid behov (om jag får ont) och antibiotika tre gånger om dagen i tio dagar. Det är jobbigt att bära väskorna och det är inte lätt att gå. Det känns som jag har en betongklump hängande på magen och inuti känns det som organen hänger fast på tunn tråd typ.

Maken kommer med bilen precis utanför entrén och vi åker hem. Minsta lilla gupp gör såklart ont. Inte jätteont men det ilar lite och det är ju såklart obehagligt. I bilen upptäcker jag att infarten sitter kvar i armen!!

Maken lagar mat till mig, torsk och potatismos. Jättegott.

Det känns konstigt att ligga i sin egen säng. Jag tar en ryggdyna från soffan i källaren och använder som extra kudde. Så jag får höjt ryggläge i sängen.

#12 Forskaren

Jag blir nu frånkopplad sprutkanalen, skall nu få antibiotika i tablettform istället. Kroppen svarade tydligen inte så bra på det, jag får senare en ny ”infart”.

Jag har även dåligt kaliumvärde och får en spruta rakt in i låret. Ser brutalt ut när de sticker in den! Jag fick välja mellan magen eller lår.

Läkaren frågar om jag vill vara med i ett besök i utbildningssyfte. Jamen såklart jag vill! På eftermiddagen skulle de då komma. Eventuellt ska jag också få åka hem idag.

Lunch. Ingen vegetarisk lunch hade tydligen beställts. Jag fick istället äta dagens fisk; gubbröra med torsk. Det var helt ok, men jag kunde inte äta hela portionen. Fick lämna hälften och skämdes, jag hatar att kasta frisk mat. Ögonen ville visst mer än magen och kommunikationen dem emellan var inte riktigt synkade ännu. Jag visste inte riktigt hur mycket jag orkade äta än. Hade som sällskap Fru Tjocktarm och en annan dam som också opererats för blindtarm. Fru Tjocktarm skulle också få åka hem idag.

Mot eftermiddagen kommer så forskaren, Bengt Jeppson (tror jag), och hans adept. En kvinna i kanske fyrtioårsåldern (kommer inte ihåg hennes namn). Förmodar att hon läser till läkare (specialist kanske?) och hon skulle göra diverse vanliga tester, bl a känna på magen. Hon tog blodtryck med en gammal hederlig apparat, hon pumpade upp den manuellt. Jag har alltid tyckt det känns obehagligt, känns som underarmen ska sprängas i bitar. Trycket i de automatiserade är på så kort tid så man hinner aldrig reagera.

Jag passade på att fråga om jag behöver äta på ett speciellt sätt nu när blindtarmen är borta och vad för funktion den har egentligen. Fick väl inget bra svar på någon av dem, mest förvånade eller oförstående verkade de vara kring eventuell mathållning. Ät som vanligt, tyckte de.

Boken jag fått av Majlis – Charmen med tarmen – låg synlig och forskaren kommenterade den; ”Bra bok, gillar du den?” I den hade jag hunnit läsa att blindtarmen tar hand om immunförsvaret, i övrigt stod det inte mycket mer om den. Hum, är det så att mitt atopiska eksem blir aktivt igen nu då?

Jag promenerade mina rundor i korridoren. Korridoren täcker två avdelningar, alltså har den två matsalar. Upptäckte att man inte behöver beställa vegetariskt på den sidan! Så till kvällsmat blev det morotsbiff med myntasås, det var alldeles jättegott. Bad om halv portion och det var precis lagom.

Efter kvällsmaten sitter Fru Tjocktarm på sängkanten och tittar på sina ben, de har svullnat upp rejält och hon frågar personal om det är ska vara så. Nej det skulle det ju inte. Skynket dras för, fem-sex sjuksöterskor drar i sladdar, sprutor och pumpar etc. Hon hade fått lungödem och fick alltså inte åka hem idag.

Herr Tunntarm fick operationstid och åkte iväg på natten. Herr Magsår grymtade, rapade och fes som vanligt…

Vid sovdags hade personalen minsann glömt att släcka ljuset i taket. Herr Magsår som ligger närmast salens dörr muttrar över att lampan är på och han kan inte sova. ”För jävligt” gnäller han. Jag säger till honom att han kan väl resa sig upp och släcka då! ”Nej, han vet ju inte var knappen är!” Jag blir irriterad, visst kunde jag gå upp och släcka, men det var så löjlig kommentar så han kunde gott ligga där och lida…

 

#11 Fastan över?

Det är tisdag morgon. Mina värden har nu blivit så mycket bättre. 

Jag får fortfarande inte äta frukost. Kravet är att magen ska leverera. Sur blev ju jag, får jag inget att äta blir det ju heller inget resultat. Droppet aktiverar inte direkt magen.

