Utflykt till Dunkers

dunkers

Jag gillar Camilla Thulin och hon har nu utställning på Dunkers i Helsingborg.

En god vän till mig som är stylist hängde med mig igår, en utflykt för två nördar. Vi brukar kommunicera via chatten på Facebook, så också denna gång. Eftersom vi är klädnördar gick halva nöjet ut på att diskutera vad vi planerade att ha på oss. Mia, skulle ha en skjortblusklänning i geometriskt mönster med mycket färg. Jag meddelade att jag skulle ha en paisleymönstrad  klänning i turkos, rosa, orange, därtill en sammetskavaj. Ceriserosa strumpor till – jag har insett att det är höst, trots det vackra vädret. Mia vägrar hösten, därför blev det klänningar, för oss båda.

082-420x420

Mias klänning.

Vi åkte tåget upp, landade i Helsingborg i god tid innan den guidade visningen skulle börja, så vi traskade lite på gågatan. Mia köpte en gosig poncho i en butik. Vi skrattade båda  åt expeditens makeup (när vi kom ut ur butiken, vill säga…). Värstingvarianten, dvs tjockt med mascara, för mycket solpuder och Nivea-vita läppar. Är det något jag tycker är fult är det den här s k nude-trenden på läpparna. Det heter ju att ljust förstorar, men att måla läppar i samma färg som huden gör att läpparna försvinner, munnen blir bara ett streck liksom. Urfult ju! Vita läppar blir inte bättre för den delen. Vill man framhäva rynkor så ska man klart köra den varianten, inte annars…

Vi hann också käka på Dunkers innan, vi satt ute inlindade i filtar. Solen sken även om det fläktade svalt, och sitta inne kan man ju bara inte!

Den guidade visningen var såklart intressant, men vi hade kanske hoppats på en kunnigare guide. Jag tror inte hon hade större koll på tygkvaliteter, sömnadsteknik etc. Videos visades från Army of Lovers, helt galna. Musiken är sisådär, men de måste haft fantastiskt kul när de skapades. Att bara titta på klippen och hur de är gjorda är största nöjet.

Camilla Thulin älskar vintage (femtiotalsklänningar) och kaftaner. Helt min stil! Jag hade ceriserosa kaftan när jag gifte mig. Lät en duktig sömmerska på Bergsgatan (Malmö) sy upp den i thaisiden. Hon har förresten en blogg tillsammans med Karina Eriksson Wärn – Oss Granntanter Emellan – den är tydligen i träda just nu, men det hindrar ju inte att läsa tidigare publicerat. Och så hittade jag hennes nya blogg här!

Mia och jag kommer dessutom kanske att jobba ihop i ett projekt under hösten. Kan inte berätta mer just nu, förrän jag vet mer. Ett annat uppdrag är eventuellt också på ingång, att sy. Som sömmare. Hatar att skriva sömmerska, varför ska ett yrke könas?

skissblock

Köpte med mig hem ett skissblock. Snygg design på utsidan, halva priset. Design Maria Holmer Dahlgren. Butiken i museet ska stänga, därav priset.

Diagnoser

Efter att ha sett den fina filmatiseringen av Kerstin Thorvall blev jag nyfiken på denna författare.

Konsten att dansa, Kerstin ThorvallJag har faktiskt inte läst hennes böcker vad jag vet. Minns att mamma har en bok, men jag vet också att hon inte gillade henne direkt. Kanske därför jag inte heller brytt mig om att läsa heller. Men så gick jag till biblioteket och lånade två av hennes böcker. Den ena handlade om att dansa och den andra om hennes mamma.

Det är väldigt mycket snack i min omgivning om diverse diagnoser och i synnerhet om bipolaritet. Så Kerstin Thorvall är i mitt fokus just nu. Hon var ju bipolär.

I boken om att dansa menar hon att det är långt mycket bättre bot att röra sig till musik än all antidepressiva i världen. Härlig tanke och säkerligen har hon rätt i det.