Läkaren kommer och resonerar med mig och hon får till slut ge efter. Hon tycker då att jag kunde ta lite Proviva men den var tyvärr slut. Nestlés näringsdryck var plan B, men det ville jag verkligen inte ha. Nåväl, jag kunde få en tallrik Hjordnära Vaniljyoghurt då. Och oj så god den var! Jag har ätit den innan under vistelsen, men nu kom ju smakerna fram ännu starkare. Allt runtomkring blev i fyrfärg liksom. En halvtimme senare var det så dags för toalettbesök.

Jag duschade, gick mina varv i korridoren. Funderade lite på att äta det vegetariska alternativet, lagom lättsmält typ. Jag fick veta att det skall beställas dagen innan. Så jag beställde till onsdagen. Min lunch denna dag blev istället potatismos och en klementin. Lagom lättsmält.

Jag blev nu också befriad från katetern, droppet och syrgasen var jag inte heller längre kopplad till. Värdena är nu normala och jag har gått ner ytterligare några kilo!

Herr magsår får visst också gå upp och röra sig. Det innebär till exempel att han får gå på toaletten själv. Tyvärr är han inte vidare renlig och prickar sisådär och tvättar sig inte efteråt. Man får sprita allt innan man går in där. Jävla svin, rent ut sagt!

Fru Tjocktarm är urtrevlig, hon har jobbat med kosmetik minsann. Hon hade legat här några dagar mer än jag. Tjocktarmscancern hade hon haft länge, men den hade upptäckts försent. Tragiskt.

På eftermiddagen får jag besök av Agneta. Hon har ett snyggt läderfodral till datorn, en bok och ett gott choklad (med hallon i) till mig. Boken var Jag är Malala. Jag har inte läst den än, jag är fortfarande ganska matt och dåsig. Medicinerna gör väl sitt till, och kroppen behöver väl all energi till att läka. Vi pratar på och tiden bara rusar iväg. Klockan är halvåtta på kvällen då sjuksköterskan (den nitiska) kommer in och säger ifrån. Hon är röd om kinderna, hon är nog ganska irriterad på oss… Agneta går hem, jag ber om ursäkt till sjuksköterskan.

Den här dagen skulle jag egentligen vikarierat som textillärare, vilket var bestämt redan i december… Så bidde det inte.

#10 Plötsligt händer det…

Jag drömde! Inget jättekonstigt eller helgalet men jag minns det helt.

Jag var och shoppade i ett H&M. Lokalen var en före detta teater (på riktigt finns t ex en Zara i Murcia, Spanien som förvandlat en teatersalong till modebutik, mycket pampigt). De höll på med en påkostad kampanj som visualiserade lyx, glamour, elegans. Färgerna var i beige, aprikos, benvitt. Siden, pärlor, pälsbrämat, cashmir… Antika rustika möbler i mörkt trä som dekorelement. Jag kom i kontakt med dekoratören, vi pratade en stund och hon behövde hjälp med att hämta ett litet bord på vinden. För att komma åt bordet måste man klättra upp på en stege som inte räckte ända upp till vindsluckan, det var kanske en meters avstånd. Man måste alltså ta ett jättekliv. Jag kunde ju tyvärr inte hjälpa henne, eftersom jag nyss opererats… Någon ropar mitt namn.

Någon tar i min arm och säger mitt namn några gånger. Sjuksköterskan alltså. Klockan är halvåtta på morgonen och det är dags för de vanliga proverna med blodtryck, puls osv. Jag känner mig bubblande glad och berättar min dröm för henne. Hon lyssnar väl måttligt road men konstaterar att mina värden har börjat bli något bättre.

Upptäcker att aptiten är tillbaka. Aptit hade jag ju inte haft på en vecka, vilket är konstigt för mig. Jag har alltid aptit! Det är skillnad på aptit och hunger. Aptit är när man längtar efter smaker, hunger är när man inte är mätt. Jag är beredd att gå och äta frukost, men får beskedet att jag skall fasta idag. Får ens inte dricka mer än för att svälja ner medicin. Personal tycker att jag har fått färgen tillbaka i ansiktet – ett friskhetstecken tydligen. Jag tar en dusch istället och retar mig lite på att det bara finns schampo men inget balsam. Parfymfritt såklart. Jag använder inte shampo, håret blir bara torrt och omöjligt att kamma ur. Går några varv i korridoren några gången under dagen. Personal berömmer mig för att jag är så flitig. Passar på att väga mig, jag har gått ner de där sex kilona.

Jag får antibiotika intravenöst tre gånger om dagen, vilket gör mig dåsig. Man får först lätt frossa av den, sedan kommer tröttman. Jag sover, läser lite bok, kollar av mailen, slötittar på tv, kollektivflöjtar, bläddrar i tidningar. Sover lite till.

Den fjärde patienten hade anlänt till salen, en kille i trettioårsåldern. jag var alltså inte längre yngst i rummet. Han visste inte riktigt vad han hade för konkret magproblem men skulle röntgas så småningom.

Vid lunch höll jag honom sällskap. Det serverades tre olika grytor, kommer ej ihåg vad de innehöll, men det fanns tre varianter; en grön grytröra, en röd röra och en brun. De var ganska finfördelade och för mig påminde de mig utseendemässigt om något helt annat och jag sörjde inte att jag inte fick äta. Killen hade tagit den röda röran tillsammans med ris och jag kunde knappt titta på hans tallrik utan att få smärre kväljningar.

På kvällen, då matvagnen rullades in, fick jag faktiskt lov att dricka lite. Jag valde tranbärsdricka. Sjuksköterskan är helt säker på att den ska späs med vatten, vilket inte gör mig något. Den var betydligt godare så. Herr magsår var som vanligt butter och ville ha sitt kaffe med fem sockerbitar till. Jag viskade till sjuksköterskan om gårdagen och hon följde tricket. Nästan. Hon lade två sockerbitar sidan om till honom istället för att hälla dem i kaffet, varpå hon fick en utskällning av gubben. Jag fick lite dåligt samvete, det var ju inte min mening att hon skulle få skäll.

#09 Söndag

Läkarna trodde väl att jag skulle åka hem idag, men mina värden var stabila, dvs väldigt dåliga.

Så jag fick stanna kvar. Jag promenerade kanske två varv i korridoren idag. Kände mig fortfarande smått illamående och magen hade inte levererat. I korridoren finns en våg och jag skulle vägas. Jag hade gått upp sex kilo! Hur kan man göra det av att äta inget och bara ligga och sova hela tiden?

Till lunch hade jag att välja mellan kalops och rökt kassler. Inget av det kändes direkt aptitligt, men tänkte att jag behöver äta något. Kassler är ju rökt och jag valde bort den just därför. Kalopsen åt jag kanske hälften av, den var inte optimal heller. Oxkött är för kraftig mat. Andades för dåligt i vanlig ordning och fick använda flöjten för att försöka få bättre värden och slippa syrgasen. Vilket jag inte slapp.

Föräldrarna kom på besök. Precis när de kom, var det rond och det beslöts att jag skulle röntga lungorna. Nu! Så föräldrarna fick sitta kvar på salen medan jag rullades ut för röntgning.

Sjukvårdspersonalen hade tydligen hört konstiga ljud från mina lungor och eftersom jag inte andades normalt ville de kolla av så att det inte var något fel på lungorna. Skiktröntgen igen, det sprutades in kontrastvätska intravenöst igen. Denna gången blev det dock ingen kaskad från mig…

Föräldrarna hade med sig bl a en påse chips (smaksatta med kantarell). Rester från bjudning de hade haft kvällen innan. Visserligen är jag chipsoman, men just nu var det inget jag kunde äta. Den åkte hem med maken (och den ligger fortfarande kvar i skafferiet, öppnad påse till trots).

Pappa tyckte jag hade gått upp i vikt, trodde nästan jag var med barn!! Jo, han hade ju rätt i det förvisso. jag hade ju inte fått tömt magen på en vecka. Såklart blir man svullen av ingreppet. Men jag har inte haft mens sedan tre år så gravid var jag ju verkligen inte…

Mot eftermiddagen kom Majlis. Hon hade svårt att hitta till entrén förstod jag. Det hade snöat och var väl också lite svårt att gå normalt i snöslasket. Hon har själv problem med tarmarna och hade en intressant bok med sig om just tarmar: Charmen med tarmen. En roligt skriven bok, mycket läsvärd. Läste bl a att saliv är smärtstillande.

Vid åttatiden på kvällen kommer personal med kvällsmål på en rullvagn. Te, kaffe, näringsdryck, kaka, minimackor mm. Jag valde tranbärsdryck. Buttre gubben ville ha kaffe med fem sockerbitar och en kaka. Borde han inte dra ner på sockret om han har magsår, tänkte jag… Sjukvårdaren hörde inte så noga, han hällde en sockerbit i kaffet och serverade gubben. Gubben drack upp sitt kaffe utan kommentar.

En timme senare var således sovdags. Denna kväll var det en nitisk sjuksköterska. Alla persienner skulle dras ner, inget fönster fick vara öppet. Hon påpekade att jag skulle ta av mig strumporna. Ok, men varför, undrade jag. På grund av trycksår, menade hon. Nåja, strumporna man får från sjukhuset kan omöjligt ge trycksår, de spänner inte överhuvudtaget. Jag är inte knusslig, jag lydde och tog av dem.

Klockan tolv hade jag fortfarande inte kunnat komma i sömn, jag bad om en sömntablett. En timme senare hade jag i princip bara stirrat i taket, och bad om en tablett till. Det blev ingen sömn ändå. Jag hade ju ont i magen och ville egentligen bara få ut det som fortfarande fanns i tarmarna. Jag gick på toa men inget hände. Tog spypåsar med till sängen, satte mig vid sängkanten och inväntade resultat. Inget hände. Det har aldrig någonsin varit så svårt att få igång magen. Jag funderade på hur gör bulimiker egentligen? Nä, stoppa fingrarna i halsen kan jag bara inte. Ok, när hundar kräks så skjuter de huvudet fram och tillbaka. Jag provade. Och så formade jag munnen för att uttala U och sen Ä. Voila, det funkade!