Jag läser nu I skuggan av oron, som handlar om hennes barndom. Eller snarare om sin mor. Den är så detaljerad, man undrar hur hon vet allt. Har mamman skrivit dagbok? Jovisst, Kerstin var författare och hade såklart all rätt att inte återberätta historien enligt hela sanningen. Iallafall, hon skriver väldigt roligt. Hur det var att vara kvinna på 30-talet, viktigast var tydligen att undvika skvaller…

Läser lite på Wikipedia, och hon är minsann född samma dag som jag. Även min absoluta musikfavoritartist – Pat Metheny – fyller år på samma dag som jag. Fantastiskt men lite konstigt.

Blindtarmen

Året startade med en händelse som jag inte kan låta gå obloggat förbi.

Jo, det har hänt massa annat också sedan sist jag bloggat, men jag har inte haft ro att blogga här på min egna blogg som handlar om allt som händer i mitt liv. Jag hoppas det blir ändring på det nu!

Året 2015 var väl inte det bästa jag genomlevt, även om vissa saker också har varit bra. Jag fick till exempel äntligen producera ett tidningsmagasin, vilket har varit min dröm länge. Det var ett kul uppdrag.

De inläggen jag strax kommer att skriva handlar dock om min blindtarm som havererade i början av detta året. Senast jag blev opererad var när jag var elva år för bruten arm, och det är ju en bagatell jämfört med den operation jag nu genomgått.

För att enklare läsa om detta föreslår jag att du klickar på Hälsa i menyn, där hela äventyret är samlat under. Inläggen visas ju i kronologisk ordning så börja med det sista inlägget, skrolla ner alltså. Det första ligger nederst, de är numrerade som #01 osv.

 

#16 Uppvaktad

Jag har nog inte blivit så uppvaktad som jag blivit nu pga min blindtarm. Det är nästan mer än när jag nollade senast.

Jag fick en blomstercheck från Studieförbundet, där jag håller kurser. Fick ett annat blomsterbud av ett par bekanta. Ett stor bukett av bonussvärdottern. Tulpaner, tulpaner, tulpaner!

På eftermiddagen kommer Karin och Johnny och hälsar på. En bukett tulpaner till och ett par varma strumpor. De känner mig väl haha! De får höra hela resumén om min vecka. Vi pratar lite om vår gemensamma kommande resa till Mallorca. Och vi äter fastlagsbullar. Jag äter en fjärdedel.

Jag har lite ont i lungan, kände av det redan när jag åkte hem från sjukhuset. Om två dagar ska jag ta bort stygnen och tänker att jag kan få kolla lungorna då. Blåser i min flöjt för säkerhets skull.

#15 Återhämtning börjar

Det är trots allt skönt att vara hemma igen, saknar bara sängen på sjukhuset med uppfällbar rygg.

Maken och jag går till butiken, handlar mat. Det är konstigt och svårt att inte gå för fort. Benen vill mer än vad magen vill. Yoghurten som jag fick efter fastan måste köpas till exempel.

Mina matvanor har ändrats. Jag dricker inte kaffe, det är för jobbigt för magen. Jag tycker inte om kaffe utan mjölk och mjölk är inte favorit just nu. Jag brukade ju dricka en mugg varm mjölk med espressokaffe var morgon, det funkar inte längre. Te har blivit riktigt gott numera. Äter små portioner, typ hälften av vad jag brukar äta. Småsnaskar inte heller så mycket, jag har inte så mycket hunger ännu. Äter mest fisk och kyckling eller ännu hellre helt vegetariskt.

Jag får heller inte så mycket sura uppstötningar: Inser att jag nog använt för mycket Samarin, kanske ibland två-tre gånger om dagen. Det är ju inte Samarin som det är fel på, men att få sura uppstötningar är fel. Kanske jag drack för mycket mjölk? Och åt för stora portioner. Jag anser ju själv att vi människor är inte ämnade att dricka mjölk, den är ju till för kalvarna! Förvisso äter jag vispgrädde, smör, ost etc. Det verkar i alla fall funka för magen.