Jag spydde nog sex gånger. Kanske fyra liter? Färgen var mörkbrun och smakade otroligt bittert. Det sista smakade t o m lite kaffe… Stackars salkamrater, som fick lyssna på mina ulkningar den natten.

Kanske fyra på morgonen, då jag ulkat färdigt, kom personal och satte en sond genom näsan för att kunna tömma ut resten av maginnehållet. Konstigt nog kunde jag nu äntligen somna.

#08 Tjoflöjt!

Det är lördag, dagen efter operationen och jag fick nu lov att äta i matsalen. 

Så det var bara att resa sig upp för att gå till matsalen två salar bort. Inget lätt projekt, magen värkte. Det kändes som jag hade en betongkudde hängande utanpå. Dessutom hade jag droppet och katetern att handskas med också. Det var små sakta steg ut dit. Krävdes viss teknik att ta sig ur sängen utan att använda magmuskler.

Jag åt en bit av en macka med pålägg, drack lite kaffe. Inte mycket. Blev lite illamående, vilket gladde mig – då skulle jag bli av med allt som var kvar i tarmarna. Gick på toa och kräktes, men det var bara frukosten som kom ut, obearbetad. Jag tvättade av handfatet så gott jag kunde med handsprit etc, kallade på sjuksköterska som fick göra resten av saneringen.

Jag lade mig i sängen, mådde inte så bra. Mina värden var som vanligt i botten. Jag fick en ”flöjt” som jag skulle blåsa ut i för att få bättre syresättning. Damen mittemot hade också en sådan så vi kollektivflöjtade. En gång i timmen, tio blås skulle vi göra. Betydligt roligare när man är två.

Personalen propsade på att jag skulle promenera lite på avdelningen, jag kan inte bara ligga hela tiden. Så jag tog ett varv med droppställning och katetern i koftfickan. Ett varv som var som att bestiga ett berg.

Maken och bonussonen kom på besök och hade med sig diverse saker som jag inte kan leva utan, såsom dator, ipad, hörlurar etc. Han hade också tagit med sig en bok (som jag började läsa i, men orkade inte läsa så mycket mer); Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett Ikeaskåp. En galen berättelse som påminner om Arto Paasilinna eller Hundraåringen.

Bonussonen är ju sjuksköterska och kände alla som jobbade på avdelningen. Han pluggar nu till anestesi.

Jag åt ingen lunch eller kvällsmat. Jag fick istället en näringsdryck. Det fanns Proviva och Nestlés att välja på. Proviva innehåller för mycket socker tänkte jag och var lite nyfiken på Nestlé. Valde en med vaniljsmak. Det blev min kvällsmat. Jag borde antagligen ha valt Proviva istället, för denna var än mer söt. Vaniljsmaken låg kvar i munnen även efter att ha borstat tänderna! Då har jag smakat det och kommer aldrig mer inta näringsdryck från det företaget.

Jag fick lite sura uppstötningar vilket jag tydligen får när jag druckit för mycket mjölk. Klockan 21 eller 22 (lite olika beroende på sjuksköterska) ska det sovas. Lampor släcks, persienner dras ner, tv stängs osv. Det är lite tidigt för mig och även om kroppen är utmattad så är inte hjärnan riktigt med på att hoppa på sömntåget ännu. Jag kan dessutom bara ligga på rygg, vilket jag aldrig gör. Det finns ändå inte kraft att vända sig och det gör dessutom ont i magen om jag alls lyckades vrida mig det minsta. Så den enda variation på sovställning var att ha huvudet till höger eller vänster, armarna upp eller ner… Det tog väl någon timme innan jag väl somnade.

#07 Uppvaknandet

Operationen skulle ta en timme, sade läkaren. 

Det vet jag förstås inget om, jag vaknade nog upp vid lunch. Jag låg tillfälligt på en annan avdelning i väntan på att få plats på rätt avdelning. Det är nu fredag.

Nu hade jag återigen uppkopplats med dropp, syrgas och även kateter. Mot eftermiddagen blev jag placerad i sal, fyra platser. Jag fick fönsterplats och hade fin utsikt mot den nya runda sjukhusbyggnaden. Jag bodde på Kirurgen avd 8, våning 6, sal 7.

Ganska snart gjorde sig rumskamraten liggande mittemot vid fönstret sig hörd och hälsade på mig, hon undrade vad jag hette. Hon hade tjocktarmscancer, jag tror hon hade legat här en vecka. En trevlig äldre dam.

På min sida låg en äldre man som hade magsår. Han hade tydligen nyss också kommit hit. Han var sur och tvär. Muttrade mycket och brydde sig inte om låta bli att harkla sig ljudligt. Och inte dämpa diverse andra kroppsljud heller.

Även här blev ju vi nyanländna kollade en gång i timmen. Jag skrattade tyst åt gubbens kommentar när de tog sig an honom: ”Ah näe, ska ni sticka mig nu igen! Man är ju som en jäla nåldyna!” Lite humor hade han under all den där butterheten.

Jo många nålstick har man fått, bara de där s k infarterna har jag nog fått nya tio gånger under veckan…

Alla mina värden var dåliga. Blodtrycket var extremt lågt, jag har visserligen vanligtvis lågt blodtryck. De frågade om jag rökte (igen)!? Jag hade feber. Pulsen var för låg och min syresättning var också för låg. Jag andades ju inte fullt ut. Nej, kanske inte så konstigt; jag hade visserligen inte ätit något på tre dagar, men heller inte tömt tarmarna på en vecka heller.

Vid ronden berättade läkaren att min blindtarm hade brustit och de hade fått öppna upp magen från naveln och ner för att kunna rensa upp. Nu var dock min blindtarm borttagen och han tröstade mig med att nu behöver jag ju inte oroa mig för att få blindtarmsinflammation igen… Mellan raderna kunde jag ana att de tyckte jag hade hög smärttröskel.

Jag fick lov att äta soppa. Antingen champinjon-, sparris-, broccoli-, eller tomatsoppa. Jag valde tomatsoppa, tänkte att den inte innehöll mjölk eller grädde. Det kändes lite för kraftigt med mejeriprodukter nu. Tomatsoppan var givetvis utblandad med mjölk/grädde – inte riktigt kombon jag gillar i vanliga fall heller – det blev några skedar av den. Den var ju inte god, säkerligen pulversoppa.

Maken kom och besökte efter jobb, han tog med hem sig de kläderna jag hade haft på mig när jag kom in. Han skulle komma igen dagen efter och han fick en lista på vad jag ville ha. Han besökte mig varje dag, såklart.

#06 Natt och matt

Jag hade nu blivit röntgad och det skulle ta ungefär en timme innan de kunde se på plåtarna. 

Jag blev förd (i sängen) tillbaka till sängväntrummet. Blev väckt en gång i timmen för provtagning. Vid 02 kom läkaren och berättade att jag skulle opereras vid 03. Han berättar att de går in via titthål på tre ställen och ritar ut med penna var på magen – i höger sida, naveln och rakt ner till nedre buk.

Fortsätta sova och invänta operation.

Klockan fyra på morgonen väcktes jag och blev förd till operation. Anestesipersonalen var jättetrevliga och positiva, skämtade och höll på. Allt för att lugna ner en. Jag var förstås inte direkt orolig, mer lättad över att få bukt med buken. Att det skulle vara blindtarmen hade jag inte alls tänkt på, den enda tanken som nått mig var att jag faktiskt inte opererat bort den. Inte genomlevt sådant här större ingrepp alls.

Jag fick först lite lustgas och sen narkos. Jag räknade till åtta och sedan var jag borta.

#05 Akuten

Klockan 17 skrev vi in oss på akuten och vid 1930 blev vi äntligen insläppta för undersökning.

Jag minns faktiskt inte vad som hände direkt efter, jag tror vi fick sitta och vänta en stund till. Fick väl prata med en sjuksköterska och sedan fick jag äntligen lägga mig på en säng. Jag blev förd till Observation, jag fick byta om och diverse prover togs. Jag fick en s k infart (roligt namn) i armen. Skönt, man besparas de obehagliga nålsticken, det blir liksom bara ett. Maken fick vänta utanför. Läkare kom så småningom, ställde frågor och hon bankade bl a på revbenen – njurarna igen alltså. Hon kände även genom ändtarmen (urk). Fortfarande ingen slutsats om vad jag led av.

Vid niotiden på kvällen blev jag förflyttad till ett väntrum, fortfarande liggande i sängen. Och maken fick åka hem. Jag passade på att sova, kunde ju heller inte göra så mycket mer. Jag hade fått dropp och syrgasslang i näsan. Vid tiotiden fick jag veta att jag skulle röntgas vid 23-tiden. Somnade om. Vid elvatiden väcktes jag igen, jag skulle dricka kontrastvätska inom en timme. Fem omgångar och totalt en liter. 23.45, en kvart innan röntgen kände jag bara att jag-måste-kissa! Då hade jag kanske två dl kvar att dricka. Mja, det var ju inte optimalt, men jag fick iallafall lov att gå på toa. Jag hoppas att jag inte kissade ut allt, men jag hade inte klarat att hålla det kvar ändå. Jag hade kissat i sängen annars!