Jag vet att jag måste promenera för att få igång musklerna igen. Vet också hur bra jag är på att komma iväg på det… Jag passade ett par jättesöta Jack Russell-terriers innan jul och tänkte att jag kanske kunde passa dem nu också. Ägaren är en arbetskollega och jobbet är ju typ tvärsöver gatan. Hon kan ju lämna hundarna hos mig under dagen, så får jag rasta dem några gånger under dagen. Win-win liksom.

#14 Hemma

Jag ringer till Vårdcentralen. ”Infarten” sitter ju kvar och jag kan inte ta av den själv, sådant äcklar mig. Jag har som vuxen blivit känslig för sprutor, inte ens ett simpelt stick i fingret kan jag titta på. Vänder alltid bort blicken.

De skrattar lite åt dilemmat och jag kunde bara komma in under dagen så tar de bort den vid en tidslucka. Jag fick kanske vänta en kvart där tills det blev min tur, så det gick ju smidigt. Att traska dit bort – jag bor väldigt nära vårdcentralen – var inte så lätt. Det gick ju bra, men det gjorde ont i magen. Benen ville gå fortare, men då protesterade magen! Jag fick alltså promenera som en gamling, en käpp hade varit passande.

Att gå till vårdcentralen var ok, men att ta mig till matbutiken (kanske fyra gånger längre sträcka, vi pratar kanske en kilometer) fanns inte på kartan att jag skulle klara! Att själv laga mat var också ganska omöjligt, så min fundering nu var hur och vad skulle jag äta? Nu är det så att ett gymnasium ligger intill vårdcentralen och där finns förstås också en tillhörande matsal. Lyckligtvis säljer de mat även till utomstående, inte enkom förunnat gymnasieelever således. Jag köper dagens för femtio kronor. Det är tomatsoppa, därtill en laddning från salladsbuffén och gott bröd. Den här soppan hade jag gärna fått som första måltid efter operationen, den innehöll varken laktos eller gluten. Smaksatt med lite koriander och den var smaskens! Dessutom fick jag en rejäl portion, den räckte väl snarare för två och med mina nuvarande aptit räckte soppan för fyra…

Jag jobbade lite med ett projekt för en kund, men fortfarande är man inte på hög fart. Blev ganska snart trött. lägger mig i soffan. Sover. Läser.

Vi är ett gäng tjejer som spelar kort – ginrummy. Jag är usel på kortspel, för mig är det enbart en social grej. Och någon ska ju få flest poäng och således förlora och vara sämst. Den rollen tar jag så gärna så. Denna kväll var planen att jag skulle ha träffen hos mig. Insåg dock att jag hade inte ork och energi att driva det. Jag hade inte ens kunnat handla maten.

 

 

#13 Åka hem

Kanske får jag åka hem idag.

Jag får annan antibiotika igen i tablettform och verkar tydligen svara bättre på denna nya varianten. Jag duschar och går till frukosten. Herr Magsår sitter där, jag slår mig ner och pratar lite med honom. Han har jobbat på tryckeri minsann. I Småland, så inget jag direkt kände till. Det trodde jag inte om honom, tänkte mer att han varit sjöman eller något. Jag pratade om tryckvalsar och CMYK, men just CMYK verkade han inte känna till. Är det en för ny benämning för färgblandning eftersom han inte kände till det? Eller så hörde han kanske inte vad jag sa. När han har ätit klart går han utan att plocka undan efter sig!

Lägger mig i sängen, surfar lite. Läkarrond och de besöker först Herr Magsår. Han skall visst skrivas ut och de frågar om anhöriga och han får ange sitt personnummer som jag råkade höra. Men jag har ju också dålig hörsel och fick hans ålder till 94 år!? Nej jag måste ha hört fel… Snarare 74 möjligen. Han verkar inte ha någon anhörig i hans närhet, så det pratas larmknapp i hemmet, hemhjälp osv.