Röntgen

Jag skulle skiktröntgas, dvs åka fram och tillbaka i en cylinder. Jag fick en dos kontrastvätska till, intravenöst denna gången. Obehaglig känsla! Det sprutades in i ”infarten”, armen skakade och man fick värmekänsla i halsen och i urinblåsan. Det kändes som man kissade på sig, men det gjorde man ju inte. Röntgenundersöknngen tog några minuter och precis när det var klart kände jag att munnen fylldes. Skynda er, innan det blir en kaskad, tänkte jag. Men det blev såklart en kaskad, jag varken hann eller kunde resa mig, hade ju ont i magen. Det var inte så mycket som kom, det var ju bara kontrastvätskan (gult). Jag fick nya kläder och personalen fick städa upp runt britsen och golvet osv. Pinsamt.

Tillbaka till väntrummet igen och försöka sova. Jag tror jag blev väckt en gång i timmen, för att personalen skulle kolla mina värden mm. Helt ok, skönt att veta att de har uppsikt på mitt tillstånd. Jag hade heller ingen energi och var inte särskilt pigg, eftersom jag inte ätit på två dygn, jag somnade om lika snabbt.

 

#04 Överklagandet

Nu var det torsdag och vanlig arbetsdag. Det var också idag det var sista dagen för inlämnande av vår överklagan för bygget mittemot. 

Jag hade begärt att få respit, eftersom vi fått beskedet om överklagan kom några dagar innan jul. Dvs om vi vill kunna nå myndigheter etc under tiden, så är det omöjligt. Inte första gången kommunen gör så, och det är väldigt ful taktik. Brevet var dessutom daterat en vecka innan, hade de inte skickat med B-post hade vi fått bättre chans. Nej vi fick ingen respit denna gången.

Det vi överklagar är främst planerna på att bygga tvåvåningshus mitt framför oss (inklusive övriga villaägare på den här gatan). Vi är ju sakägare och har rätt att ogilla och överklaga. Med tvåvåningshus menas egentligen minst trevånings eftersom bottenplan, vindsplan och tak inte räknas. Alltså kan vi få en husvägg mittemot oss på över nio meter. Det innebär t ex att den lilla solchans vi har idag kommer bli obefintlig efter kl 15 om byggplanerna går igenom. Vår utsikt kommer bli en tegelmur med en massa fönster! Det är trots allt en småstad, inte en storstadskänsla kommunen är ute efter. Vi vill gärna att det ska förtätas, men lite arkitektonisk balans skadar väl inte?

Jag kunde fortfarande inte äta och magen ville inte leverera något heller. Jag masade mig iväg till grannen som inte hade skrivit under och på vägen dit möter jag närmaste grannen. Hon undrade hur det var med mig och nämnde blindtarmen. Hon frågade om jag kunde lyfta höger knä upp mot magen. Ja det kunde jag ju. Det gjorde ont, men jag kunde. Hade gjort lika ont med vänstra knät för den delen. Hon sade att man inte kan hoppa om man har blindtarmsinflammation. Jo hoppa kunde jag ju också. Inte utan smärta, men dock…

Sista underskriften skrevs på och jag lämnade in överklagan hos kommunen. Fantastiskt att man bor så nära som man bor egentligen.

Jag ringde vårdcentralen och berättade hur jag mådde. Jag fick en akuttid till en läkare där 16.30. Så ner i soffan igen, ligga på högersidan och invänta tiden. Vårdcentralen ligger också intill, vi bor så otroligt bra egentligen!

Läkaren tryckte och kände på magen. Det gjorde inte särskilt ont under naveln eller i högersidan, däremot var smärtan störst längst ner, i nedre buk som hon beskrev det. Jag trodde på njurarna, så hon började att knacka på nedre revbenen. Sitter njurarna så högt upp? Njurarna var det definitivt inte problem med således. Hon tyckte iallafall att jag skulle till akuten, hon skrev en remiss dit.

Maken körde mig dit och vi satt där två timmar. Jag vet inte om remissen gjorde att vi slapp vänta längre, men då hade jag vansinnigt ont. Jag hade kunnat lägga mig på golvet bara jag kunde få ligga. Att sitta gjorde otroligt ont. Varför lade jag mig inte på golvet då, hade säkert kommit in mycket fortare!

#03 Trettondedag Jul

Magknipet fortsatte, jag åt ingen frukost. Det var liksom inte läge.

Jag låg i soffan, på sidan. Det gjorde minst ont att ligga på högersidan. Idag skulle jag egentligen ha gått runt till grannarna för att få in de återstående underskrifterna till vår överklagan. Susanne (en av grannarna) hade dagarna tidigare varit snäll och gått runt och fått underskrivet av kanske hälften av grannarna.

Nu lyckades nästan resten att ta sig till oss och skriva på. Maken var hemma och kunde öppna för dem, jag låg kvar i soffan och hade ont. Det var till slut bara en som inte skrivit på. Hen kunde jag besöka på torsdagen tänkte jag, på väg till Kommunhuset där jag skulle lämna in handlingarna.

Magknipet var konstant och det blev fortfarande inget kräkande eller annat även om det kändes som det ville ut. Jag ringde Sjukvårdsupplysningen och blev lite förvånad att de faktiskt svarade en helgdag. Oförväntat lyssnade de och ställde bra frågor om mitt tillstånd. Men de gav ingen ledtråd till vad det kunde vara, men det lät inte som om de härledde till blindtarmen. De antydde dock att jag borde åka till akuten. Närmast är Trelleborg eller Malmö. Trelleborg fokuserar på medicinskt och Malmö på kirurgi, sade de. Underförstått, de menade att Malmö var bäst. Jag ville hellre till Trelleborg eftersom det brukar vara lättare komma till där och de kunde också boka upp mig för en läkare mot eftermiddagen. Bra, då behöver jag inte sitta och vänta där.

Sjukvårdsupplysningen ringde dock senare och menade att den läkartiden var onödig för mig, eftersom jag ändå kommer att bli skickad till Malmö. Lika bra det, maken hade åkt iväg för att träna och han hade inte hunnit komma hem för att köra mig till Trelleborg. Att åka in med ambulans fanns inte på kartan, så akut var det ju inte tyckte jag.

Jag valde att stanna hemma, att sitta och vänta på akuten kändes inte så optimalt en helgdag. Det var skönare att ligga än att sitta eller stå.

Jag åt inget den dagen, drack nog inte heller.

#02 Trettondagsafton

Denna tisdag promenerade jag iväg för att jobba, ett ganska fysiskt uppdrag som tar ca fem timmar. 

Jag äter inget under tiden, dricker kanske litegrann. Konstigt nog var jag inte hungrig när jag kom hem, men insåg att jag måste äta. Att jag inte har varken hunger eller aptit är dessutom ovanligt, det händer mycket sällan. Nåväl, jag åt en eller två grova ostmackor och drack det sista av blåbärsjuicen, ett fyllt glas (mer än vanligt, brukar typ dricka en dl). Blåbärsjuicen sjöng på sista versen, smakade mest sött, men hade iallafall ingen konstig bismak.

Daniel och Lina ringde och meddelade att de hade vägarna förbi och undrade om de kunde käka hos oss. Givetvis kunde de det, det finns alltid något man kan röra ihop. Så det blev pasta (penne), chorizo och creme fraiche. Jag gillar pasta al dente, men denna kunde kanske ha kokt några sekunder till. Tydligen tuggar jag för fort, dvs jag sväljer ofta för tidigt och vid något tillfälle kände jag just hur en bit pasta vandrade sin väg ner genom strupen. Jag tog säkert senare en samarin igen…

Daniel och Lina hade köpt köksstolar, vilket tydligen hade varit mycket kompromissande kring. Lina ville ha urcoola metallstolar, modern stil – vilket hade blivit en häftig kontrast till den rustika mörkbruna träbordet som hon hade. Det var liite väl häftigt för Daniel. De hade gärna velat ha våra vita caféstolar minsann. Kompromissen blev klassiska pinnstolar. Sjysst det med.

På natten (vid tolv) fick jag magknip, jag kände hur det onda vandrade sig igenom hela vägen i tarmarna och stannade till slut längst ner, i s k nedre buk. Ont i både höger och vänster sida. Jag misstänkte att blåbärsjuicen var boven. Dålig mat som inte uppvärms gör ont, har upplevt det av oliver en gång. Jag äter ogärna paprikafyllda oliver numera, just av den anledningen. Magknipen kändes iallafall som om jag ätit något dåligt, skillnaden var bara att det inte kom ut något.

Jag har en tid sovit i soffan, jag somnar aldrig så gott som när tvn är på. Visst, det är inte bra sägs det. Men att inte sova alls eller oroligt är väl inte heller bra? Jag får inte någon ro i sängen. Jag kan inte gå och lägga mig kl tio, det är för tidigt för mig. Det är för kallt i sängen, jag får för långsamt upp värmen. Alla tankar virvlar runt när man ligger där och blundspänner ögonen. Jag vill inte heller väcka maken som är lättväckt. Jag snarkar dessutom, menar han. När jag väl somnat i sängen vaknar jag av att jag är alldeles för varm. På morgonen har jag stopp i näsan och måste snyta ut kanske fem gånger. Det är liksom lugnare att somna i soffan…

#01 Köpenhamn

Lena och jag åkte över till Köpenhamn för att matnörda!

Hon var nyfiken på SuperMarco, en italiensk matbutik. Denna butik hade nyligen flyttat ut till området nära Fisketorvet. Man tog buss 34 vid Huvudbangården som stannade precis utanför. Ett industriområde och byggarbetsplats, där låg butiken. Nåja, snart kommer omgivningen att se trevligare ut.

Vi började med en god cappuccino resp caffelatte i caféet i butiken för att ladda upp. Jodå, vi matnördar gick igång direkt. Här finns allt för oss som gillar italiensk mat. Jag köpte hem pecorinoost med tryffel i, ansjovis inlagd i vinäger. Ansjovisen är vit, mild i smak. Det här får man som tapas ofta i Spanien och är urgott till en kall öl och lite baguette. Jag letade även efter smala glas som man brukar få Camparisoda i när man är i Italien, men det hittade jag inte i butiken.