Mina värden är bra, och jag skall alltså skrivas ut. Det är lite rörigt idag, personalen verkar stressade just för ronden. Eftersom jag inte behöver ”infarten” längre ska den tas bort, men vi väntar med den tills allt stök lugnat ner sig, kom vi överens om.

Fru Tjocktarm sover och snarkar lite lätt. Det är ett mysigt ljud och jag slumrar till lite. Det blir lunch och jag hämtar en halv portion vegetariskt från andra avdelningens matsal. Bulgurröra och lite myntasås till från igår. Jättegott! Jag förundras över att det inte var mer standard med vegomaten, måste ju vara betydligt bättre att äta efter operationer generellt. Och för opererade magar dessutom.

Efter lunch rullas Herr Tunntarm in, han blev ju opererad inatt. Han vaknar upp och får frågan om vad han vill äta. De är de tråkiga sopporna som erbjuds. De där mjölkbaserade som jag bara tyckte var för kraftiga som första intag efter operation. Han valde sparrissoppan. Säkerligen pulverbas så så mycket sparris är där säkert inte i dem, men betydligt mer av artificiella tillsatser och annat som inte är bra för oss människor…

Jag packar ihop mina tillhörigheter. Maken ringer och säger att han kan hämta mig vid fyratiden. För personalen gick ju det bra. Jag får recept på smärtstillande och antibiotika och läkarintyg. Jag ska även göra återbesök på vårdcentral för att ta av stygnen, vilket också fanns med bland papprena jag fick.

Det känns lite vemodigt att lämna rummet och salen. Fru Tjocktarm hade jag velat få kontakt med, hon bor ensam i en lägenhet i Malmö. Hennes dotter (som också bor i närheten), syster och vän hade visserligen besökt henne under vistelsen, men jag hade gärna velat umgås med henne. Men så bromsade jag mig och tyckte att jag måste inte ha kontakt med alla jag möter. Så jag lät bli att fråga om hennes telefonnummer. Det ångrar jag faktiskt fortfarande – att jag inte frågade.

Jag har inte vantrivts alls på avdelningen, här hade jag ju sällskap och personalen hade koll på minsta förändring och kunde åtgärda direkt. Sängen var ju skön eftersom man kunde höja ryggdelen. Betydligt skönare att sova på rygg på det viset. Det fanns wi-fi på rummet så jag hade inget att sakna… Sjuksköterskorna kom in för kontrollrundan för de andra – jag var ju redan klar så att säga. Jag tackade dem för ett bra jobb och bra vecka. De har verkligen varit underbara, lyssnat på en och sett till att man mått bra.

Det kändes konstigt att ta på sig sina egna kläder och ytterkläderna dessutom – jag hade ju inte varit utomhus heller på en vecka. Väskorna blev tunga av presenter och pryttlar, framförallt datorn som väger förstås. Tar hissen ner, går till apoteket som finns i bottenplan och hämtar ut medicinen. Jag ska ta två Alvedon vid behov (om jag får ont) och antibiotika tre gånger om dagen i tio dagar. Det är jobbigt att bära väskorna och det är inte lätt att gå. Det känns som jag har en betongklump hängande på magen och inuti känns det som organen hänger fast på tunn tråd typ.

Maken kommer med bilen precis utanför entrén och vi åker hem. Minsta lilla gupp gör såklart ont. Inte jätteont men det ilar lite och det är ju såklart obehagligt. I bilen upptäcker jag att infarten sitter kvar i armen!!

Maken lagar mat till mig, torsk och potatismos. Jättegott.

Det känns konstigt att ligga i sin egen säng. Jag tar en ryggdyna från soffan i källaren och använder som extra kudde. Så jag får höjt ryggläge i sängen.