Torvehallarne

Det blåste snålt och tio minuters väntan på buss tillbaka kändes som evighet. Vi promenerade via sidogatorna till Ströget upp mot Torvehallarna – saluhallar helt enkelt. Matnörderi som sagt. Vi stannade vid Fish’n’Chips-båset och beställde varsin. Det var nog de godaste jag någonsin ätit! Fisken var mjäll, panaden luftig och krispig och pommes fritesen hade lagom sälta och knaprighet. God hollandaise till det. Tyvärr är det ont om sittplatser, vilket är konstigt, så vi fick sonika stå vid disken och äta. På sommaren är det inga problem, utomhus finns gott om matplatser.

Notre Dame

Men innan vi kom till Torvehallarna besökte vi en pryttelbutik som vi brukar reka i när vi är i Köpenhamn. Notre Dame heter den och ligger vid Gammeltorv. Där minsann hittade jag de långsmala glasen, det blev sex stycken fina dricksglas som fick följa med hem en lycklig shoppare.

Så här ser glasen ut! Kan funka som vattenglas, eller till minidrinkar. Eller varför inte till en efterrätt a la panacotta, semifreddo etc!

Id-kontrollspremiär

Sedan åkte vi hemåt. Det var första dagen som ID-kontroll i Kastrup satts igång. Alla tåg stannar i Kastrup, man går av, går upp till flygterminalen för att byta perrong och för att komma på tåg mot Sverige, ska id visas. Kontrollanter står och fotograferar ens id med mobiltelefoner. Det flöt väl på bra, det var ju heller inte rusningstid och vi hade ingen tid att passa. Det är numera färre avgångar eftersom det bara är vissa tåg som kör hemåt på bron. Det var ju fortfarande mellandagstider och den vanliga pendlingen hade inte satt igång än. Jag tycker regeln är osmart. Nu är vi tillbaka till tiden då vi behövde visa pass för att åka över sundet – hur längesedan är det egentligen? Var inte tanken med bron att underlätta och främja samverkan länderna emellan?

Flyttfika hos Daniel och Lina

Den yngsta bonussonen Daniel har flyttat ner till Malmö (från Norge), han har fått jobb i Hyllie nämligen. Han har träffat en tjej och de har nyss flyttat in i en lägenhet i centrala Malmö. Allt har gått jättefort och de har verkligen haft flyt med allting. På kvällen blev vi bjudna hem till dem för att se hur de bodde. Verkligen fin lägenhet, fräsch och luftig med underbart läge.

De bjöd på pressokaffe, kanelsnurror och vaniljsockerbullar. Jag var fortfarande mätt efter fish’n’chipsen men reptilhjärnan måste bara ha socker när det ändå står framme. Jag åt väl en halva av var sort. Jag tror jag har glutenintolerans light, jag får smärre sura uppstötningar av kakor och så blev det såklart nu med. Ljust bröd brukar ge samma eftereffekt, däremot grovt bröd accepteras av magkontoret… Det är främst blandningen socker och vetemjöl som jag kan må lite dåligt av.

Jag behövde ju inte äta båda halvorna, det var väldigt onödigt. Intog en Samarin när jag kom hem…

Smarta kakan

Receptet till den här kakan fick jag för längesen av min mamma, som i sin tur har fått den av någon annan… Jag har skrivit om denna tidigare här i bloggen, men den är så bra att den är värd att skriva om igen.

Vi hade gäster i fredags för att manifesta att palmliljorna i trädgården slagit ut. En av våra vänner suckade längtansfullt när vi flyttade in i huset, när han såg palmliljorna. Han har alltid gillat dessa, tyvärr bor han i lägenhet och har svårt att plantera sådana på lilla balkongen. Så istället försöker vi träffas hos oss när blommorna slår ut.

Det blev grillat, någon enkel ihoprörd kall sås till det. Färdiga pommes frites. Makens speciella paprikaröra (som han har ärvt receptet från sin spanska mamma. Receptet vill han inte sprida tyvärr).

Kakan är sjukt enkel att göra och ger alltid ovationer. Den här kakan har jag bjudit på ett otal gånger. Bland annat på en arbetsplats (Invima) där vi turades om var fredag att baka kaka till eftermiddagsfikan. Och inget annat dög än hembakat! En morgon insåg jag att det var min tur och fick därför ta till denna nödlösning och kaka. Det tar typ två minuter att röra ihop, ingredienserna finns normalt sett alltid hemma, och under tiden den gräddas hinner man med både med att duscha sig och fixa morgonmejken.

Man kan variera den hur man vill. Ibland serverar jag den som den är, ibland tillför jag kardemumma i den. Fyller den med plommon eller äpple ibland. Och som den här gången strösslade jag färska jordgubbar ovanpå innan servering. En klick vispad grädde till om man vill. Eller glass…

Här är receptet. Gunilla-kaka brukar den kallas.